FOKUS | Åke Eriksson
Den 6 augusti 1945 flyger ett amerikanskt bombplan med namnet Enola Munter mot den japanska staden Hiroshima. Med sig har de en bomb som kallas Lill-pojken. Det är en ny sorts bomb, med en sprängladdning av uran. USAs militära och politiska ledning vill gärna testa sin nya bomb innan kriget är slut. Hitlers Tyskland gav upp redan i maj och nu kan japanerna kapitulera när som helst. Enola Gay styr in mot målet på en mils höjd. Dit når inget luftvärn och det är perfekt fallhöjd för Little Boy som ska explodera sex hundra meter över staden för att smällen ska ge maximal effekt.
Effekten blir fruktansvärd. Först ett ljussken, en jätteblixt, så brännande het att de som befinner sig inom en radie på över två kilometer förångas, dunstar bort. De som var lite längre bort får brännskador och dör omedelbart. Sedan kommer en tryckvåg som slår sönder hus och spränger lungor och trumhinnor. När husen störtar samman begravs människor under rasmassorna.
Sedan kommer den radioaktiva strålningen. De värst utsatta dör inom några dagar, efter ofattbara plågor. Någon dag efter explosionen faller ett svart, fett regn – det enda som är kvar av tusentals människor och djur.
Ett kvartal efter bombningen var minst en tredjedel av stadens 330 000 invånare döda. Little Boy’s strålning fortsatte att skörda offer i många decennier i form av missbildningar, leukemi och andra sorters cancer.
Klockan 11:02 den 9 augusti är det dags för invånarna i Nagasaki att drabbas av det militärindustriella komplexets iver att testa en bomb som är laddad med plutonium. B-29an Bock’s Car är egentigen på väg mot Kokura, men där är det för molnigt så det får bli Nagasaki, lite längre söderut.
Det har varit svårare att beräkna antalet dödade i Nagasaki eftersom stadens fabriker hade ett stort antal arbetare från andra länder, främst koreaner. Dessa var inte registrerade, de räknades inte till befolkningen. Mellan 60 000 och 80 000 människor dog de första dagarna. Följderna på längre sikt blev likadana som de i Hiroshima.
President Harry Truman meddelade i en radioutsändning den 6 augusti: ”I dag fällde Förenta Staternas flygvapen en atombomb över Hiroshima – en militärbas.”
När fakta började komma fram växte också kritiken. En av kritikerna var Albert Einstein. Han hade tidigare, i rädsla för att Nazityskland skulle skaffa atombomber, tillsammans med andra framstående fysiker skrivit ett brev där de uppmanat president Roosevelt att utveckla kärnvapen.
Fysikern Robert Oppenheimer var vetenskaplig ledare för Manhattan-projektet, som var kodordet för den grupp som 1942 satte igång med att få fram en atombomb.
Projektets första provsprängning ägde rum i New Mexicos öken 1945. Oppenheimer, som bevittnade sprängningen, tänkte för sig själv på en rad ur det hinduiska diktverket Bhagavadgita, ”Jag har blivit Döden, världarnas förintare”.
Efter kriget blev Oppenheimer huvudrådgivare till den nybildade Atomic Energy Commission och använde då sin befattning till att utöva påtryckningar för en internationell kontroll över kärnvapen och kärnkraft. Detta för att motverka kärnvapenspridning samt kapprustning med Sovjetunionen.
1954 blev den frispråkige Oppenheimer avstängd från sin befattning men fortsatte hålla föreläsningar och skriva. 1963 fick han, som en gest av politisk återupprättelse, ett pris av John F. Kennedy.
En amerikansk kommitté, underställd flygvapnet, kom efter hundratals intervjuer med japaner fram till att Japan skulle ha kapitulerat utan atombomben, troligtvis redan före den 1 november 1945.
Även bland de amerikanska befälhavarna fanns det kritik. General Douglas MacArthur ansåg inte att användningen kunde försvaras militärt och menade att kriget kunde varit slut flera veckor tidigare om USA redan från början hade gått med på att låta Japans kejsare sitta kvar.
Generalen – och senare presidenten – Dwight D. Eisenhower har skrivit:
”[…] fälla bomben var helt onödigt […] eftersom jag tyckte att vårt land borde undvika att chockera världen med att använda ett vapen vars användning inte längre var nödvändig som en åtgärd för att rädda amerikanska liv. Det var min tro att Japan i detta ögonblick letade efter ett sätt att kapitulera utan att förlora sitt ’ansikte’ […]”
Bomberna var nog också menade som en varning mot Sovjetunionen. Och visst skrämde de, så starkt att det av kriget svårt sargade Sovjetunionen kastade sig in i en spiral av kapprustning som till slut blev en av anledningarna till Östblockets kollaps. Idag dansar Ryssland och Nato nya turer i den dödsdansen.