Göte Kildén, SP-pionjär, tidningen Internationalens första redaktör och facklig kämpe på Volvo i Göteborg, avled natten till torsdag förra veckan. Många vänner och kamrater stannade upp mitt i steget, drabbade av det svårfattbara, trots att de visste att Göte varit svårt sjuk sedan lång tid. Här följer ett collage av text och bild till Götes minne.
I RÖRELSE | INTERNATIONALEN
I dag nåddes jag av nyheten att vännen Göte Kildén gått bort. Så ledsamt.
Det var med stor förväntan som jag såg fram emot att Göte skulle börja på Volvo Lastvagnar. Jag vill minnas att det var 1978. Själv hade jag efter gymnasiet och en kortvarig militärtjänst i Östersund börjat på tvåskiftet i Monteringsfabriken i augusti 1977.
Jag kände inte Göte då, hade kanske träffat honom flyktigt i den socialistiska rörelsen, men han var för mig omgiven av en air: journalist på tidningen Internationalen, agitator av rang på ett sätt som det inte går att finna i dag, glödande anti-stalinist, en av grundarna av dagens Socialistisk Politik (SP) från slutet av 1960-talet, flitig i debatterna kring löntagarfonder, stalinismen, miljö- och kärnkraftsfrågan och med en bred internationell utblick.
Nästan samma vecka som Göte började på Lastvagnars fabrik i Lundby utbröt en av de sällsynta vilda strejkerna på Volvo. En minnesbild är ett foto där Göte var en av de främsta i ledet för att ta sig igenom fabriksgrindarna på Torslandaverken för att även få metallarna där att delta i strejken. Det handlade förstås om lönen, men i bakgrunden låg de villkor som vi hade med löpande band, tidsstudiemän, hårt bundna arbeten, dålig arbetsmiljö och annat.
I Metall hade Socialdemokraterna en närmast total hegemoni. Hade du inte rätt partibok skulle du heller inte vara förtroendevald. Toppstyrningen var nästan total. Medlemmarna tillfrågades sällan. Avtalsförhandlingarna avgjordes genom en sorts ”vinna-vinna-metod” med företagsledningen. Vem som vann av Metallarna och PG Gyllenhammar var inte så svårt att räkna ut.
På Volvo uppstod i mitten av 1970-talet en Facklig Opposition. Dels en samverkan mellan de brokiga vänstergrupper som florerade då. Men framför allt en rörelse med ett växande stöd bland arbetskamraterna. För kämpande och demokratiska fackföreningar, för att avtalen skulle ut på omröstning, för en mer radikal inriktning när det gäller arbetsmiljö, utsläpp, utslitning, för att facklig duglighet och medlemmarnas stöd skulle väga tyngre än partiboken. Och med en blick utåt såväl mot strejkande sömmerskor som ville försvara sina jobb och fackligt aktiva som led av diktaturerna i Latinamerika eller Öststaterna.
Den Fackliga Oppositionen växte och utmanade Socialdemokraterna inom Volvo Verkstadsklubb, den största i landet med tiotusentals medlemmar. Trots diverse byråkratiska krumbukter och reella hinder, lyckades den Fackliga Oppositionen nå över 48 procent i klubbvalet 1979. En prestation med en strykvalsedel med alla namn mot en partivalsedel.
Den Fackliga Oppositionen blev framröstad på Lundbyverken i ett par decennier och inom Gruppstyrelse 11 (där jag var sekreterare) i tiotalet år. En av de drivande på Lundby var Göte, truckföraren som blev vald till ordförande.
Just kombinationen av agitator och journalist gjorde att Göte kunde skriva flygblad med rubriker som ”Guld på femmilen – i botten på löneligan”. På söndagen hade väl Tomas Wassberg spurtat till sig guldet, vilket alla arbetskamrater sett från tv-sofforna, men det var långt ifrån guld i plånboken.
I SP möttes vi i debatter på otaliga kongresser. Oftast ense, ibland oense. Stimulerande, men nog var man en tystlåten Benjamin mot agitatorn när han äntrade talarstolen. Och vilken glöd det var i organiserandet kring Folkkampanjen mot kärnkraft, mot Direktörsmarschen (4 oktober), Barsebäck och alla andra frågor.
Det är så hemskt mycket minnen som dyker upp när man förlorar en vän. En så matglad och duktig kock. Vilka kräftskivor med Volvogängen i huset. Vilka samtal. Både live och under sista åren oftast i telefon. Långa samtal blev det, om våra familjer, barn och barnbarn, om litteratur och film. Om sorgen efter hustrun Karin, som han inte fick leva med efter pensioneringen. Om utvecklingen i politiken. Där hängde han med på detaljnivå och med tydliga åsikter. De sista åren gick även Göte med i Vänsterpartiet, men var på grund av diverse krämpor förhindrad från att delta aktivt.
Mina tankar går till Götes barn och familj.
Gus Kaage
Internationalens förste redaktör
”Ett parti, eller en tidning, var för Göte Kildén inget självändamål utan verktyg i den ständiga kampen för ett jämlikt och rättvist samhälle, oavsett beteckning.”
Göte Kildén var veckotidningen Internationalens förste redaktör. Tidningen har givits ut som veckotidning från 1974. Det var inte enkelt att med små ekonomiska resurser ge ut en veckotidning, där redaktionen ställde höga krav på kvalitet. Det vet jag genom egen erfarenhet, som tidningens redaktör 1989–93.
Göte var inte utbildad journalist, men han kunde skriva, något han hade nytta av senare i livet när han fick i uppdrag att skriva Göteborgsstadsdelens Hisingens historia. Men framför allt kunde Göte analysera och berätta en historia som gjorde att folk i allmänhet förstod vad som menades. Och han var oerhört bevandrad i politik och kultur.
1976 åkte Göte och jag på valturné norrut. På tåget till Kiruna minns jag att Göte citerade Majakovskij ”ett moln i byxor” och hade tankar om att man inte skulle vara alltför stiligt klädd på valmöten i arbetarstäder som Kiruna. Själv var jag skeptisk, min erfarenhet var att fattiga människor, som min egen mamma, tyckte att det var noga med att vara fin när man gjorde något viktigt. Och valmöte var viktigt.
Det är lustigt vilka anekdotiska bilder som ibland stannar kvar i ens minne.
Många har minnen av Göte Kildén från Volvo eller annan partiverksamhet. Själv minns jag mest han skrivande. Och det lysande tal han höll hösten 2019 när Föreningen Socialistisk Politik slutligen bildades, efter femtio år av eget partibyggande. Ett tal som inte på minsta sätt andades uppgivenhet eller förlust utan såg framtiden an med tillförsikt.
Ett parti, eller en tidning, var för Göte Kildén inget självändamål utan verktyg i den ständiga kampen för ett jämlikt och rättvist samhälle, oavsett beteckning.
Eva Nikell
En revolutionär socialist har lämnat oss
”Som revolutionär marxist var Göte inte bara motståndare till kapitalismen, borgerligheten och socialdemokratin utan också till den stalinistiska diktaturen och dess politiska representanter i Sverige.”
Göte Kildén betydde mycket för den svenska arbetarklassens kamp och försvaret av marxismen. Han var med om att i december 1969 bilda den svenska sektionen av den Fjärde Internationalen och var med och lade grunden för tidningen Revolutionär Information. 1971 bildade de Revolutionära Marxisters Förbund och månadstidningen Mullvaden som fyra år senare kom ut som veckotidning i maj 1974 då under namnet Internationalen.
Mellan 1971 och 1977 var Göte ansvarig för Mullvaden och Internationalens utgivning.
Det var i en period då diktaturen i Portugal störtats i Nejlikornas revolution, nejlikan som sedan kom att bli Vänsterpartiets partisymbol.
Göte gjorde under perioden längre resor i Asien och mötte socialister i Iran och Afghanistan, Indien och Sri Lanka som förstärkte hans övertygelse om internationalismen.
Göte Kildén spelade en viktig roll i att föra ut trotskismen, en levande och oförstörd marxism till den svenska arbetarrörelsen.
Som revolutionär marxist var Göte inte bara motståndare till kapitalismen, borgerligheten och socialdemokratin utan också till den stalinistiska diktaturen och dess politiska representanter i Sverige.
Väl tillbaka i Göteborg arbetade Göte Kildén på Volvo Lastvagnar i tjugofem år där han ledde facklig opposition inom Metall.
Från 1973 var han talesperson för Revolutionära marxisters förbund som 1975 bytte namn till Kommunistiska arbetarförbundet, för att 1982 etablera Socialistiska Partiet, Göte var dess partiordförande fram till 1991.
Själv samarbetade jag med Göte Kildén kring Arbetarinitiativet 2009 ett samarbete mellan Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet för att ”ta franska metoder till Sverige”.
Detta var under en tid av arbetarradikalisering och framväxten av det nya socialistiska partiet NPA i Frankrike.
Till skillnad från många av Götes partikamrater i Göteborg kring denna tidpunkt var han totalt osekteristisk och såg behovet av enighet i den revolutionära vänstern.
I anslutning till Socialistiska Partiets 50års-jubileum i november 2019 upplöstes partiet till Socialistisk Politik och dess medlemmar gick med i Vänsterpartiet och sedan ett år tillbaka var vi därmed partikamrater då många i RS Göteborg gjorde samma resa.
Göte Kildén var en otrolig talare, vass debattör, skicklig skribent och organisatör, även om vi inte alltid var överens om allt så kommer han vara en viktig inspiration i kampen för ett annat samhälle – socialismen.
Vila i frid, tankarna går till familj och anhöriga.
Kristofer Lundberg
Göte Kildéns begravningsceremoni hålls i Surte kapell 9 December, 13:00. Efter följer en minnesstund i församlingshemmet. Från Göteborgs central går lokaltåg till Surte station och därifrån är det gångavstånd. Anmälan till Ale Begravningsbyrå: 0303 33 33 99. Varmt välkomna.