Gruvmotstånd i världen

Guldbrytning vid samhället Yutzupino där exploateringen har förstört ena armen av floden Jatun Yaku, ett av tillflödena till Amazonasfloden. Foto: Holger Michler

Många av världens regeringar ger grönt kort åt utvinning av mineraler, olja och gas för kortsiktig profit. Urfolksrätt, mark, vatten och klimat försvinner i ett moln av gruvdamm. Men överallt reser sig de berörda människorna. Tillsammans med miljö- och klimataktivister kräver de sin rätt till en hållbar framtid. Internationalen har pratat med lokala gruvmotståndare.

Gállok: ”Det blir ett jävla liv”

Tor Tuorda är naturfotograf. Han bor i Randijaur. Nära Gállok. Platsen för det brittiska företaget Beowulf Minings planerade järnmalmsgruva. På renbetesmark med höga naturvärden. Urfolksmark. Till en början kände sig Tor Tuorda nästan ensam i sitt motstånd mot gruvplanerna. I november 2011 startade han Facebookgruppen Inga gruvor i Jokkmokk, som senare blev Gruvfritt Jokkmokk. Motståndet växte. Gick från att vara lokalt, till nationellt, till internationellt.
I helgen var klimataktivisten Greta Thunberg i Gállok för att protestera mot en gruva tillsammans med samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra och Fridays For Future. En namninsamling mot gruvan – startad av Gruvfritt Jokkmokk, tillsammans med Skiftet – har redan fått in över 60 000 namn. Och mycket uppmärksamhet. Samtidigt fortsätter regeringen – med näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen – att bete sig som att gruvor är framtiden och del av en grön omställning.

I mars väntas regeringen komma med besked om Gállok. Det drar ihop sig och motståndet har aldrig varit så stort mot ett eventuellt klartecken för Beowulf.
– Det har varit och kommer att vara manifestationer i Gállok. Gruvmotståndet idag är oerhört mycket större än 2013, när striden stod om Gállok förra gången, säger Tor Tuorda och menar att det är som dag och natt i jämförelse med när han startade motståndet i Jokkmokk 2006.
När det gäller näringsministerns uttalanden om att ”regeringen älskar gruvor” och att ministern själv inte har minsta avsikt att en försöka vara opartisk i frågan, så är Tor Tuorda inte alls förvånad:
– Det är särskilt inkompetent när en minister kastar ur sig sådant. Gruvor till vilket pris som helst, oavsett konsekvenserna, oavsett brott mot folkrätt, förstörelse av vatten och natur. Det är verkligen fördjävligt korkat att säga så.
Han är inte heller imponerad av Vänsterpartiets agerande i frågan. Partiet verkar ha föresatt sig att inte ta ställning:
– När det blir skarpt läge är Vänsterpartiet på samma planhalva som Socialdemokraterna. De har samma rötter och samma ambition att skövla natur för pengar, jobb och så kallad utveckling. Det urbana folket gynnas på vår och vår naturs bekostnad.
Sveriges enda vänsteralternativ kan sägas stå till höger om Svenska kyrkan i det här fallet. Biskopen i Luleå stift menar att det inte går att vara för en gruva ur ett andligt perspektiv och ett urfolksperspektiv. En del av Svenska kyrkans process att ta ansvar för och sona för alla förbrytelser mot det samiska folket genom tiderna.
Regeringen verkar inte dra sig för att ta till drastiska medel i sin önskan att bana väg för gruvan i Gállok. Inte ens för sådana metoder som att manövrera ut meningsmotståndare. Nyligen fick länsrådet Johan Antti lämna sin tjänst på Länsstyrelsen i Norrbotten. Han har varit konsekvent gruvkritisk.
– Att sparka en tjänsteman som bara gör sitt jobb är vidrigt. Det påminner om en diktatur, säger Tor Tuorda som menar att det kommer att bli ”ett jävla liv” om regeringen fortsätter på den inslagna linjen och säger ja till en gruva i Gállok:
– Då gör de bort sig oerhört mycket. Dock väntar miljöprövningen i ett sådant läge, vilken kommer att ta fyra till fem år. Den kan de aldrig vinna. Om inte politikerna monterar ner miljöbalken ytterligare.
Det är som Tor Tuorda säger. Miljöbalken borde kunna rädda Gállok. Bara det att gruvan kan förstöra Laponias världsarvsstatus borde vara nog. Eller att vattnet i Luleälven riskeras. Regeringens tal om att en gruva i Gállok skulle vara del av en klimatomställning och försök att ställa denna klimatomställning mot renskötseln i området, är ett famlande i luften. Försök att legitimera något som egentligen inte går att legitimera. Som Greta Thunberg säger: ”Det går inte att rädda naturen genom att förstöra naturen.”

Aitikgruvans dagbrott utanför Gällivare i Norrbotten. Dagbrottet i Gállok beräknas bli lika stort. foto: Tor Tuorda
Aitikgruvans dagbrott utanför Gällivare i Norrbotten. Dagbrottet i Gállok beräknas bli lika stort. Foto: Tor Tuorda

Emma Lundström

”Vi har inget annat val än att kämpa”

Napo är en av Ecuadors fem Amazonasprovinser. Befolkningen i Napo lever främst av jordbruk, skogsbruk och turism. Det är i Napos berg som de första tillflödena till den mäktiga Amazonasfloden börjar. Den ekologiska mångfalden är stor och flera områden är avsatta som nationalparker. Ändå sker en omfattande guldutvinning i provinsen. Pepe Moreno är en av dem som organiserar och koordinerar den sociala rörelsen mot exploateringen.
– Det handlar om att garantera kommande generationers tillgång till rent vatten, mark att odla giftfri mat på, en välmående biologisk mångfald och Amazonas urfolks rätt till självbestämmande inom sina territorier, säger han och berättar att motståndet använder flera olika strategier för att motarbeta guldutvinningen:

[LÄS RESTEN AV ARTIKELN SOM PRENUMERANT AV PAPPERSTIDNINGEN ELLER DEN DIGITALA UPPLAGAN]

Demonstration i Tena när aktivisterna lämnade in sin "Skyddsåtgärd" till justitieministeriet. foto: Pepe Moreno
Demonstration i Tena när aktivisterna lämnade in sin ”Skyddsåtgärd” till justitieministeriet. FOTO: Pepe Moreno

Prejudicerande Pondoland?

Den 22 november 2018 kom ett besked som förväntades sprida ringar på vattnet när det gäller lokalt gruvmotstånd och miljökamp över hela världen. Då meddelade Högsta domstolen i Pretoria att den dömde till fördel för lokalsamhället Umgungundlovu i Pondoland på Sydafrikas Vilda kust. Det innebar att amadibafolket – efter mångårig kamp mot en titangruva i byn Xolobeni – fick rätt att säga nej till gruvbrytning på sina marker. Domen var historisk och förutspåddes få långtgående konsekvenser. Detta eftersom motståndsorganisationen i Pondoland, Amadiba Crisis Committee, ACC, valde en annan väg än den vanliga.
Istället för att ta det australiensiska gruvbolaget MRC:s dotterbolag TEM till domstol, valde organisationen att ställa mineralresursdepartementet och dess ansvarige minister, Gwede Mantashe, mot väggen ifråga om lokalsamhällets mänskliga rättigheter. Deras fråga till domaren, Annali Basson, var: ska inte ett lokalsamhälle ha rätt att säga nej till exploatering?

[LÄS RESTEN AV ARTIKELN SOM PRENUMERANT AV PAPPERSTIDNINGEN ELLER DEN DIGITALA UPPLAGAN]

Emma Lundström