Innerstadsvänstern har också klassintressen!

Ledaren # 50 2021
▶ Nya mätningar visar att innerstaden blivit röd
▶ Vänsterväljare förvandlas till naiva idealister
▶ Formulerar sin politik kring konkreta intressen

Valrörelsen är i full gång och opinionsmätningarna landar ikapp med decembernederbörden. Och om någon trend är verkligt tydlig är det att Vänsterpartiet blivit ett storstadsparti, med 18 procent i Stockholm (DN/Ipsos) och 19,5 i Göteborg (i SCB:s stora novembermätning, där V på allvar tar upp striden som andraparti med en kollapsande socialdemokrati). Och i centrala Malmö, runt Möllevångstorget har Vänsterpartiet sina fem starkaste valdistrikt i hela landet koncentrerade, med röstetal på mellan 41 och 46 procent. Unga vuxna, boende i storstad och med eftergymnasial utbildning är den grupp där V-stödet är som starkast. Har det då alltså blivit hippt att rösta rött, på samma sätt som det för några val sedan var rosa F!-röster eller dessförinnan var grönt?

I den (borgerliga) mediala debatten låter det ju gärna så – och det är lätt gjort att fastna i den fällan också som socialist. Att anklaga vänstern för att sakna klassförankring, att en v-röst handlar för mycket om värderingar och för lite om klassintressen. Att rösten är en värde­markering av en välmenande, välutbildad, välmående innerstadselit som inte drabbas av den verkliga verklighetens alla problem. Att rösta på vänsterblocket förvandlas i en handvändning till en samvetsröst för den som kan kosta på sig sådant, vilket förstås spelar in i en världsbild där vänstern kan avskrivas som bestående av verklighetsfrånvända idealister, i motsättning till högerns klarsynta realister. Verklighetens folk däremot vill ha hårda paket med reella effekter på reella problem, heter det gärna i både borgerliga ledartexter och när förment objektiva ”experter” skall uttolka samtidens politiska tendenser.

Egentligen förhåller det ju sig precis tvärtom. Det är högerns politik som paketeras i en tankevärld styrd av symboler, signalvärden och identiteter. Gängvåld och skjutningar är för de allra flesta statistik. Något som händer och som oroar, men som inte drabbar en personligen. I alla de frågor som högern profilerar sig reduceras politiken till att markera, hävda en kulturs (ofta ”den svenska”) företräde framför andra, dra gränser, skicka signaler. Allt medan den verkliga makten ges bort till näringslivet. Men grön omställning, jämställdhet, jämlikhet och social utbyggnad är påtagliga, kännbara, mätbara frågor för människor som vill leva i ett värdigt och tryggt samhälle. Få faktorer formar våra liv så som bostadsmarknaden. Få processer är så konkreta som gentrifieringen av centrum och samhällets tillbakadragande i periferin (både den geografiska i glesbygden, och den sociala i betongförorten). Och i kampen för rimliga boendekostnader och försvar för den gemensamma välfärden finns det numera endast bara ett riksdagsparti med trovärdighet och det är Vänsterpartiet. Därför röstar stadsbor som inte är rika i växande grad V.
Att Miljöpartiet tappade sin ställning bland de unga innerstadsväljarna beror inte på något trendskifte i vad som är inne att bry sig om utan på att Miljöpartiet gång efter annan visat sig beredda att tumma på eller bryta mot alla sina grundprinciper för att få sitta kvar vid makten. Om V skulle göra likadant kommer väljarna hitta nya partier att rösta på, eller än värre helt ge upp tron på förändring.

Det är alltså lätt i teorin, det handlar bara om att identifiera, organisera och göra partipolitik av klassintressen. I praktiken är det förstås svårare, eftersom det handlar om att utmana ett helt system som numera försvaras av båda de politiska blocken. Ändå är det just detta Vänsterpartiet måste fortsätta göra. Bredda antalet intressefrågor och tillväxten bland landsbygdsväljarna kommer också ta fart. Så enkelt – och så svårt – är det.