”Medmänsklighet – inte rasism”. ”Män som slår ska aldrig komma undan”. Valaffischerna från Centern och det resoluta avståndstagandet från Sverigedemokraterna profilerar partiet som det socialliberala partiet i årets val. Så har det långtifrån alltid varit. Håkan Blomqvist berättar här om Centerns grumliga förflutna.
FOKUS | Håkan Blomqvist
Centern har sitt ursprung i Bondeförbundet från 1913. Då gällde extremkonservativ kristen nationalism för, som det hette, landsbygdssverige mot socialdemokratin, liberalismen och storindustrins politiska höger, eller ”stadspartierna”.
Det var inte lantarbetarnas, torparnas och statarnas landsbygdsrörelse utan de självägande böndernas organisering med de välbärgade gårdarnas och markägarnas intressen i spetsen. Försvaret av den privata äganderätten, ”fädernebygden”, och rädslan för stadens ”massor”, organiserade i fackföreningar och arbetarparti med krav på demokratiska rättigheter och omfördelande beskattning, var stundtals militant.
Under hungerrörelsen 1917 när arbetare med kvinnor i täten inventerade livsmedelsförråd i butiker och gårdar kunde bondeförbundare mobilisera till försvar mot ”hungerkommissionerna”. Och gentemot de statliga kontrollerna av livsmedelstillgången för uppköp till ransoneringssystemen mindes SLU-bladet – ungdomsförbundets tidning – glatt hur alltför nitiska livsmedelsfiskaler fick sina bakdelar spetsade på harvar.
Vid riksdagskompromissen för allmän rösträtt i december 1917 röstade Bondeförbundets företrädare emot. Dess starke ledare Olof Olsson, ”Kullenbergstorp”, varnade för de fattiga arbetarmassorna som bara skulle få rättigheter utan skyldigheter: ”Nu rycker upp det nya frälset, visserligen icke under adligt sköldemärke, men ett frälse som har rättigheterna men suddar ut skyldigheterna.” Garantier måste införas, menade han, för att kontrollera rösträttens följder så att ”en tillfälligt uppjagad stämning i en viss riktning icke kan löpa rent av bort med förståndet.”
Under 1920-talet understödde Bondeförbundet alla framgångsrika försök av Högern att fälla de socialdemokratiska minoritetsregeringarna. Ett frontalangrepp mot fackföreningsrörelsen utgjordes av de så kallade Stripadirektiven 1926 då statens Arbetslöshetskommission tvingade arbetslösa att agera strejkbrytare vid en syndikalistisk gruvkonflikt. Kullenbergstorp hörde till direktivens rabiata försvarare, det gällde att stå upp för ”statens intresse” mot arbetarnas ”solidaritetsintresse”. Den socialdemokratiska minoritetsregeringen tvingades avgå.
Bondeförbundets motstånd mot fackföreningsrörelsen skulle bli alltmer militant under det sena 1920-talets strider på arbetsmarknaden och 1930-talsdepressionen. Bondeförbundspressen skaldade under devisen ”Vaknen bönder!”
Vilka massor parasiter
tära ej vår samhällskropp
Lägsta arten härjar nederst,
grannare ju högre opp.
”Lägsta arten”, det var de fackligt organiserade arbetarna. De var ”djupets mörkmän” vars ”enda åtrå heter makt”. Men mot dem – och ”trust- och monopolväldet” – stod en ”vaken bondehär” redo att storma fiendens ställningar.
Från lyrik till praktik handlade det om att slå tillbaka försöken av lantarbetarfacken att sluta kollektivavtal på gods och gårdar under 1920-talet. Beryktad blev den två år långa striden i småländska Möre 1929–31 då strejkande lantarbetare vräktes från sina hem och svartlistades medan strejkbrytare, som den ökände ”Kåremoslaktaren”, sökte knäcka strejken, och delvis lyckades. Mörekonflikten ägde rum samtidigt med Mjölkstriden i Ådalen 1930 när en av intresseorganisationerna bakom Bondeförbundet försökte stoppa Väg- och vattenarbetarnas fackliga organisering. Striden gällde kollektivavtal för vägarbeten som lantbrukarna gjorde anspråk på och blev efterhand våldsam. Bönderna blockerade livsmedelstransporter till industriorter, mjölk och ägg hälldes demonstrativt ut mitt under depressionens svåra försörjningstid.
”Vid kongressen 1933 antogs det numera ganska omtalade rasbiologiska programmet för att ’skydda Sveriges folk mot rasförsämring’.”
Vid militärens massaker på strejkande arbetare i just Ådalen året efteråt darrade Bondeförbundet inte på handen. I riksdagen fördömde Kullenbergstorp arbetarna och bondepressen skyllde dödsskjutningarna på kommunister. Det var demonstranterna som under ledning av agenter från Kommunistiska Internationalen hade stormat fram i välorganiserade kommandon och systematiskt beskjutit militären. Ja, redan vid militärens färd från Umeå till Ådalen hade militärtåget beskjutits. När Ådalskommissionen efteråt slog fast att ingen sådan beskjutning skett och inga vapen påträffats bland arbetarna anklagades kommissionen: ”Demonstranterna ursäktas, ordningsmakten dömes.” Och begravningen av Ådalsoffren hånades som ”Röd ritual i Gudmundrå”. (Citaten från Bondeförbundets tidning Nord-Sverige)
Det var just under denna tid som de extremnationalistiska och arbetarfientliga tongångarna från Bondeförbundet nådde en slags klimax. Vid kongressen 1933 antogs det numera ganska omtalade rasbiologiska programmet för att ”skydda Sveriges folk mot rasförsämring”. Egentligen var det inte nytt utan hade haft föregångare ändå sedan 1919 då rädslan för ”Västerlandets undergång” och folkens ”degeneration” varit så utbredd i de flesta politiska läger. Men att just 1933, mitt under nazismens seger i Tyskland, lyfta kampen mot ”inblandning av främmande mindervärdiga utländska raselement” pekade mot en slags gemenskap med de politiska krafter som började gruppera sig kring det nya Nazityskland. Året därpå skulle Högerpartiets ungdomsförbund byta hatt till Sveriges Nationella Förbund, den då största organisationen i den svenska nazistiska floran. I Finland klev den agrarfascistiska Lapporörelsen in i riksdagen. Rörelsen hade gjort sig känd för att storma kommunistiska lokaler och genomföra ”skjutsningar” av vänsterpolitiker ut i vildmarken för att misshandlas.
Under den svenska Mjölkstriden tog lappomännen kontakt med stridbara bondeförbundare, bland annat med den tidigare socialdemokraten Otto Wallén på Sånga-Säby i Ekerö utanför Stockholm. Wallén hade länge gjort sig känd för sina militanta tongångar för böndernas ”klasskamp” mot både arbetarklass och överklass och hade kastat sig in i Mjölkstriden. Han sades i sin agitation ha manat bönderna till beväpning och till och med viftat med en pistol som han påstod sig ha använt mot fackpåvar.
Men just 1933 var året då Bondeförbundet ingick den så kallade ”kohandeln” med socialdemokratin efter arbetarrörelsens stora valseger året innan. Bondeförbundet som tillhört högersidans valsegrare under det så kallade Kosackvalet 1928, hade därefter tappat tusentals väljare. Bondekooperationen krävde ekonomiska uppgörelser till försvar för det krisdrabbade jordbruket. Den stora kristidsuppgörelsen gav lantbruket skyddstullar och annat stöd medan socialdemokratin kunde påbörja sin arbetslöshetspolitik med bland annat offentliga arbeten.
Enligt historikern Alf W Johansson innebar uppgörelsen en vändpunkt. Bondeförbundets utveckling i agrarfascistisk riktning hejdades. Det är en möjlig tolkning. Men samtidigt levde de starka idéströmningarna för vad förbundet kallade ”fosterländsk folkgemenskap” kvar och det var ingen slump att det var just Otto Wallén som i egenskap av riksdagsman för Bondeförbundet i februari 1939 yttrade sina för eftervärlden ökända ord i kammaren mot att ge judiska läkare från Nazityskland arbetstillstånd: ”Jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas att jag idag är antisemit. (…) Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam. (…) Låt svenskt arbete förbehållas svenskarna och låt oss behålla det svenska blodet rent.”
Efter kriget och Förintelsen förpassades förstås allt sådant till glömska och Bondeförbundet motionerade i riksdagen om förbud mot raspropaganda. Förbundet bytte på 1950-talet namn till Centerpartiet och samregerade under några år med Socialdemokraterna fram till ATP-omröstningen om allmän tilläggspension 1957. Men där tog det stopp. Centerns politiska geners avsky mot ”fackföreningsvälde” och kollektiva lösningar för att gynna den ”lägsta arten” i ”samhällskroppen” sade absolut nej till obligatorisk tilläggspension. Och så har det fortsatt från motståndet mot arbetsrättsreformerna och löntagarfonder på 1970-talet fram till Januariavtalets krav på avveckling av anställningsskydd och förstärkt ägarmakt över jord och skog – mot strandskydd och skogsinventering.
Rasbiologin och dragningen åt agrarfascismen är sedan länge ett bleknat minne blott. Inga sådana skuggor ska falla över Annie Lööfs och nutidscenterns gröna linjer mot högerblockets flirt med den öppna rasismen. Men när SSU och andra socialdemokrater nu varnar för regeringssamarbete med Centern är det avskyn mot arbetarrörelsens fackliga kamp, kollektiva lösningar och omfördelande beskattning de tänker på. Där gick ränderna aldrig ur.