FOKUS | Ståle Holgersen
För vänstern i Norge och Sverige är frågan om solidaritet med Ukraina både enkel och svår. Den är enkel eftersom ”hela vänstern” visar fullständigt stöd till Ukraina och vill bekämpa den ryska ockupationen. Gamla galna stalinister som enbart navigerar utifrån USA:s position, och som till exempel stöttade Assad och Putin i Syrien, har fått väldigt lite utrymme. Men kriget innebär också utmaningar. Vi ska visa solidaritet, men hur? Ska det göras genom att skicka vapen till den ukrainska staten? Eller finns det andra alternativ?
Kriget har gett militarismen och Nato vind i seglen. För tre år sedan pratade den amerikanske presidenten Trump om att USA skulle lämna Nato och den franske presidenten Emmanuel Macron sa att Nato höll på att bli ”hjärndöd”. Ett amerikanskt val och ett ryskt krig senare är Nato-stödet starkare än någonsin.
Diskussionerna i Norge och Sverige har haft både likheter och skillnader. Nato-anhängarna är på offensiven, men Norge är redan medlem av militäralliansen. En annan skillnad är att Norge tjänar absurt mycket pengar på kriget. Beräkningar har visat att intäkterna från oljan kan bli 1750 miljarder kronor i år, sex gånger mera än beräknat. Detta är mera än hela norska statsbudgeten, som är på 1 553 miljarder.
För många av oss inom vänstern har frågan om vapenstöd till Ukraina varit svår. Det finns goda – eller mindre dåliga, som det brukar vara i krig – argument på båda sidorna. Det har funnits oenigheter inom vänstern, från Enhetslistan och Vänsterpartiet, till Podemos och Fjärde Internationalen.
Norge är ett intressant fall, eftersom det finns två större vänsterpartier – Sosialistisk Venstreparti (SV) och Rødt – som båda har varit mot att skicka vapen, till Ukraina, fast på olika sätt.
Gjermund Skaar, internationell ledare i SV, berättar för Internationalen att beslutet inte var enkelt för SV. Majoriteten i landsstyret var också liten: 21 mot 18 röster. I bakgrunden fanns fortfarande Libyenkriget, som SV stöttade, och som partiet i efterhand fick mycket kritik för. Även om detta inte explicit var en del av diskussionerna, medger Gjermund Skaar att ”det är klart att färre i SV ville hamna i en liknande situation igen”. Att Ukrainabeslutet var svårt speglar även Skaars hållning till svenska Vänsterpartiets position:
– Varje socialistiskt parti måste ta den debatten själva. Jag har full respekt för Vänsterpartiets beslut.
För Rødt var frågan om Vänsterpartiets stöd till de 5 000 pansarskotten enklare. Enligt Joakim Møllersen i Rødts nationella ledning fanns de få interna kritiker i partiet och Møllersen har även en annan hållning till Vänsterpartiets beslut än Skaar:
– Eftersom jag står 100 procent bakom Rødts beslut anser jag med nödvändighet att Vänsterpartiet gjorde fel val.
Själva argumenten är i hög grad liknande som de i Sverige: Med sanktioner ska vi påverka Putin och den ryska militärapparaten. Vi ska ta emot ukrainska flyktingar och skicka hjälp. Det viktigaste vi kan göra är att bidra till fredlig lösning. Vapen kan hamna i fel händer och bidra till en ytterligare förvärring av situationen.
Ett argument i Sverige för att inte skicka vapen var att man då skulle kunna fungera som fredsmäklare. Detta har avvisats med att den ”svenska exceptionalismen” är utdaterad. Men detta handlar inte enbart om ”Sverige”. Møllersen betonar exakt samma argument för Norges del.
Hypotetisk skulle man kunna tänka sig att ett land kunde skickade lite mer vapen med ett annat inte skickade . Då kunde det senare förhandla samtidigt som ukrainarna hade fått vapen. Men detta är rent hypotetiskt, eftersom det missar att vapenleveransen i hög grad var en symbolisk solidaritetshandling med Ukraina men även ett sätt att visa solidaritet med/inom Nato.
Joakim Møllersen i Rødt står trygg i sin kritik av Nato:
– Norge ur Nato. Inga amerikanska militärbaser på norsk mark. Nato bör inte expandera – åtminstone inte närmare Ryssland! Vi behöver nedtrappning, inte utvidga den attackerande allians som Nato är.
Joakim Møllersen förtydligar:
– Det måste framgå att det är Natoexpansionen som jag menar. Norge ut ur Nato och inga amerikanska militärbaser är självklar politik. Alla tycker inte att vi ska ha en uppfattning om Natos expansion. Men det tycker alltså jag, säger Joakim Møllersen bestämt.
Samtidigt har kriget gett Nato-anhängarna medvind. Entusiasmen för Natos förstärks även av att Natos generalsekreterare heter Jens Stoltenberg och är tidigare statsminister i Norge. Att Natosympatierna växer är kanske inte helt förvånande, får man tillägga. Det var trots allt att Ryssland – som till allas förvåning och chock – startade en fullskalig invasion av annat europeiskt land. Inom SV har debatterna därför kommit: Bör Norge egentligen lämna Nato? Bör Norge lämna Nato nu? Bör verkligen SV driva frågan medan Putin kör sitt krigsmaskineri västerut?
Enligt Gjermund Skaar i SV finns det sedan decennier en minoritet som anser att Nato antingen inte är viktigt eller att Norge i själva verket borde vara medlem.
– När det är krig i Europa och Putin gör så galna saker som han gör, måste vi även diskutera SV:s utrikes- och säkerhetspolitik. Ändå tror jag att SV:s Nato-ställning står sig bra och kommer att stå sig.
Detta är en känslig fråga inom SV, inte minst eftersom partiet blev bildat av just Nato-motståndare som gick ur socialdemokratin på 1960-talet.
Enligt Jo Moen Bredeveien, politisk kommentator i socialdemokratiska Dagsavisen, pågår det närmast en häxjakt på Natomotståndare i Norge. En ny snabbmätning som Tv2 i Norge gjort visar att 95,6 procent stöttar fortsatt norskt Natomedlemskap. Då ska det bankas in vänstersidan: ”Ni har tokfel!” Retoriken går tillbaka till 1900-talet: ”Vad ska vi göra när ryssen kommer?” Återigen hamnar vänstern och freden på defensiven.
I Norge, som i Sverige, har högern försökt knyta samman vänstern med Putin och Rødt har angripits hårdare än SV.
Joakim Møllersen i Rødt tror inteatt kritiken kommer hålla i sig i längden. Han påpekar att det i Norge, som i andra länder, snarare är inom högern det faktisk har funnits stöd för Putin:
– Konservativa mer generellt har även välkomnat oligarkernas pengar till Norge, som när de förra året ville sälja ett företag som levererar motorer till norska flottan till ryska ägare.
Vi får hoppas Møllersen får rätt, att högern inte lyckas med smutskampanjen. Samtidigt är det en skillnad att ha rätt och att få rätt.
En skillnad mellan länderna är att så kallade ”anti-imperialister” – de som baserar sin politik enbart på att vara emot USA – hittar man i Sverige inom mindre grupperingar som KP eller SKP, medan några av dessa i Norge finns närmare Rødt. Det ska verkligen betonas här att Rødts ledning hela vägen har hållit en väldigt bra linje mot Putin och brunhögern. Møllersen understryker också att ukrainarna har all rätt att ta till vapen mot den ryska invasionen. Men det blir ändå problem när en lokalpolitiker från Rødt någonstans på den norske västkusten twittrar sitt fulla stöd till Putin och gratulerar Ryssland med ockupationen av Ukraina.
Både SV och Rødt i Norge och svenska Vänsterpartiet har haft framgångar i opinionsmätningar den senaste tiden – alla tre har landat kring 7 – 10 procent. Men alla tre verkar också backa i de senaste mätningarna. Delvis kan detta förklaras med att väljare går till de ”trygga” Socialdemokraterna i tider av krig. Men det visar även på hur svårt det är att nyansera – kriget är Putins fel, men Nato är ingen fredslösning – och på hur svårt det är att tala om fred när statsapparaten och media ropar på militarisering. Det kräver både en retorisk fingertoppsskänsla och en övertygade röst när man ska diskutera Nato som del av problemet, vara mot ökad militarisering och bekämpa Putins pågående krig mot Ukraina. I både Norge och Sverige sliter kamrater med just detta.
Mer än något visar kriget på hur viktigt – men även svårt – det är att återigen säga som icke-stalinistiska socialister sa under kalla kriget: Varken Moskva eller Washington!