Kommunismens spöke – eller fågelskrämma?

Vi har alla sett det förut. En representant för någon vänsterorganisation ska intervjuas i public service eller något annat media. Representanten hoppas att få lägga fram organisationens syn på hur den vill förändra samhället. Vad som bör göras åt den skenande ojämlikheten och den rullande klimatkatastrofen. Vad tror ni händer sen?

Naturligtvis. Intervjuaren ser till att halva intervjun handlar om vänsterns förhållande till ”kommunismen”. Och när vänsterrepresentanten tar avstånd från stalinismens övergrepp blir intervjuarens replik: ”Men hur kan ni då försvara en mördarideologi?” Kommunismen alltså.
Och det är här det brukar gå åt fanders. Vänsterrepresentanten trasslar in sig och intervjuaren har nått dit han ville. Vad är det som driver dessa intervjuare? Det kan nog vara lite olika. Det kan handla om en verklig fientlighet, och därmed vilja att skada vänstern. Det kan nog också röra sig om lathet och okunnighet. ”Vad ska jag fråga om? Jag tar det där med kommunismen, det har dom alltid problem med.”

Vänstern borde svara med en motfråga; Tror du att de fängslanden och arkebuseringar som Stalin och hans följeslagare genomförde berodde på att dom läst för mycket i Karl Marx skrifter?
Att det inte var ”kommunistiska principer” som ledde till dessa handlingar borde man nog förstå enbart utifrån det faktum att de första offren för dem var de partimedlemmar som stod fast vi just dessa principer.
Tror dessa intervjuare att den katolska inkvisitionens terror på 1500-talet berodde på att kyrkans ledare läst för mycket i Bergspredikan? Vi tror inte det. Inte heller häxbränningarna eller de ständiga pedofilskandalerna inom kyrkan har sin grund i det kristna budskapet. Det handlar om en parasitär byråkrati som tillskansat sig makten i de kyrkliga institutionerna. Precis som det i Sovjet­unionens fall rörde sig om ett privilegierat byråkratiskt skikt som monopoliserat makten i stat och parti.

Den ryska Oktoberrevolutionen 1917 innebar att den rörelse som hela tiden motsatt sig mass-slakten i det första världskriget kom till makten. Till skillnad från högern inom arbetarrörelsen (de som efter partisplittringarna i samband med världskriget behöll namnet ”socialdemokrater”) var vänsterfalangen (som kom att börja kalla sig ”kommunistisk”) hela tiden mot kriget, mot kolonialismen, för kamp mot all rasism, för en fred utan annekteringar etcetera.
Den ryska oktoberrevolutionen tände ett enormt hopp hos utsugna och förtryckta världen över. Och utlöste en våg av fruktan bland planetens besuttna.

Därför satte den kapitalistiska världen i samarbete med tsaristiska krafter i Ryssland in en kontrarevolutionär offensiv. Röda armén vann inbördeskriget men Sovjetunionen led enorma skador. Kontrarevolutionen lyckades inte besegra ”bolsjevismen” men den lyckades såra den spirande socialismen dödligt.
När de direkta striderna upphörde var industrin till stor del sönderslagen. Arbetarklassen var utmattad. De mest klassmedvetna hade till stor del stupat. Demoralisering spred sig. Den sönderslagna industrin ledde till att många arbetare sökte sig tillbaka till den landsbygd de nyss kommit ifrån då de rekryterats i industrialiseringen i slutet av 1800-talet och början av det nya seklet. Staten låg inte längre i den breda arbetarklassens händer utan kom att skötas av partiets kader. Och inte bara av dem. Man var tvungen att i administrationen använda tjänstemän och experter från den tsaristiska tiden.

Så växte en byråkratisk regim fram. I ett fattigt och sönderslaget land där brist rådde på det mesta blev frågan: Vem och vilka ska ha tillgång till de knappa resurser som ändå finns. Privilegier uppstår. Och beslutsamhet att försvara de privilegier man skaffat sig. Ett privilegierat skikt som började revidera just de kommunistiska principerna. Strävan efter jämlikhet började under stalinismen hånas som ”småborgerlig ideologi”. En rad sociala landvinningar som bolsjevikerna infört, som legalisering av homosexuella relationer och aborträtt, avskaffades under stalinismen.

Under 30-talet börjar utrensningarna. De första offren var de som inom partiet bekämpat stalinismens likvidering av de kommunistiska principerna. Så småningom personer som den stalinistiska ledningen kunde misstänka inte var hundraprocentigt lojala. Till slut i ren paranoia vem som helst.

Många människor dog också i tvångskollektiviseringen av jordbruket. Speciellt Ukrainas bönder drabbades. Samtidigt skedde en industrialisering som innebar framsteg och ett bättre liv för många. Det sovjetiska samhället var motsägelsefullt. Den sovjetiska industrialiseringen skedde dessutom samtidigt som den stora depressionen i den kapitalistiska världen kastade ut miljoner arbetare i arbetslöshet och misär.

Miljoner arbetare världen över hade entusiasmerats av oktoberrevolutionen. Med rätta! Många ville helst blunda för byråkratiseringen och framväxten av en byråkratisk diktatur. Man förträngde rapporterna om stalinismens allt djupare förtryck. Sovjetunionen var hoppet i en värld där man själv var inblandad i kamp mot arbetslöshet, fattigdom och en allt mer fascistisk borgarklass.

Detta ledde till att den kommunistiska rörelsen blev ytterst motsägelsefull. Å ena sidan hade det Sovjetiska partiet och den av stalinisterna ledda Kommunistiska Internationalen förvandlats till verktyg för den sovjetiska parasitära byråkratin. Å andra sidan uppfattades de kommunistiska partierna av många klassmedvetna arbetare som de enda politiska organisationer som kunde ta kampen mot kapitalism och fascism. Och som hade en verklig och stark stat som stöd. Dessa arbetare drogs inte till kommunistpartierna för att de gillade Gulag och utrensningar. Antingen valde de att avfärda rapporterna om vad som hände i Sovjetunionen som borgerlig propaganda eller också svalde de partiledningarnas lögner om att de som avrättades eller skickades till gulaglägren var förrädare och spioner. I Moskva genomfördes ju skenrättegångar där gamla bolsjevikveteraner tvingades att erkänna de mest bisarra brott för att sedan få ett nackskott.
Ett resultat blev att samtidigt som de kommunistiska ledarna iscensatte det mest absurda förräderiet mot socialismens principer så fanns det tiotusentals partimedlemmar som heroiskt bekämpade fascismen och som outtröttligt ledde facklig och annan social kamp. Röda arméns seger över Hitlertyskland ökade stödet för Sovjetunionen och de sovjetledda partierna ännu mer.

Stalinismen behöll namnet kommunist och symbolerna, den röda fanan och hammaren och skäran. Men det handlade om ett tomt utanpåverk. Hammaren och skäran symboliserade enheten mellan stadens och landsbygdens arbetare. Men dessa var under Stalin berövade all verklig makt. Likaså blev ”marxismen-leninismen” förvandlad från levande analytisk teori till stel trosbekännelse.

1991 kom Sovjetunionens upplösning och delar av byråkratin omvandlade sig till kapitalistiska oligarker. Idag har kapitalismen återupprättats i Ryssland. Det har den också gjort i Kina. Det kinesiska kommunistpartiet lämnade under Maos ledning redan i slutet av 20-talet ambitionen att bygga ett kommunistiskt arbetarparti. Istället byggde man sin bas bland bönderna på landsbygden. Kina har en lång historia av bondeuppror. Bondeuppror som slutat med att upprorens ledare formerat en ny kejsardynasti. Så gick det nu med. Idag är Kina ett kapitalistiskt land med globala ambitioner. Man har kvar den röda flaggan och namnet på partiet men det är bara en fasad. Det finns inget kommunistiskt eller socialistiskt i den kinesiska politiken. Det samma gäller Nordkorea och Vietnam.

Så vad står termen ”kommunism” för? Det betyder ju ”gemensamt ägande”. Kommunistiska rörelser har existerat vid många tillfällen i mänsklighetens historia. I fattiga människors uppror mot klassförtryck. Kommunism som en dröm om ett jämlikt samhälle. Ett intressant exempel är hur de första kristna församlingarna beskrivs som församlingar med egendomsgemenskap.

Det var Marx och Engels som i Kommunistiska Manifestet gav ”kommunism” en modern betydelse i meningen den egendomsgemenskap som proletariatet skulle ersätta det kapitalistiska klass-samhället med. Men Marx och Engels pekade också på att mänskligheten faktiskt under större delen av sin existens levt i en form av ”kommunism”. Nämligen de jägar- och samlarsamhällen som föregick de olika formerna av klass-samhällen vi fått genomlida. Européerna lämnade denna kommunism för länge sedan men när Europa upptäckte den kontinent de kom att kalla Amerika konfronterades de med ursprungsfolk som levde i kommunism, gemenskap, med varandra. Dessa, de nordamerikanska indianerna, chockades av att man i de vitas samhällen kunde finna människor som levde i överflöd medan andra svalt. Inte heller kunde de förstå att européerna kunde anse att människor kunde ”äga” delar av marken och utestänga andra. När erövrarna slutligen vunnit och tvingat in dem i reservat gjorde myndigheterna ofta allt för att de skulle överge sin kommunism och acceptera privat egendom.

Kommunism betyder helt enkelt ”gemensamt ägande”. På engelska ”common ownership”. Under slutet av 1800-talet kom den europeiska arbetarrörelsen att använda ”socialistisk” eller ”socialdemokratisk” som beteckning. När ledningarna för de stora socialdemokratiska partierna 1914 begick förräderiet att stödja ”sina egna” borgerliga regeringar i första Världskrigets mass-slakt såg vänstern inom dessa partier sig tvungna att bryta och även att hitta en ny partibeteckning. Man kom att damma av den gamla beteckningen ”kommunistisk”.

Det tragiska är att de stalinistiska riktningarna tillsammans med de borgerliga propagandisterna haft ett gemensamt intresse av att få människor att identifiera begreppet kommunism med de samhällen som kom att existera i Sovjet, Östeuropa och Kina. Borgarna för att peka på hur dålig ”kommunismen” var, stalinisterna för att hävda att det var deras partier som byggde den verkliga kommunismen.

Sovjetunionen hade fötts genom en arbetarrevolution med socialistiska ambitioner men hade redan på trettiotalet genom den stalinistiska byråkratins försorg degenererat till en stat där arbetarklassen förlorat all makt. Efter Stalins död upphörde den direkta terrorn men Sovjetunionen kom aldrig att uppleva en verklig demokratisering. Det hopp om en sådan utveckling som med Gorbatjov under glasnosttiden kunde spira släcktes av Jeltsin, Putin och oligarkerna.
De östeuropeiska staterna bildades efter andra världskriget genom den sovjetiska militära segern och närvaron. Det var byråkratiska diktaturer från början. 1968 väcktes hoppet om att Tjeckoslovakien skulle kunna nå en demokratisk socialism. Det hoppet släcktes effektivt genom Warszawa-paktens invasion.

Den stalinistiska och borgerliga propagandan lyckades i den mening att begreppet ”kommunism” för de flesta människor förknippas med de stalinistiska regimerna. För oss är det därför svårt att använda beteckningen ”kommunist”. Inte för att vi tar avstånd från det utan just för att stalinisterna och borgarna i en ohelig allians har fått de allra flesta att förknippa begreppet med de stalinistiska regimerna och partierna. Att använda beteckningen kommunist och sedan förklara att vi menar inte det ni tror att vi menar, ja det är ingen bra användning av våra krafter.
Och demokratisk socialist är ju en helt okej beteckning när vi ska förmedla vad vi är.

Peter Widén