Jag brukade skriva i min modeblogg om vad jag bar och vilka kläder jag gillade. Jag hade många läsare och fick dagligen nya kommentarer. Oftast var de snälla; folk beundrade mig och ville handla likadana plagg som jag visat upp eller rekommenderat. Andra kanske skrev att jag borde skaffa ett liv och att jag var pinsam. Jag hatar avundsjuka människor…

Vi var många som bloggade och ägnade oss åt att utforska nya stilar. ”Du är vad du har på dig” var mitt motto och varje dag i skolan var en dag på catwalken. Jag var alltid noga med hur jag gick och hur mina miner såg ut. Min image var ständigt i mina tankar.
Man pratade mycket om att modet förändrades, och att det rörde sig allt mer från att klä sig med ambitionen att behaga det manliga könet till att behaga det kvinnliga. Att experimentera och leka med stilar, att testa sina ytliga gränser och uppmuntra (och i hemlighet tävla med) varandra. Det var vår tid: vi var trendiga, självständiga och stolta unga kvinnor i en ny, modern värld. Vi utbildade oss jämte våra manliga jämlikar klädda i studielånsbetalda märkeskläder och med mirakelkrämer i ansiktet.
Livet var för mig en ständigt pågående film. Jag hade mitt soundtrack i hörlurarna och min publik fanns antingen bland bloggläsarna eller de som såg mitt struttande mellan butikerna i stan. Jag levde ur ett perspektiv som kunde likna en kameralins, jag såg mig själv ur olika vinklar.

Jag kallade mig feminist och jag förstod inte att inte alla tjejer gjorde det hur kan man underkasta sig på det sättet? Tjejerna som kom från min generation citerade inte Alexandra Kollontai utan tevekaraktären Carrie Bradshaw i Sex and the City. Vi hade ”girls night out” då vi stylade oss i timmar för att visa på klubbarna att vi sket i killarna.
Jag beundrade kvinnorna som skrev böcker om sin styrka och tog bilder på sina gyllenbruna, fasta kroppar. Jag beundrade dem, som faktiskt var den moderna feminismens språkrör, de som besteg självständighetens berg i stilettklackar.

Jag skriver detta eftersom att jag vill uttrycka min tacksamhet för att ha växt upp i världens mest jämställda land! Varför fortsätter vi att tala kvinnoförtryck, könsdiskriminering och patriarkat? Som tur är har vi gett upp tanken på att kvinnor inte ska raka benen eller att de ska bränna sina BH:ar. Jag vet att vi behövde sjuttiotalet, men som tur var har vi lämnat den eran. Alla vet ju att kvinnorörelsen befinner sig i VeckoRevyn.
Jag skriver detta för att be alla bittra, gråhåriga tanter som fortfarande lever enligt hippieparoller att anpassa sig till hur samhället ser ut idag. Vem behöver Simone de Beauvoir när vi har Carolina Gynning?

Eller kanske, bara för att leka med tanken lite, borde vi inse att denna så kallade feminism inte är någonting annat än en ny sorts attityd inom patriarkatets ramar. Men bara kanske så klart, inte vet väl jag.
...tillbaka.