Ledaren # 52 2021
▶ Efter en nyliberal parentes kommer något nytt
▶ Valet står fortfarande mellan socialism och barbari
▶ Styrkeförhållandena avgör hur det kommer se ut
Nyliberalismen var en parentes. Inte dess avreglerade och rovgiriga låt-gå-kapitalism, den tillhör systemets inre drivkrafter. Men kopplingen till demokrati och personlig frihet som från 1990-talet fyllde många människor med förhoppningar har nått vägs ände. Att den friheten alltmer förskansas bakom de rikas murar illustreras dagligen på såväl lokal som global nivå, från de välbeställdas gated communities kontra ”orten” till desperata flyktingmassor på väg mot hägrande, ofta inbillad, välfärd i norr.
Att bandet mellan kapitalism och demokrati var illusoriskt framträder nu i auktoritäraste kostymering, från Peking och Moskva till Budapest, Warszawa och Brasilia men även fläckvis i ”liberala demokratier” där hårdare tag tillhör politikens dagordningar.
Det gäller även i det oskuldsfulla Sverige som inte kan skylla på ärren av världskrig, diktatur eller samhällskollaps. Här uttrycks den auktoritära vågen genom högerblockets dagliga överbudskrav på hårdare straff och repression som driver hela politiken, inklusive socialdemokratin, framför sig. Medan advokatsamfundet och hukande socialliberaler förfasar sig över polisavlyssning utan brottsmisstanke, visitationszoner och andra inskränkningar rullar ingreppen mot nyss självklar rättssäkerhet vidare i ett moln av politisk upphetsning – trots alla vetenskapliga insikter om växande sociala klyftor bakom brottsutveckling.
Lägg därtill statliga inskränkningar av människors individuella frihet under trycket av pandemin. Vad som hörde till nyliberalismens själva credo, personlig frihet att göra, tycka och välja, begränsas eller rentav avskaffas genom ofta högst välmotiverade statliga åtgärder. Temporärt, menar förstås förespråkarna. Men som var och en känner till, och många fruktar, tenderar det provisoriska gärna att permanentas. Kanske utgör den kännedomen en bakgrund till att världsfrämmande antivaxare vunnit viss uppslutning bakom frihetsfanor från människor som verkligen fruktar maktfullkomlig statlig makt.
Den rädslan finns med rätta i samhällen med erfarenheter av fascism, ockupation och totalitärt förtryck. Staten, som verktyg i en elits händer, utgör ett formidabelt vapen mot dem och det som faller ur ramen. Hyllandet, även från liberaler, av ”statens våldsmonopol” mot gängbrottslighet kan framöver komma att fastna i halsen.
Den liberale historikern Timothy Snyder varnade för några år sedan i tjugo teser mot tyranniet för att tumma på demokratiska fri- och rättigheter i namn av åtgärder mot det extraordinära. ”Var lugn när det otänkbara kommer … kom ihåg att alla auktoritära i alla tider antingen väntar på eller planerar sådana händelser i syfte att befästa sin makt.”
Sådana varningar kommer att behövas när vi går in i en ny kapitalistisk period. Den demokratiska nyliberalismen utgjorde en parentes. Men historien upprepar sig inte som repriser, nya omständigheter ger upphov till andra uttryck och former, även om underliggande struktur och logik kan bestå.
Vilka former den nya perioden tar sig avgörs av sociala och politiska styrkeförhållanden. Just i dagarna gläds vi åt de möjligheter som öppnas för solidariska jämlikhetslösningar genom vänsterframryckningar i de nordiska länderna och Latinamerika. De pekar på människovärdiga utvägar bortom parentesen. Alternativen, ropen efter mer auktoritära lösningar på kapitalistisk grund inför katastrofala utvecklingar, är som Timothy Snyder kan travesteras, det ”äldsta tricket i Hitlerismens bok”. Och med Snyders maning:
”Don’t fall for it!”