Det lilla torget Tulllhagsplan vid Systembolaget i Slite fylls av människor. Banderoller vecklas ut. Mikrofoner riggas. Polisbilarna är på plats. Dialogpolisen pratar med folk till höger och vänster. Ärkebiskop emeritus, K.G. Hammar, står och pratar med Aftonbladets Karin Pettersson och Robert Hall från Suderbyn Ecovillage. Snart ska vi vandra mot Västra brottets utsiktsplats. Varför? För att vattensituationen på Gotland är akut. För att regeringen ändå tillåter Cementa att utöka kalkbrytningen. För att det är nu det gäller. Om det ska finnas någon framtid på ön.
KLIMATKRISEN | Emma Lundström
Disig, varm augustieftermiddag. Tidigare på dagen har Take Concrete Action genomfört en civil olydnadsaktion och blockerat Cementas transportväg. De har slagit läger i Slite och aktivister har kommit från bland annat Tyskland och Danmark för att markera mot det ohållbara i att fortsätta bryta kalk på en ö där grundvattnet håller på att ta slut.
Den manifestation som nu ska äga rum har fått tillstånd. Det är dialogpolisen noga med att förtydliga för alla som vill höra. Arbetsgruppen Vårt grundvatten – Vår framtid, som arrangerar manifestationen, kräver svar från politikerna. Svar på hur Sverige ska skydda grundvattnet på Gotland.
I nuläget är det vattenbrist och bevattningsförbud i princip från april till september varje år. De boende på ön ser sina trädgårdsodlingar torka bort. Ändå anordnas Almedalsveckan och Stockholmsveckan då otroliga mängder vatten duschas bort. Sommarboende fyller sina pooler med dricksvatten och Cementa får klartecken att utvidga kalkbrytningen som hotar öns känsliga vattentäkter och hela grundvattensystemet.
På torget samlas unga och gamla. Vana aktivister och ovana. För Nathalie Hagberg från Visby är det första gången hon deltar i något liknande:
– Jag tycker att vi ska rädda vårt grundvatten. Vi måste vara rädda om det lilla vatten vi har, säger hon och berättar att det är chefen på caféet där hon jobbar som har fått henne att alls våga ta ställning:
– Jag har varit väldigt rädd för att lägga mig i det här. Jag är rädd för att få reda på vad klimatkatastrofen kan orsaka. Jag ska försöka engagera mig mer och se vad jag kan göra. En person kan göra mycket skillnad. Det krävs en person som kan inspirera andra. Så inspirerar de andra och så sprider det sig vidare.
En bit bort står Monika. Hon har varit med förut och börjar tappa hoppet om att förändring är möjlig.
– Jag är orolig för framtiden. Hur sjutton ska det bli? Vi måste ha vatten. Annars kan vi inte leva. Jag tror inte ett dugg på det här med avsaltat havsvatten, säger hon och syftar på att många som har kommunalt vatten på Gotland snart kommer att få avsaltat havsvatten från Kvarnåkershamn i sina kranar. Industrin får fortsätta som vanligt, grundvattnet pumpas ur kalkbrotten rakt ut i Östersjön, och de boende ska tvingas dricka avsaltat vatten. Något som inte sker på många platser på jorden. – Jag är här för mina barn och barnbarn och för deras framtids skull, säger Monika och ser uppgiven ut. Hon är inte särskilt hoppfull. Tror inte att en sådan här manifestation får särskilt stor betydelse. Samtidigt finns det inget annat val än att delta:
– Det är urviktigt att vi ändå visar att det finns motstånd. Så här får det inte gå till.
Innan vi börjar marschera för vattnet sjunger en italiensk aktivist kampsången Bella Ciao. Vi sjunger med. Liksom när musikern Sofia Lilja sjunger Änglamark.
Sedan börjar vi gå.
LÄS OCKSÅ: ”Vi har extremt lite tid på oss att göra extremt mycket”
Det är en bra bit från Tullhagsplan till Västra brottet. Vi traskar på. Inga slagord. Bara mumlet av samtalande röster. Vi går för rätten till grundvatten. Diset har lättat. Solen gassar. Sensommarvärme. Surrande humlor. Skällande hundar. Fågelkvitter. Barn som skrattar. Allt det som blir en omöjlighet utan vatten.
Plötsligt är vi framme vid Västra brottet. Med utsikt över förödelsen. K.G. Hammar tar till orda. Talar om att allt liv kommer ur vatten. Att vi inte kan fixa det själva, det är oss givet. Men istället för att ta emot det som gåva, tar vi det för givet, som om det är självklart.
– Utan vatten kan vi inte leva, men vi kan leva utan både cement och betong, säger han och beskriver hur vi har byggt in oss i ett höghastighetssamhälle med hjälp av betongen. Ett konsumtionssamhälle som håller på att knäcka planeten. Han tar upp de planetära gränser som klimatforskarna talar om. Gränser som inte får överskridas om livet ska kunna fortsätta här. Det finns nio. De flesta har redan passerats. Bland annat den för koldioxidutsläppen.
– Vi har också lokala och regionala gränser som vi inte kan överskrida. Vad det handlar om här på norra Gotland är just att respektera de lokala gränser som det givna, grundvattnet, sätter. Vi behöver lära oss ett nytt förhållningssätt än det som betong och cement har vant oss vid. Vi behöver öva varsamhet. Vi behöver öva försiktighet, säger han och påminner om den stora miljökonferensen i Rio för trettio år sedan, där försiktighetsprincipen lanserades för första gången, vilket fick den dåvarande amerikanske presidenten, George Bush, att säga att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar.
– Idag verkar det som om våra politiker i debatterna säger att den svenska livsstilen inte är förhandlingsbar. Vi ska inte behöva ändra oss det minsta. Men försiktighetsprincipen är inskriven i EU:s grundlagar och i vår miljöbalk. Den säger att om man är osäker på vad ett ingrepp i naturen kommer att leda till så ska försiktighetsprincipen gälla, säger han och fortsätter:
– Är det någonstans som försiktighetsprincipen borde gälla så är det här på norra Gotland. Istället har våra politiker medverkat till en undantagslag för att ge brytningen några år till. För mig handlar demonstrationen här idag både om utsläppen i det stora hela, som riskerar planetens livsmöjligheter, och den lokala begränsning och försiktighet som behövs för att rädda grundvattnet här.
Gerd Holmgren från F! Gotland påminner om Ojnarekampen, som hon själv var en del av.
– För många av oss har Ojnare blivit det goda exemplet på att kamp lönar sig. Stenindustrin, och de flesta politiker på Gotland, fick inte sin vilja igenom. Det blev inget gigantiskt stenbrott i Ojnare. Vattnet från området rinner nu i kranarna i Fårösund. Dessutom håller området på att bli nationalpark, säger hon och påpekar att Miljöbalken borde bli grundlag och att utsatta platser borde få juridiska rättigheter så att Gotlands grundvatten kunde ha en egen jurist i förhandlingarna om Cementas utökade brott i oktober i år:
– Naturen ska få finnas för sin egen skull, inte bara för att människor har intresse av den.
En annan Ojnareaktivist, Nils-Erik Norrby, är här som företrädare för den ideella riksföreningen Skydda Skogen – som har varit mycket involverad i de rättsliga turerna kring Cementas fortsatta verksamhet. Han berättar att de nationellt arbetar med att få uppmärksamhet kring att Sverige idag förlorar omkring 11000 hektar skog varje år på grund av olika sorters exploatering. Bland annat vid byn Liikavaara – sydöst om Gällivare i Norrbotten – som just nu töms för att ge plats för Bolidens nästa gruvprojekt:
– Gruvan kommer att förse den sinande koppargruvan Aitik med koppar i åtta år till. Skog förstörs och människor får lämna sina hem för åtta års brytning. Vi hör ofta liknande historier från Sydamerika. Men det händer i Sverige just nu.
Musikproducenten Tobias Fröberg sjunger Alva Möllerströms otroligt starka dikt Vem tror du att du är på gutamål innan Nicklas Adamsson, riksdagskandidat från Miljöpartiet i Katrineholm, talar om de alltmer extrema väderförhållandena. Hur vi ser världen runtomkring oss bli alltmer ogästvänlig:
– Varje dag som går utan att regeringar och beslutsfattare vågar sätta ned foten och stå upp för framtida generationer är ett svek av stora mått.
Ethel Forsberg, tidigare generaldirektör för Kemikalieinspektionen, talar om hur efterfrågan på kalk bara ökar. Kalk används i storskalig tillverkning av järnmalm och stål. I pappers- och glasproduktion. Till cement, betong och asfalt. I plastindustrin.
– Man räknar med att vi i år ska bryta mer än tre och en halv miljon ton kalksten på Gotland. Så nu planeras nya, enorma kalkbrott för att möta den här efterfrågan. De kommer att förändra livet för oss som bor och vistas här, nu och i all framtid. Den biologiska mångfalden kommer också att påverkas, säger hon och fortsätter:
– Någon kan säga att man måste tåla förändringar, men en förändring som gör att vårt grundvatten skadas, det kan vi inte tåla.
Hon berättar att Naturvårdverket – i domstolsförhandlingarna om Cementas ansökan – har redovisat att en tredjedel av Gotland kommer att få en grundvattensänkning om de får tillstånd att bryta.
– Vi står här idag för att markera att fortsatt storskalig kalkbrytning äventyrar möjligheten att leva och bo på vår ö. Hur har det kunnat gå så här långt? Varför har man inte reagerat i tid och säkerställt att vårt mest basala livsmedel skyddas? frågar hon och har själv svaret:
– I mitt yrkesliv har jag mött industrins företrädare i många olika sammanhang. Några hyser jag stor respekt för, de har modigt utvecklat produkter och affärsmetoder som stärker och banar väg för ett hållbart samhälle. Men flera andra företräder sin verksamhet endast med fokus på företagets kortsiktiga ekonomiska avkastning, utan att ta hänsyn till hur de och deras produkter skadar barn och vuxna, växter och djur.
Ingen vet hur Gotlands befolkning kommer att drabbas av Cementas påverkan på grundvattnet. Ethel Forsberg menar att det är farligt nog att grundvattennivåerna sänks, men det leder också till ökad risk för att vattnet förorenas:
– Min slutsats blir att vi inte kan lita på att industrin, som har egenintresset att bryta, processa och sälja kalk, kommer att ta ansvar för att våra livsbetingelser bibehålls här på ön. Att den livsviktiga tillgången till grundvatten skyddas och bevaras. Vi behöver vara på plats, som nu, för att tala om att grundvattnet kommer främst. Vår tillgång till grundvatten av god kvalitet kan inte förhandlas bort.
Sofia Lilja sjunger Allan Edwalls låt När småfåglar dör med den passande refrängen: ”Å vi kan knappast rå för att små fåglarna dör det är sådant som småfåglar gör / Å en viss allergi får man finna sig i om man önskar en stark industri.”
Klimatalliansens William Grönlund berättar om hur hans fjortonårige son kände att det inte var någon idé att skaffa barn. På grund av klimatförändringarna. Han talar om hur vi förstör vår planet med rovdrift och jakt på resurser som tillhör de generationer som ännu inte kommit.
– Våra barn ska inte avstå livet för att det livsviktiga tas ifrån dem, vattnet, atmosfären. Vi vuxna måste visa att vi ser det våra barn ser, hör det dom hör, förstår faran precis som de. Forskningen bär inte bara budskapet om riskerna. Den har också alla lösningar. Vi agerar för att vi bär ett föräldraansvar för våra barn och för den planet vi delar, säger han och vänder sig till alla barn och unga bland de över 200 personer som lyssnar.
Australiensiska Janine O´Keeffe var med och grundade Fridays For Future. Hon understryker vikten av att utmana makten och påminner om vad FN:s generalsekreterare, António Guterres, sade när rapporten från FN:s klimatpanel IPCC kom i början av året. Att ”bristen på ledarskap är kriminell” och att de största förorenarna ”gör sig skyldiga till mordbrand i vårt enda hem”.
– Vi behöver tala om för makten att exploatörerna är kriminella. Sveriges riksdag och regering lever inte upp till klimatmålen och klimatmålen räcker inte. De har fattat de här besluten sedan 1958. I 65 år har vi vetat om att vi måste agera, säger hon och tillägger att människor måste få hjälp att förstå vad som behöver göras:
– Vi måste vara specifika och nå de mål vi sätter upp. Backa inte. Tack alla. Ni ger mig hopp.
Efteråt finns det möjlighet att äta soppa tillsammans. Solen står lågt på himlen. När vi blickar ut över brottet är det en man som påpekar att det finns en öppning i stängslet som är bra om vi vill fotografera. Han är Slitebo. Kom hit för att han ”var nyfiken” på manifestationen. Han har inte deltagit säger han, men han är arg över att sådana som Brasiliens president, Jair Bolsonaro, skövlar regnskog. Arg över att allting är tillåtet om det går att tjäna pengar på det. Att profiten går först. När det gäller Cementa tycker han dock att det är för sent. Han menar att begränsningarna borde ha gjorts redan från början. Nu är det som det är.
Vi lämnar brottet. Tar ett kvällsbad i det ljumma havet, ett stenkast från centrum. Cementa står och bolmar rök bakom våra ryggar. Att dricka avsaltat havsvatten gör man bara för att överleva. Det smakar inte som vatten ska smaka. Att dricka det tar emot. Det vet befolkningen i Gaza. Och snart även befolkningen på Gotland. Ledningarna läggs på plats i skrivande stund. Ännu ett ingrepp i den känsliga marken. Ännu en desperat lösning som i grund och botten inte är någon lösning alls.
FOTO Emma Lundström