När serietecknaren från Bollstabruk gör någonting verkar det aldrig vara halvhjärtat. I helgen debuterade han som talare under Första maj i Umeå. Den mest flitigt använda kommentaren bland åhörarna efteråt: ”Det här var det bästa Första maj-tal jag har hört.” Internationalen har fått den äran att publicera talet i sin helhet. Varsågoda!
1 MAJ | Mats Jonsson
Kamrater. Det är en stor glädje för mig att få prata med er i dag, här på första maj. Jag är så glad över att arrangörerna begick misstaget att anlita Långpratarn från Kramfors.
Och jag inleder med att sticka ut hakan och citera en socialdemokrat.
I Olof Palmes berömda jultal 1972, räknar han upp namn på platser för massakrer och brott mot mänskligheten: ”Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat”, säger han, ”men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Sedan 1972 är det många nya namn som fogats till den listan. Halabja. Srebrenica. Abu Ghraib. Sanaa. Aleppo. Mai Kadra. Gaza. Xinjiang. Och så denna vårvinter: Butja, Borodyanka, Mariupol. Aldrig vilar imperialismen, aldrig vilar de militärindustriella komplexen.
Det finns en självklar enighet om att stödja Ukrainas kamp mot Putinregimens anfallskrig, men vi är inte är lika enade om hur vårt stöd ska se ut. En sorglig insikt för mig denna djävulens vårvinter är att jag inte är pacifist. Jag har den djupaste respekt för alla som valt ickevåldets väg; det här är en spricka som går genom familjer, även genom min egen. Men för mig är det rätta att hjälpa Ukrainas folk med vapen, för att inte döma våra bröder och systrar till åratal eller decennier under Putins stövel i väntan på att freden, sanningen och rättvisan ska segra.
Med tungt hjärta tänker jag också att Sverige måste upprusta, och försöker trösta mig med att en utökad värnplikt också kan vara en del i det starkare samhälle jag vill bygga – där jag kommer ifrån är vi så svältfödda på investeringar att varje statlig satsning är välkommen, om den så är ett regemente.
Tyvärr måste vi upprusta, för att undvika det andra alternativet. Det alternativ som nu politiker av de flesta kulörer och en skrämmande enig massmedia upphetsat försöker kuppa igenom när stora delar av befolkningen är livrädda. Ni kanske vet vilket alternativ jag talar om?
Spoiler: det är Nato.
Det finns många argument mot ett Natomedlemskap, och mina är på inget sätt unika. Men när ledarskribenterna, kommentatorerna och lobbyisterna vrålar i kör måste vi ta varje möjlighet att säga emot.
Att säga NEJ till kärnvapen på svensk mark, och till att ingå i en allians byggd på kärnvapen.
Att säga NEJ till en så kallad demokratiernas allians, där Orbáns Ungern och Kaczynskis Polen ingår, styrd av ett USA som om bara några år återigen kan vara Donald Trumps. Ni har väl inte glömt, att bara häromåret var det honom vi talade om hela tiden. Då var det han, inte Putin, som var djävulen i människohamn.
Sedan åratal tillbaka övar Natos trupper vinterkrigföring i trakterna av Arvidsjaur. Jag känner inte till om Erdoğans soldater redan övat där, men om de så önskar finns det ingenting som hindrar dem.
Jag säger därför NEJ till det samarbete vi redan har med en allians där en av medlemmarna är Erdoğans Turkiet, vars armé med Natos stöd och goda minne för ett imperialistiskt krig mot våra bröder och systrar i Kurdistan. Och jag säger definitivt NEJ till att låta Erdoğans kolonialtrupper öva på vad som sen urminnes tider varit skogssamisk mark.
När jag berättade att jag skulle förstamajtala var det en stockholmare jag känner som blev till sig. Det kan man ju förstå, men jag märkte snart att hon på nåt sätt förutsatte att jag – liksom hon – rullat fram i mina första förstamajtåg i barnvagn i mitten av 70-talet, tillsammans med mina föräldrar. När jag berättade att jag gick i ett förstamajtåg för första gången som 18-åring och alltså för egen maskin marscherade genom Kramfors i skavande dr martens, så blev hon ärligt förvånad. ”Men dina föräldrar måste ju vara typiska 68:or? ALLA i deras generation gick väl i tåget?”
Det här är förstås verkligen ingen stor grej, men det är så typiskt. Det har hänt så många gånger, med mina generationskamrater i den urbana medelklassen, att de utan att tänka efter, helt självklart projicerar sina egna erfarenheter på andra.
Vänligt fick jag förklara att nej, växte man upp på nybyggen utanför Arjeplog och Arvidsjaur, och sen tillbringade sina liv i Lycksele, Älvsbyn och Bollstabruk; då var 60- och 70-talets motrörelse långt borta. Nej, mina föräldrar rökte inte gräs. Nej, de gick inte på Konstfack. Nej, jag har fortfarande inte hört ”Kåldolmar & Kalsipper”.
Den här välvilliga, liksom självsäkra okunskapen förföljde mig under mina 25 år i Stockholms kulturkretsar.
Men vad gör det då? Vi är väl okunniga om varandra lite till hens? Jo, det handlar om att den ekonomiska, politiska och kulturella makten i Sverige är koncentrerad till Stockholm. Storföretagen styrs därifrån, och investerar där. Riksdag, regering, myndigheter och lobbygrupper finns där, liksom medieföretagen och den så kallade kultureliten. De servar framförallt den urbana medelklassen, som i kraft av hur många de är, hur rika de är, och hur högljudda de är när de inte får som de vill, är de som skriver berättelsen om Sverige.
Vad de vet och inte vet spelar helt enkelt roll för oss alla.
Jag växte upp långt från allt detta. I Bollstabruk, en fullständigt levande ort mitt i Ådalens skogsindustridistrikt med sågverk, massafabrik, högstadium, vårdcentral, tre mackar, tre kiosker och fyra klädaffärer på den smala remsan mellan bondland och världsmarknad, med älven i ögonen och de granskogsklädda bergen i ryggen.
Trettio år senare fanns inte mycket kvar av barndomens landskap. Bergen stod kvar, även om vissa blivit kalhuggna, älven flöt förstås, men Bollstabruk var förändrat. Mina kvällspromenader då jag var hemma från Stockholm blev sorgligare och sorgligare. Butik efter butik försvann, tillsammans med människorna. Befolkningen halverades och bara Konsum fanns kvar. Den en gång så levande butiksgatan, kantades av tomma, allt mer förfallna hus. Folk jag pratade med skakade på huvudet. Skämdes över hur det blivit. På den smala remsan mellan bondland och världsmarknad tog ingen något ansvar.
Min ledighet tog slut och jag tog tåget tillbaka till Telefonplan, det ”kreativa kluster” i södra Stockholm där allt expanderar, växer, exploderar – tusentals nya bostadsrätter här, tre vinstdrivande friskolor där, här en ”Inkubator” för riskkapitaldrivna apputvecklare, där en sociala medier-byrå. Och jag såg det som nåt självklart alltihop. Vinnarna här och förlorarna där. Där uppe, i ett vagt ”norrut” där samhällsbygget rullas tillbaka neråt landet.
Men så såg jag sprickor i bilden. Sågverket finns ju kvar. Och massafabriken med. Hela Ådalens skogsindustri koncentrerad till två enorma enheter i Bollstabruk, som tillsammans producerar mer än alla de gamla tillsammans. Om Bollstabruk varit egen kommun hade dess bruttoregionprodukt per capita varit i nivå med Stockholms. Men medan det rika Stockholm expanderar, förfaller det rika Bollstabruk.
Automatiseringen har gjort tusentals arbetare till ett par hundra, och då flyttar man förstås, så att underlaget för både butiker och beskattning sjunker. Sågens och fabrikens vinster beskattas av staten, som hellre satsar på samhällsbyggnad i Mälardalen. Kapitalet som äger såg och fabrik investerar hellre i startupbolag söderöver, och ja… vill man hårdra det kan man säga att det är vinsterna från platser som Bollstabruk som driver Telefonplans expansion.
För två år sen flyttade min familj och jag tillbaka till Ådalen.
Min första insikt var hur tyst det blev. Inte ute i luften, för sågen slamrade som den alltid gjort, utan inne i mitt huvud. Jag var plötsligt … lugn? Jag förstod att den inre tystnaden inte kom sig av en avsaknad av ljud, utan en avsaknad av nyliberalism. Inga mäklare tjatade om att vi skulle sälja vårt boende. Dottern tog skolbussen till det kommunala högstadiet och inga vinstdrivande privatskolor störde oss med sin sirensång. Inga privata fritidsföretag skickade lappar om att hon borde börja spela padel, ingen ville sälja RUT-tjänster till oss, inga underbetalda Foodorabud svishade förbi på väg till våra grannar, inga elsparkcyklar låg slängda över trottoarerna. Vid närmare eftertanke hade vi inte ens längre några trottoarer.
När jag flyttade från Stockholm var det som att en tinnitus jag inte ens varit medveten om bara stängdes av. Ironiskt nog var det på det skuggsidan av det nyliberala samhället, som vi kunde finna friheten.
Men det märks att man lever i skuggan. Nedskuren kollektivtrafik. Ett stängt BB och ett avlövat akutsjukhus. Ingen fritidsgård kvar i hela kommunen.
Andelen 65-plussare är dubbelt så hög som i Stockholm. Kramfors tog emot fem gånger fler flyktingar än rikssnittet, medan Täby, Danderyd och Lidingö sa nej.
Kommunen har landets högsta antal behandlingshem i förhållande till folkmängd, många som misslyckas med behandlingen blir kvar, och av utsocknes kallas Kramfors sedan gammalt Pulver city.
Äldre. Nyanlända. Socialt utslagna. Människor som måste ha tät kontakt med myndigheter, men ofta saknar smartphone, ibland aldrig fått lära sig internet. Givetvis söker man sig till den enda offentliga platsen där alla fortfarande är välkomna. Man söker sig till biblioteket. På det dödligt nedskurna biblioteket med inköpsstopp på böcker hjälper personalen till med ärenden hos bankerna och Försäkringskassan, hos Skatteverket, Pensionsmyndigheten och Migrationsverket… som alla lagt ner sina kontor i kommunen.
Runt om i landet är det fattiga kommuner som gör statens och bankernas jobb åt dem, kostnadsfritt och utan tack. Kanske vet inte myndigheterna och storföretagen ens om att det pågår, lika omedvetna som mina medelklassbekanta i Stockholm är om att ytterst få 40-talister rökte gräs och ockuperade kårhus i Norrbottens inland på 60-talet.
Vi kan ha hur mysigt som helst i våra byar. Våra entreprenörer kan tillverka hur god whisky eller äppelmust som helst. Vår hemtjänstpersonal, våra fabriksarbetare och våra lärare kan arbeta hur hårt som helst. Våra berg kan spegla sig i Ångermanälven dag ut och dag in utan att det kan förändra något, så länge systemet är som det är.
I det ögonblick vi skrev oss i Kramfors hoppade vår kommunalskatt upp med fem kronor per intjänad hundralapp. Nog för att jag gillar skatter lika mycket som nån annan, men jag tycker ännu bättre om rättvisa.
Hur länge ska vi betala högre skatt för sämre service? Hur djupt är det möjligt för kommunerna att skära innan kniven tar i själva benet?
Fördelningspolitiken är ingen av de större valfrågorna, men fördelningen av våra gemensamma rikedomar ligger i själva verket i grunden till allt. Den avgör vad som är politiskt möjligt, och definierar själva bilden av hur landet ser ut. Fördelningspolitiken bestämmer vilka historier det är vi berättar om Sverige. Det rådande systemet gör kommunerna som bidrar med miljarder årligen till exportindustrin men har en krympande och åldrande befolkning, till losers. Vinnarna är Lidingö, Täby och Danderyd, som knappt bidrar med nånting men har rika invånare som ger höga skatteintäkter. Det enda som tillåts avgöra hur välmående och framgångsrik en kommun är, är hur rika dess invånare är.
Sex och ett halvt år är ingen kort tid, framförallt inte när det är livet det gäller.
Men sex och ett halvt år, är skillnaden i medellivslängd mellan en genomsnittlig man i Kramfors och en genomsnittlig man i Danderyd.
Jag vill ha ett system där moderaterna i storstädernas rika kranskommuner inte längre ges möjlighet att jämra sig över att ”deras” pengar går till bättre behövande i andra delar av landet.
Ett första steg vore att återinföra en kommunal fastighetsskatt för företag, så att kommunerna faktiskt kan tjäna någonting på massafabrikerna, stålverken, gruvorna, vatten- och vindkraftverken. Men det kan inte vara hela lösningen. Jag blir allt mer övertygad om att det måste till en fullständig omdaning av vårt skattesystem, med någon form av platt kommunalskatt. Samma skatt och likvärdig service överallt, till grund för en sann jämlikhet mellan landsändarna – och mellan klasserna.
Mycket har hänt de senaste åren när det kommer till vilka historier vi berättar om Sverige. Nu är Norrland framtiden igen. I den gröna omställningens namn ska vår landsända återindustrialiseras, och precis som för hundrafemti år sen utforskar både staten och kapitalet lite yrvaket inlandets skogar, älvar och fjäll.
Man blir ju kluven. Som uppvuxen på en plats där de flesta pappor och även en del mammor jobbade i skogsindustrin, lärde jag mig inte att ifrågasätta den, utan att ta industrin som självklar. Först som vuxen frågade jag mig vart vinsterna tog vägen, och var all råvara kom ifrån. Lärde mig att min hemtrakts relativa välstånd var byggd på kalhuggna marker som stulits två gånger. Först stal staten markerna från samer som brukat dem sedan urminnes tid, för att ge dem till nybyggare som sedan bestals på samma marker av skogsbolagen.
En naiv del av mig jublar över chansen till nya jobb i norr, en mer cynisk tittar på den gröna omställningen och ser bara hur kolonialmakten återigen rör sig norrut för att begå alla de gamla misstagen en gång till. Men den här gången kanske ännu värre, för då var i alla fall exploateringen en del i ett samhällsbygge. I de gamla gruvsamhällena byggdes folkets hus, vårdcentral, skola och bibliotek. I batterifabrikens Skellefteå bygger man ett höghushotell och kallar det för kulturhus, i de nya gruvsamhällena bygger man sannolikt ingenting alls, för gruvarbetarna flyger ändå hem över helgen.
Jag förstår inte hur vi kan tillåta politikerna och förståsigpåarna att bara prata om kampen för klimatet i termer av att vi ska få fortsätta leva exakt som vi gör nu, men baserat på grön el i stället för på fossila bränslen? Hur kan någon människa tro att det är tillräckligt för att hålla uppvärmningen av planeten inom en och en halv grad? Var finns kritiken mot själva det tillväxtfixerade systemet? Och vad, säg mig vad, kommer inlandskommunerna att få som tack för vänligheten att låta sig exploateras en gång till?
Kamrater, vi lever i en orolig tid. De senaste årens pandemi har kostat liv, krävt hjältedåd av vår vårdpersonal och blottat många av samhällets orättvisor. Putins krig mot Ukraina väcker både skräck, avsmak och vrede. Den reaktionära högerpopulismen och falukorvsfascismen är ett hot mot vårt samhälle, och dessutom ett högst personligt hot mot många av oss som är här idag. Vår tids överideologi, nyliberalismen, håller fortfarande sitt järngrepp över både politiken, samhällsinstitutionerna och det offentliga samtalet. Och över allt annat tornar klimatkrisen upp sig, den verkliga ödesfrågan som skiljer den tid vi satts att leva i från alla andra tider.
Men detta krisernas valår är det viktigare än någonsin att inte förlora hoppet, att kämpa, att tvinga sig att se ljuspunkten i det annars kompakta mörkret. För ljuset finns där. Är det något dessa parallella kriser lärt oss, och många många andra, är det att systemet inte fungerar. New Public Management kan aldrig rädda oss undan krig eller pandemier. Just in time-systemet är fullkomligt värdelöst när krisen kommer. Och att kriserna kommer, det är vi just nu grundligt påminda om. Runt om i världen inser fler och fler att vi inte har råd med nyliberalismen, utan behöver ett starkt samhällsbygge. Ett samhälle inte bara för etniska svenskar mitt i livet, utan för alla. Ett samhälle som håller ihop. Kort och gott: ett socialistiskt samhälle.
Tack, kamrater, och glad första maj!