”Vår fackliga styrka finns i vardagen, hos oss själva”
I veckan firade Svenska Hamnarbetarförbundet sin 50-årsdag. Mycket har förändrats i hamnarna, både fackligt och arbetsmässigt, men det medlemsstyrda och stridbara förbundet fortsätter att vara en irriterande sten i skon för arbetsgivare och LO-byråkrati. Lars Henriksson har pratat med en av förbundets ledarfigurer, Erik Helgesson i Göteborg, om historia, nutid och framtid.
Det är den 4 mars och Svenska Hamnarbetarförbundet firar sin 50-årsdag. Att få en pratstund med Erik Helgesson, medlem i förbundsstyrelsen och verkställande utskottet, den här dagen är inte helt lätt. Men det är inte de födelsedagstårtor som just är på väg ut till hamnar landet runt som upptar honom, det är kriget i Ukraina och dess konsekvenser. Hamn har nämligen rest frågan om att bojkotta båtar som seglar under rysk flagg eller fraktar gods till och från Ryssland.
Det är typiskt på många sätt, Hamns 50-åriga historia är präglad av kamp och internationalism men framför allt av medlemsengagemang.
– Vid sådana här tillfällen blir jag så stolt över vår fackförening, brister Erik ut när jag till slut får tag i honom. När våra medlemmar blir upprörda av att det kommer in ryska båtar nöjer de sig inte med att svära i lunchrummet utan vänder sig till avdelningen och frågar om vi kan agera. Folk är vana vid att vi gör saker gemensamt och räknar med att det är genom facket vi agerar.
Vi har skrivit till regeringen och uppmanat dem att stänga alla hamnar för rysk trafik och tagit kontakt med transportfacket i Ukraina. Om de begär det kommer vi att utlysa en blockad, förklarar Erik.
Dagens fråga om blockad av ryska båtar är heller inget nymornat intresse, den internationella solidariteten har genomsyrat förbundets historia, från blockaden av gods från militärdiktaturens Chile på 70-talet över 80-talets uppslutning i isoleringen av apartheidregimen i Sydafrika till 90-talets solidaritetsblockad med strejkande hamnarbetare i Liverpool. Verksamheten i sig inbjuder till internationalism men det krävs också en medvetenhet som alltid varit närvarande i Hamn.
– Vi är i första hand hamnarbetare, inte svenska hamnarbetare, som Erik uttrycker det.
Efter den långa striden i Liverpools hamn deltog därför förbundet år 2000 i bildandet av den internationella organisationen International Dockworkers’ Council, något som haft en stor betydelse för att organisera solidariteten hamnarbetare emellan och försöka hindra rederier att kringgå strejkande hamnar.
När Hamn bildades 1972 (noga räknat 5 mars men det är lättare att fira på en fredag när fler är på jobbet…) var det mot en bakgrund av många och långa strider, både mot stuveriarbetsgivarna och inom det fack som organiserade dem, Transportarbetarförbundet. Detta hade liksom övriga LO-förbund under årtionden genomgått en stark byråkratisering där medlemsdemokratin steg för steg ersatts med toppstyre och centralisering. Under 50- och 60-talen hade förbundsledningen skapat ett djupt missnöje genom att skriva under centrala avtal trots att förhandlingsdelegationer och medlemmar röstat nej till dem. Droppen kom 1969 när en kongress med några få rösters övervikt beslutade ändra stadgarna och införa så kallade storavdelningar där mindre avdelningar skulle uppgå och allmänna medlemsmöten ersättas av representantskap. Samtidigt fick förbundsledningen makten att anställa de ombudsmän som tidigare valts av medlemmarna. När avdelningar i Norrland meddelade att de inte tänkte lösa upp sig i storavdelningar fick de helt enkelt beskedet att de var uteslutna. Som svar bildade de alltså Svenska Hamnarbetarförbundet av 17 avdelningar på ett möte i Örnsköldsvik och fler hamnar från andra delar av landet slöt snart upp.
– Jag har bara varit med de senaste 17 åren, säger Erik men historien är levande i hamnen. De stora striderna innan min tid är inte bortglömda.
Att vårda historien är viktigt för Hamn. En del av 50-årsfirandet är att de öppnar sin nya arkivsida, Arvet (hamnhistoria.hemsida.eu ) en guldgruva för den arbetarhistoriskt intresserade med mängder av bilder, dokument och berättelser från arbete och facklig verksamheten i hamnarna.
Den längsta striden har varit att få teckna ett rikstäckande kollektivavtal, något arbetsgivarna hårdnackat vägrade att göra från första stund med starkt stöd från LO som hävdat Transports ensamrätt till avtal.
– Strejkerna för att få teckna avtal 1974 och 1980 slutade formellt sett i förluster, berättar Erik Helgesson. Vi fick inga avtal. Men på andra sätt var det segrar i alla fall. Vi vann en motvillig respekt från motparten och kom i praktiken i en förhandlingsställning vilket ledde till rejäla löneökningar åren efter.
Det var inte förrän efter den långa striden 2019 som arbetsgivarna till slut tecknade ett centralt kollektivavtal med Hamn. Avtalet var identiskt med det som Transport redan hade men innebar ändå ett genombrott. Med de inskränkningar i strejkrätten som infördes 2019, med Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborg som förevändning, räknade arbetsgivarna med att Hamns avtal skulle bli ett andraavtal som de i praktiken skulle kunna bortse från. En uppfattning som precis i dagarna kan ha fått en juridisk törn.
– Vi har precis vunnit en viktig seger i Arbetsdomstolen, berättar en påtagligt nöjd Erik Helgesson. Det gällde egentligen en rätt liten sak, en tvist om information om rasttider. Bolaget erkände sitt misstag och betalade skadestånd till de berörda medlemmarna i Transport men inte till oss. De menade att det bara var den som hade förstahandsavtalet som de förbrutit sig mot. Nu dömde AD att Hamn också var berättigade till skadestånd eftersom avtalen var likalydande och det inte innebar någon ”större olägenhet” att följa båda. Vi fick till och med större skadestånd, 50 000 kronor medan Transport nöjde sig med 20 000.
– Det var en principiellt viktig dom som arbetsgivarna inte var beredda på, förklarar Erik. Den ger oss möjlighet att förhandla om till exempel övertidsmissbruk och andra avtalsfrågor med hot om skadestånd.
Är detta framtiden för det stridbara Hamnarbetarförbundet, att förlita sig på juridiken, undrar jag? Där medlemmarna förut kunnat använda olika konfliktvapen är ni nu bundna av fredsplikt och kan bara förhandla och stämma till AD. Blir ni inte då ett fack bland andra som riskerar att trubba av er fackliga styrka?
– Risken finns naturligtvis, svarar Erik, men det beror helt på om vi förmår fortsätta vara en medlemsstyrd och demokratisk fackförening. Det är ju egentligen inget märkvärdigt, det är ju bara att vi varit konservativa och hållit fast vid hur det var i alla fack från början, att medlemmarna bestämde.
– Det sprids också en massa myter om Hamn, om att vi strejkat för småsaker och så men det stämmer helt enkelt inte, förklarar Erik. Vi har alltid fått gnäll från arbetsgivarna om att medlemmar maskar när olika saker skapat dålig stämning på arbetsplatsen och så, men de har aldrig tagit upp det formellt. Inte tidigare och inte nu när vi har ett kollektivavtal.
– Det mesta av det man gör som kollektiv på en arbetsplats för att få arbetsgivaren att lyssna är inte sånt man skickar varsel till Medlingsinstitutet om, fortsätter Erik. Det gäller alla arbetsplatser och det påverkas inte av fredsplikten.
– Det avgörande är att vi aldrig har haft en kultur där facket är ”någon annan”, understryker Erik. När vi har introduktion för nya medlemmar förklarar vi noga att vår fackliga styrka finns i vardagen, hos dem själva. I att de själva ifrågasätter, söker information och sätter sig in i saker och ting, backar upp sitt skyddsombud och så vidare. Det är den kultur vi bär vidare och som nya medlemmar kommer in i. Det är också direkt kopplat till att det är medlemmarna som har makten, både i teorin och verkligheten. Det sitter i vår kultur och reflekteras i våra stadgar. Det är medlemmarna som bestämmer i alla viktiga frågor, som när vi ska skriva på avtal, gå ut i konflikt eller när en förtroendevald ska anställas. Vår styrka är att vi är en demokratisk fackförening rakt igenom, avslutar Erik Helgesson.
Lars Henriksson