Rapport från en förskola

Min dotter började på kommunal förskola i höstas. Det var i alla fall mening att hon skulle göra det. Men det har inte gått särskilt bra. Inskolningen blev aldrig riktigt av.
När den skulle börja fanns det bara en förskollärare och en barnskötare på avdelningen. Läraren var tvungen att vara ute och ta emot barn på gården, på grund av pandemin. Henne träffade vi knappt. Flera av barnen som var med på inskolningen var snoriga och nös. Efter ett par dagar blev min dotter sjuk. Samma sak nästa gång vi försökte.
Vi lyckades inte vara på förskolan mer än ett par dagar åt gången. Inskolningen avbröts hela tiden. Och om det inte var vi som var sjuka så var det barnskötaren, den enda som dottern lyckats knyta an till litegrann.

Det var meningen att det skulle börja en till förskollärare på avdelningen. Hon blev utbränd efter en dag. När inskolningen plötsligt var över, fast den egentligen aldrig riktigt hade kommit igång, var det fortfarande bara en lärare och en barnskötare på avdelningen.
Ibland fanns det vikarier, ibland inte. Det har kommit mejl från rektorn där hon vädjat till föräldrarna att inte skicka sjuka barn till förskolan och att anmäla sjukdom så fort som möjligt, så att hon vet hur många vikarier hon måste försöka trolla fram ur den akuta vikariebristen.
Någon gång mitt under höstterminen försvann även barnskötaren från avdelningen. Sjukskriven på grund av utbrändhet.
En barnskötare som tidigare varit behjälplig på olika avdelningar fick nu fokusera på dotterns. Vid en hämtning erkände hon uttröttat att hon inte visste om hon skulle komma tillbaka efter jul. Situationen kändes ganska hopplös.
Den andra förskolläraren som skulle ha börjat men blev utbränd, kom tillbaka på arbetsträning två timmar per dag.
Vi blev sjuka igen. Och sjuka igen. Och sjuka igen. Dottern hade över fyrtio graders feber i fyra dagar. Sjuka två veckor i streck. RS-virus och vanliga, enkla förkylningar.
När julen kom kändes det inte som att dottern riktigt hade börjat på förskola, trots att vi försökt hela hösten.

Att lämna ett barn, som inte blivit riktigt inskolat, på en förskola med alldeles för många barn på alldeles för lite personal, där det nästan varje dag känns som kris, känns inte bra. Särskilt inte när man ser att där finns småbarn, som knappt kan gå, med gröngult snorslem rinnande från näsan och ned över munnen för att ingen hinner torka hela tiden. Det känns förjävligt helt enkelt. För att man vet hur nästa vecka kommer att bli, med snor och feber och ont i halsen.
Efter jul har vi fått flera mejl från rektorn om att det förekommer fall av Covid-19 på förskolan. Det känns inte särskilt lockande att börja gå dit igen. Den utbrända barnskötaren står inte med som personal inför våren. Och det verkar fortfarande vara vikariebrist.
Under hela hösten har jag i mitt stilla sinne undrat: varför protesterar inte personalen på förskolorna runt om i landet. På 70- och 80-talen höjde förskollärarna sina röster. Nu är det väldigt tyst. Det känns som om de bara försöker hålla sina huvuden över ytan. Som om de inte orkar säga ifrån. De tar emot snoriga barn och blir sjuka. De tar hand om alldeles för många barn när det inte går att få vikarier.

I måndags rapporterades det i radionyheterna att flera förskolor stänger runtom i landet. För att det är kris. För att det inte finns personal. För att den personal som finns har gått på knäna alldeles för länge. För att situationen blivit ohållbar. Precis som på många andra arbetsplatser.
Det ställs högre och högre krav på arbetsinsatserna. Och människor accepterar det. Som om det inte fanns något val. Men visst måste det finnas ett val? Visst måste det gå att ställa krav? Krav som gör att människor slipper känna att de inte kan vabba, utan lämnar in sjuka barn på förskolan, så att förskolepersonalen får ta hand om snoret och blir sjuka. Och utbrända.

Förskola? Javisst! Men inte till vilket pris som helst. Det var inte det här mina föräldrar kämpade för på 70-talet. Inte en överansträngd avstjälpningsplats för barn där personalen har så många inrapporteringsuppgifter att de måste ha mobilen i handen hela tiden, samtidigt som de ska hålla koll på flera gråtande barn som är ledsna för att det inte är den personal de är vana vid. Allt för att det kapitalistiska systemets arbetsmaskineri ska upprätthållas utan grus som sinkar produktiviteten.

Emma Lundström