The Ministry for the Future – en besvikelse

Den legendariska SF-författaren Kim Stanley Robinsons Climate Fiction roman The Ministry for the Future marknadsförs som “Barack Obamas favoritbok”. Den har hyllats av många, däribland Andreas Malm. Men Jan Czajkowski som har läst den för Internationalens räkning tycker mest att det känns som 1950-talets teknikoptimism 2.0, fast där världen ska räddas av smarta teknokrater med eldunderstöd från eko-terrorister.

Kim Stanley Robinsons roman The Ministry for the Future har väckt stor uppmärksamhet. I Aftonbladet har den exempelvis recenserats både av Karin Pettersson (2020-12-15) och av Andreas Malm (2021-06-10), och i Dagens Nyheter av Rebecka Kärde (2021-11-10). Det är minst sagt ovanligt att en science fiction-roman som inte ens finns översatt till svenska får en sådan uppmärksamhet.
Andreas Malm skriver bland annat: ”2020 var också året för ett episkt genombrott i klimatfiktionen, i form av det verk som alla andra hädanefter kommer att jämföras med: Kim Stanley Robinsons monumentala The ministry for the future. (…) På varje punkt vänds här den borgerliga regelboken ut och in: sydligt perspektiv, fossila bränslen i handlingens centrum, kamp mot deras ägare som mänsklighetens räddning, ett myller av kollektiva processer i en värld som balanserar mellan undergång och utopi.”
Och så kan man också sammanfatta boken. Men för mig framstår den framför allt som en uppdaterad variant av den naiva teknikoptimism som var vanlig i science fiction under mitten av 1900-talet. Världen ska räddas genom ett antal smarta ekonomiska och tekniska tricks. Och det är inga revolutionära massrörelser som står för räddningen, utan kloka teknokrater – med stöd av anonyma miljöterrorister.

Robinson blundar definitivt inte för klimatkatastrofens konsekvenser. Boken inleds exempelvis med ett plågsamt kapitel om en fruktansvärd våg av hetta som dödar miljontals människor i Indien under några få dagar 2025.
Samtidigt etableras Framtidsministeriet med säte i Zürich som en uppföljning av Parisavtalet om klimatet, med uppgift att representera kommande generationers och alla levande varelsers intresse av skydd mot klimatförändringarna. Chef för ministeriet blir den irländska ex-politikern Mary Murphy. Boken följer Mary och ministeriets verksamhet under ungefär 25 år framåt i tiden. Marys vänskap med Frank, en traumatiserad överlevare från den indiska katastrofen, har också en viktig betydelse för handlingen.
Ministeriet saknar egentliga maktbefogenheter och är främst avsett att fungera som ett centrum för forskning och rådgivning. Men det visar sig så småningom få en helt avgörande betydelse. I takt med att miljökatastroferna blir fler förändras också stämningarna världen över. I boken finns en rad korta avsnitt med vittnesmål från olika anonyma individer kring händelseförloppet. Det finns också flera kapitel kring olika aspekter av klimatfrågan, kring ekonomiska frågor och en del snarast filosofiska betraktelser. Men de långa stycken som behandlar Framtidsministeriets arbete utgör huvuddelen.

Det avgörande steget för att möta klimatförändringarna tas när Framtidsministeriet lyckas få med de viktigaste centralbankerna i världen på att introducera en nya valuta, ”carbon coin”. Det är ett slags kryptovaluta som delas ut till dem som bevisligen bidrar till att förhindra förbränning av fossila energikällor, reducera koldioxidutsläppen eller binda kol på annat sätt. Carbon coin blir en fantastisk succé efter att flera av de största oljeländerna väljer att helt upphöra med utvinningen och förbinder sig att låta oljan stanna i jorden. Men även exempelvis småbönder som går över till klimatpositivt jordbruk får del av kakan.
Efter att en rad trafikflygplan sänkts av anonyma drönarattacker lamslås flygindustrin närmast totalt. Flera diesel-drivna containerfartyg sänks. Flyget ersätts så småningom av olika former av miljövänliga luftskepp och fartygen byggs om för att drivas med hållbar teknik. Det framgår också att en av cheferna på Framtidsministeriet vid sidan om sitt officiella uppdrag leder terroroperationer för att mörda de värsta klimatbovarna runt om i världen.
Nya vapen, ”pebble-mob missiles”, ser dagens ljus. De är relativt billiga och omöjliga att skydda sig mot. De kan slå ut militärbaser, hangarfartyg, kraftverk, regeringsbyggnader eller vad som helst. Krig blir i princip omöjliga eftersom ingen kan försvara sig mot de nya vapnen. Det framstår som lite underligt att Robinson avstår från att dra slutsatsen att dessa vapen även vore idealiska för högerterrorister och kriminella nätverk.

Klimatrörelsen och massrörelser över huvud taget är ganska frånvarande i skildringen. Det nämns i förbigående att stora demonstrationer och ockupationer sätter press på regeringarna i många länder, men exakt vad kampen gäller förblir något oklart. Längre fram i boken vägrar studenterna i USA att betala av på sina studielån, vilket leder till bankkris och att bankerna delvis nationaliseras. I Kina demonstrerar miljoner mot det existerande systemet för internmigration – vilket leder till en föryngring av kommunistpartiets ledning.
Robinson vidgar perspektivet och försöker lösa flera av världens problem när han ändå är i gång. Framtidsministeriet startar en ny säker internetplattform baserad på öppen källkod, där användarna har full kontroll över sina egna data, och som i princip slår ut Facebook och andra sociala media. Och på den nya plattformen ska användarna också kunna säkra sina egna besparingar i fall att banksystemet bryter ihop.
I Nordamerika tar man stora kliv mot att förverkliga visionen från det så kallade Half Earth Project, som innebär att hälften av jordens yta ska reserveras för djurlivet och den biologiska mångfalden.
Ett tak sätts på hur stor förmögenhet världens superrika får äga. Överstigande belopp exproprieras.
Världens flyktingproblem löses genom att alla flyktingar tilldelas ett världsmedborgarskap, vilket innebär att de får rätt att ansöka om att flytta till vilket land som helst.

Dessa förändringar framstår inte som resultatet av hårda politiska strider utan verkar bara dimpa ner från himlen. Överallt tycks de härskande klasserna vara förlamade, men ändå sitter regeringarna kvar. Vem som fattat besluten om flyktingfrågan och de andra internationella reformerna framgår inte. Är det FN? En internationell konferens? Högerextremisterna verkar ha tagit en paus, eftersom inga protester verkar förekomma. Och några revolutionära statsomvälvningar beskrivs inte heller.
I slutet av boken börjar också de positiva resultaten av förändringarna märkas genom att koldioxidhalterna i atmosfären börjar sjunka kraftigt. Allt tycks gå åt rätt håll.
Vi ser idag att trots överväldigande bevis för hur akut klimatkrisen är, så väljer stora delar av världens befolkning att förneka eller ignorera detta. Man föredrar att betrakta varje ny katastrof som slumpartade variationer i vädret. Ännu fler är de som inser att läget är allvarligt, men som väljer att hoppas på att tekniska genombrott ska rädda oss, eller i alla fall att någon annan ska fixa problemen. Eller också räknar man cyniskt med att syndafloden kommer, men hoppas att själva slippa uppleva det.
Just nu verkar det tyvärr troligt att de flesta inte kommer att vakna upp på allvar förrän det kanske är för sent att åstadkomma en avgörande vändning. Kan litteratur och annan fiktion göra något för att påverka opinionen? Ja, kanske i viss mån. Och vi behöver nog inte fler förlamande dystopier som slutar med världens undergång.
Men vi behöver knappast heller berättelser som predikar en ogrundad optimism, som lovar oss att teknokrater eller miljöterrorister ska rädda oss. Tyvärr är det utan tvekan i en sådan kategori som Robinsons bok hamnar.

Bokens omslagscitat ur olika recensioner hyllar Robinsons framtidsoptimism. Och längst upp på framsidan av den upplaga jag har läst sägs att detta var en av Barack Obamas favoritböcker för året. Har Barack Obama blivit socialist? Har han glömt att han själv var den som tog utvinningen av fossila bränslen genom fracking i USA till rekordnivåer? Jag tror att detta är samma slags hyckleri som när världsledare ställer sig i kö för att ta en selfie med Greta Thunberg – och så var deras miljöprofil räddad för den stunden.
Robinson är medlem i Democratic Socialists of America och gillar enligt vad han säger själv både Bernie och Biden. Och han skriver rent ut i boken att det system som utvecklas med hjälp av Framtidsministeriet är socialism. Men som socialdemokratisk författare är det kanske naturligt att han skyggar inför att skildra verkligt revolutionära lösningar utan föredrar önsketänkande om överenskommelser med bankdirektörer för att köpa ut fossilkapitalet. Han tror på det goda i människan och framstår som en utopisk socialist. Kanske märkligt nog kombinerat med, för att citera den gamle syndikalisten Hinke Bergegren, lite ”småmord” som ett utmärkt taktiskt medel.

I bok efter bok har Robinson givit ekologi och miljöfrågor en central roll, och det är han värd att hyllas för. Men han har också en svaghet för att producera tegelstensromaner som innehåller olika utvikningar med långa, detaljerade beskrivningar som ibland kan bli ganska tråkiga. Och hans förkärlek för sagolikt lyckliga slut känns stundtals besvärande naiv.
Han är mest känd för sin trilogi om kolonisationen av Mars som utkom i början av 90-talet. Och den är enligt min mening betydligt mer läsvärd. Mars­kolonin blir en stor framgång, men planeten exploateras hänsynslöst av jordiska monopolföretag. Efter lång kamp lyckas kolonisterna frigöra sig och väljer då att bygga upp en form av socialism på Mars.
Det känns lite ironiskt att den socialistiska omvandlingen av Mars för mig faktiskt framstår som mer realistisk än den omvandling av vår egen värld som beskrivs i The Ministry for the Future.

Jan Czajkowski