Brister i bemötandet kring våld i nära relationer

Stora brister i agerandet av både vården och en rad myndigheter har medfört att grova våldsbrott mot närstående kunnat ske. Det skriver Socialstyrelsen i en skarpt kritisk rapport.

Socialstyrelsen har i en nypublicerad rapport granskat 57 fall av dödligt våld eller försök till dödligt våld mot närstående vuxna under åren 2018 – 2021. I genomsnitt har 18 personer årligen dödats av sin dåvarande eller tidigare partner. I 44 av de granskade 57 fallen var gärningspersonen just den som offret hade eller hade haft en relation med, och i 35 av dessa fall var det en man som angripit en kvinna. 67 procent av offren hade tidigare utsatts för våld av gärningspersonen, och i drygt hälften av fallen skedde våldet i samband med eller efter en separation som offret initierat. I nio fall var det alltså kvinnor som utsatt män för våld, men rapporten konstaterar att det våld som män utsatt kvinnor för genomgående varit grövre än i den omvända situationen.
Socialstyrelsen nämner även att ”minst en samhällsaktör” känt till att offret tidigare utsatts för våld i 28 av de 38 fallen där detta skett, och att familj, vänner eller andra personer runt offren eller gärningspersonerna varit medvetna om våldet i de övriga tio fallen.

Den drygt hundrasidiga rapporten innehåller många exempel på brister från vården, socialtjänsten och flera myndigheter, och det konstateras att ”aktörernas agerande kunde ha haft betydelse på så sätt att om reglering följts eller om något hade gjorts annorlunda skulle det ha kunnat bidra till att förebygga det aktuella brottet.”
Socialstyrelsen skriver även att Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten alltsedan de 2008 blev skyldiga enligt lag att informera Socialstyrelsen om beslut och domar när det gäller vissa typer av brott har ”brustit i” att efterleva detta. Därför skulle Socialstyrelsens utredningar egentligen ha omfattat fler än dessa 57 fall, men man har alltså inte fått kännedom om alla relevanta fall. ”Det hade sannolikt medfört att fler brister i samhällets skyddsnät kunnat identifieras” om man fått den informationen, konstaterar man. Vissa gånger har Socialstyrelsen upptäckt fall via medierna, utan att ha fått information från åklagare eller polis.

Rapportförfattarna ser stora brister i samhällets skyddsnät. Till exempel att varken vården eller socialtjänsten frågar patienter respektive klienter om de är utsatta för våld i den utsträckning man borde. Endast i fall där de fysiska skadorna varit uppenbart orsakade av våld har frågan ställts. Detta trots att det ” ofta hade framkommit uppgifter som kunde tyda på att brottsoffret var våldsutsatt”.
Vad gäller behandling av gärningspersoner kan enligt rapporten ”utformningen av de ekonomiska styrsystemen, som innebär att vården får ersättning för genomförda patientbesök och har krav på ett visst antal patientbesök per dag för att budgeten ska gå ihop” vara en orsak till att vården ”inte arbetar motiverande och uppsökande med patienter med komplexa svårigheter och sviktande motivation”. Dessa fall ”handlade främst om gärningspersoner med psykiatriska tillstånd och/eller missbruk, med kognitiva svårigheter och i vissa fall även med en känd våldsproblematik”, konstaterar rapportförfattarna. Ändå underlät alltså vården att fortsätta behandlingen.
En annan stor brist som pekas ut rör att socialtjänsten inte hjälpt utsatta att flytta till en annan fast bostad, trots att flera av dem bett om det. Istället hade de ”fått beskedet att de måste ordna bostad själva”, vilket de inte kunnat eftersom de inte haft råd eller har stått för kort tid i bostadskön. Istället hade de placerats på jourer, härbärgen eller vandrarhem. Konsekvensen blev att de trots våldet ändå flyttade tillbaka till sin partner, och ”inom ett år efter att frågan om bostad diskuterats eller att våldet blivit känt av socialtjänsten hade brottsoffren dödats. I samtliga fall hade mordet skett i brottsoffrets hem.”

Även polisen har struntat i att agera, enligt rapporten. Anmälningar om våld har inte tagits upp när offret varit kraftigt berusat, förhör och stödbevisning har varit bristfällig, och så vidare.
Polismyndighetens egna experter uppger att en orsak att bevisning inte samlats in ”kan vara normer och värderingar inom polisen som får konsekvensen att våld i nära relationer inte tas på samma allvar som andra grova brott”, som exempelvis gängskjutningar.
Man har vidare inte aktivt eftersökt utpekade gärningspersoner eller stöttat offren för att hjälpa dem att våga göra en anmälan eller medverka i en förundersökning när de tvekat på grund av till exempel påtryckningar från gärningspersonen. Polisen har dessutom inte gjort riskbedömningar, inte heller när det gjorts upprepade anmälningar mot en gärningsperson. I ett fall fanns det hela 70 anmälningar mot en och samma gärningsperson.
Även Åklagarmyndigheten har brustit när den inte kompletterat besöksförbud med fler åtgärder.

I början av 2021 mördades fem kvinnor inom fem veckor av sina manliga dåvarande eller tidigare partners, vilket fick upp frågan på den politiska agendan på riksnivå. Men bara under kort tid, och det tycks inte ha hjälpt. Hittills i år, på bara ett par månader, tros 13 kvinnor ha mördats i Sverige av en dåvarande eller tidigare partner, och ytterligare några är saknade. Det är sannolikt att Socialstyrelsens uppföljande rapport som publiceras om två år kommer vara än mer kritisk.

Rasmus Klockljung

■ Rapporten Socialstyrelsens utredningar av vissa skador och dödsfall 2018–2021 finns att läsa på https://www.socialstyrelsen.se/publikationer