Vilhelm Moberg in på bara skinnet

Författaren Jens Liljestrand Foto: Fredrik Hjerling

Mannen i skogen är den första biografin om Vilhelm Moberg. Författaren Jens Liljestrand låter oss följa honom tätt inpå livet och ger samtidigt en spännande bild av det svenska 1900-talet. Mats Leander har läst den.

Hans verk förblir, man skall beundra och bekämpa det, men man skall inte komma det undan. Orden är Vilhelm Mobergs och han yttrade dem en vårdag 1937 vid August Strindbergs grav på 25:årsdagen av Strindbergs död. Det kan man läsa i Mannen i skogen, den första kompletta biografin över republikanen, fredsvännen, bondeskildraren och rättskämpen Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand. Det är spännande att följa den fattiga soldatsonens envisa kamp för att småningom etablera sig som en av Sveriges mest sålda och lästa författare. Han drar sig inte för att spela ut sitt förlag, Bonnier, mot Folket i Bilds förlag på ett ganska skamlöst sätt, dels av omtanke om läsarna, för hans böcker ska säljas till överkomligt pris, men dels också för att han inte bangar för att ta bra betalt för sitt arbete.
Han blir också snuskigt välbärgad, bor i åttarummare på Östermalm, har en gård i Roslagen och tidvis hus i utlandet, men han slår ifrån sig när någon vill påstå att han tillhör socialgrupp 1. Han uppfattar sig livet igenom som en underdog sprungen ur den svenska småbondeklassen. I likhet med sin idol Strindberg är han också genom livet både hyllad och ifrågasatt. I sin första bok, I vapenrock och linnebyxor – en samling tidningskåserier utgivna under signaturer Ville i Momåla – framträder han som pacifist, för att under andra världskriget, som aktiv antinazist och en i kretsen kring Ture Nermans Trots allt, bli en ivrig, för att inte säga militant försvarsvän. Det är då han bland annat skriver sin motståndsroman Rid i natt. Sedan, under intryck av Vietnamkriget, blir han åter fredsaktivist.

Det kan tyckas vara en slingrande stig, men det finns ändå en konsekvens i Vilhelm Mobergs ställningstaganden. Efter hans död utnämns i en läsarenkät hans mest kända epos, utvandrarsviten om Karl-Oskar och Kristina från Korpamoen till 1900-talets viktigaste svenska verk. Det kan tyckas motsägelsefullt att den som skrev det, samtidigt ständigt kritiserade Sverige. Mycket av hans kritik var konstruktiv, som när han avslöjar korruption och maktmissbruk, till exempel Kejne- och Hejbyaffärerna som sträckte sig ända upp i kunga­huset. En viktig insats var hans avslöjande som placerade rådmannen Lundquist bakom lås och bom. Lundquist hade med hjälp av sin begåvning och i skydd av sina kolleger i rättsväsendet under flera decennier gjort sig en förmögenhet på att bestjäla folk vars tillgångar han var satt att förvalta.
Men Moberg hade också en tendens att gräva ner sig som rättshaverist. Och han besvärades ständigt av folk som ville ha hans hjälp i rättstvister och mot vrånga myndigheter. Med stigande ålder vart han mer och mer radikal i sin kritik av överheten och etablissemanget. Till Svenska Akademien hade han ett särskilt horn i sidan, och hade han levt idag skulle det varit intressant att höra hans kvicka kommentarer till dagens akademispektakel. Livet igenom flydde han Sverige för att bli mera produktiv – bosatte sig länge i USA och även i andra länder och när han kom hem sinade arbetslusten. Till slut insåg han att oavsett var han var så kunde han inte fly sig själv.

Liljestrand skriver om alla romaner, dramer som Moberg skriver och den kamp som han för i med- och motgång. Många av Vilhelm Mobergs alla böcker får man lust att läsa – eller läsa om. Själv högg jag tag i hans Min svenska historia – berättad för folket, med betoning på ordet Min i titeln. I två delar från Oden till Engelbrekt och från Engelbrekt till Dacke. Moberg får visa upp en imponerande forskningsmöda, men gör också fyndiga och skarpa passningar till sin egen tid. Han hade planerat två delar till men orken räckte inte till. Den 8 augusti 1973 rasar ett oväder i Roslagen. Han skriver en lapp: ”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”
Vilhelm Moberg ligger begravd ett litet stycke från Strindberg på Norra begravningsplatsen i Solna. De ord som han sa vid Strindbergs grav drygt 35 år före sin död, kunde lika gärna sägas om honom. Hans verk förblir, man kommer inte undan. Jens Liljestrand låter oss följa honom tätt inpå livet och ger samtidigt en spännande bild av det svenska 1900-talet.

Mats Leander

Mannen i skogen
av Jens Liljestrand
Bonniers 2018

Dela