▶ Norge: intressant exempel i nuet
▶ Mobiliseringsnivån måste höjas
▶ Allianser fack-sociala rörelser nödvändiga
Ledare|Vecka 38
Det norska valet 7 september slutade med en seger för det styrande Arbeiderpartiet (AP), vilket tidigare kommenterats av Internationalen. De interna styrkeförhållandena i AP:s koalition har emellertid förändrats radikalt; istället för att huvudsakligen kunna stödja sig på Senterpartiet, som till skillnad från det svenska Centerpartiet fortsatt framstår som ett bondeparti av den gamla sorten, måste AP nu även förlita sig på de jämnstarka vänster- och miljöpartierna Sosialistisk Venstre, Rødt och Miljøpartiet de Grønne. Till skillnad mot AP och Senterpartiet förespråkar dessa tre partier en nedmontering av de norska olje- och naturgassektorerna. När den framtida norska miljöpolitiken ska klubbas igenom kommer det säkerligen utgöra en väsentligt utmanande svårighet för den nya styrande koalitionen. Fossil- och klimatpolitiken fick dock i valrörelsen en undanskymd plats, istället hamnade frågor kring förmögenhetsskatten och kriminalpolitiken i centrum. Det står i bjärt kontrast till valet 2021 då klimatfrågan var en av de mest debatterade.
I tider av galopperande klimatkris var det i mycket denna frånvaro av diskussion kring den norska fossilsektorn som fick en bred koalition av klimatorganisationer – med Extinction Rebellion i spetsen – att i augusti blockera Norges största oljeraffinaderi utanför Bergen. Frågan som oundvikligen infinner sig är: hur hamnade vi här? Hur gick vi från att – under 2010-talets slut och 2020-talets början ha en klimatrörelse som lyckades forcera upp klimatfrågan till toppen av den politiska dagordningen – till ett dagsläge där toppolitiker i Europas största oljenation helt och hållet kan nonchalera bort vår tids brinnande ödesfråga? Hur kan Norges regering i rådande klimatsituation genomdriva en massiv ökning av den inhemska utvinningen av olja? Utifrån det perspektivet är Norge typiskt för en bredare global trend, där den allmänna klimatmedvetenheten och klimatrörelsen varit på nedgång sedan coronapandemin. Svaret på hur vi hamnat här bottnar sannolikt i en rad olika faktorer.
En central orsak till att klimatrörelsen hamnat i ett slags stiltje är det som Andreas Malm beskrivit som en klyfta mellan rörelsens diagnos och dess strategier. Under åren före pandemin lyckades man skapa en bred medvetenhet om klimatfrågans allvar genom skolstrejker, civila olydnadsaktioner samt agitatorisk ideologisk offensiv och satte därmed betydande press på den styrande politiska eliten. Men när varken medvetenhet eller uppmärksamhet från ledande politiker ledde till någon verklig kursändring följde en period av frustration och strategiskt dödläge inom rörelsen, vilket lett till en betydande minskning av dess stöd och aktivitetsgrad. Det förstärktes av att rörelsen tvingades ställa om sina aktiviteter radikalt i samband med pandemin samt att den rådande politikerklassen i ökande grad kommit att befolkas av klimatförnekare/nonchalanter, såsom Donald Trump och Sverigedemokraterna.
Vad som kan ändra sakernas tillstånd har diskuterats flitigt inom rörelsen. Malm har argumenterat för en upptrappning av direkta aktioner, sabotage och blockader mot fossil infrastruktur för att göra det kostsamt eller riskfyllt för kapitalistklassen att fortsatt investera i fossil infrastruktur. Andra ekosocialister, såsom Nancy Fraser och Ajay Singh Chaudhary, har betonat att sådant militant agerande måste kombineras med långsiktiga allianser mellan fackföreningar och sociala rörelser, där frågan om energiomställning kan lyftas fram tillsammans med masskamp för ekonomisk omfördelning och global rättvisa. Utan att koppla den akuta klimatinsikten till vardagssituationen hos arbetarklass och i lokalsamhällen riskerar rörelsen att fastna i symboliska handlingar som saknar styrkan att utmana fossilkapitalets makt.
Det skulle kunna göras genom en rad olika metoder och aktioner: folkliga kampanjer för avgiftsfri och utbyggd kollektivtrafik, facklig mobilisering för förkortad arbetstid och grön omställning i produktionen, solidaritetskampanjer gentemot fattiga och drabbade länder i Syd för skuldavskrivning och till stöd för omställning/anpassning, etc. Sådana kampanjer bör grundas på massiv mobilisering, demonstrationer, och bojkottkampanjer, som vid strategiska tillfällen trappas upp i form av civila olydnadsaktioner.
Oavsett vilken konkret väg man ser som mest fruktbar är lärdomen densamma: framtidens klimatkamp kan inte reduceras till en moralisk vädjan till politiska eliter. Istället måste den bygga på mobilisering och materiell makt underifrån, som kan sätta direkt press inte bara på politiker utan också på själva den ekonomiska strukturen. Med en sådan strategi kan klimatrörelsen utvecklas till en mångfacetterad massrörelse. Bara så kan vi undvika fler valrörelser där klimatfrågan förpassas till marginalen – samtidigt som oljefälten fortsätter att expandera.