Finska socialister och den amerikanska rasmaskinen

Finnar var en av de största invandrargrupperna i den amerikanska vänstern i början av 1900-talet. Hur försökte de förhålla sig till idéer om internationalism, nationell tillhörighet och rasbestämningar efter ankomsten till det amerikanska kapitalistiska djupt rasistiska samhället?
Det utvecklar Aleksi Huhta i sin omfattande och angelägna studie som erhöll årets Rudolf Meidnerpris på 25 000 kronor.

KULTUREN | Håkan Blomqvist

Aleksi Huhta doktorerade 2017 vid Åbo universitet på avhandlingen om finska immigrantarbetares och socialisters uppfattningar om nationalism och raser i USA, från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget. I sin studie utvecklar han inte bara den komplexa världen av rastänkande och nationella – eller etniska – rangordningar som mötte de finska invandrarna i Amerika. Boken, på engelska, utgör också ett viktigt bidrag till historien om den finska arbetarrörelsen och socialismen i USA. Den spänner över de första organiseringsförsöken på 1870-talet till etableringen av finskspråkiga federationer i det amerikanska socialistpartiet 1901, till det stora deltagandet i det syndikalistiska International Workers of the World, IWW, och det amerikanska kommunistpartiet.
Mellan 1860 och 1924 invandrade 389 000 finnar till USA. De var få i förhållande till de 30 miljonerna syd- och östeuropéer som invandrade under samma period, men var en av de mest framträdande immigrantgrupperna i den amerikanska arbetarrörelsen under tidigt 1900-tal. Den Finska socialistiska federationen hade 12 000 medlemmar 1912, tusentals finska arbetare anslöt sig under 1910- och 20-talet till de syndikalistiska ”wooblies’” IWW. Under tidigt 1920-tal utgjorde finnar över fyrtio procent av kommunistpartiets medlemmar. Gus Hall, den amerikanska kommunismens legendariska ledare, hade finsk-amerikansk bakgrund, född som Arvo Kustaa Halberg.
Undersökningen bygger i huvudsak på finsk-amerikansk arbetarpress, kongresshandlingar och annat författat material samt ett antal minnesintervjuer.

Under rubriken ”Uplifting the race” – Lyfta upp rasen – speglas dåtida diskussioner bland de första finsk-amerikanska socialisterna om finsk kulturell ”efterblivenhet” och bristande lämplighet för det framväxande amerikanska industrisamhället. I ett utopiskt socialistiskt experiment, Sointula i den kanadensiska vildmarken 1901, sökte finska gruvarbetare skapa en jämlik gemenskap i samklang med naturen och urbefolkningen. Exemplet visar hur uppfattningar om finsk socialistisk säregenhet snart kolliderade inte bara med det amerikanska samhällets materiella villkor utan också med den alltmer inflytelserika marxismens internationalism och utvecklingstankar.

Finsk-amerikanska socialister inspirerade av marxismen tvingades i början av 1900-talet, berättar Huhta, bemöta både ”inre” och ”yttre” föreställningar om finsk provinsiell trångsynthet, efterblivenhet och vad vi idag kanske skulle kalla utanförskap. Okunskap, alkoholism, kriminalitet och armod kunde göra finska arbetare till extremt billig och maktlös arbetskraft vid samhällets botten – eller till en slags radikala separatister vid sidan av den framväxande amerikanska fackförenings- och arbetarrörelsen. Huhta skildrar hur finska socialister, inspirerade av marxismens idéer om en enda gränsöverskridande arbetarklass, utmanade både den amerikanska omvärldens syn och den finska emigrationens kulturella och sociala förhållanden. Som den internationella arbetarrörelsen generellt blev det finsk-amerikanska socialistprojektet i hög grad ett bildningsprojekt för att höja den kulturella nivån och inlemma de finska arbetarna i industrisamhällets amerikanska arbetarrörelse.
Ett elddop var, menar Huhta, den väldiga gruvarbetarstrejken vid Mesabi Iron Range i Minnesota 1907 där finska arbetare utgjorde huvuddelen av de tiotusen strejkande visade att de tillhörde den amerikanska fackföreningsrörelsens mest stridbara delar. Strejkens röda fana visade, enligt finska socialister, att bland de strejkande arbetarna rådde inga nationella eller rasmässiga skillnader, blodets röda färg var detsamma i alla de kämpandes ådror.

Men strejken besegrades när bolaget lejde in strejkbrytare från immigrantbefolkningar på USA:s östkust, montenegriner, kroater, italienare och andra sydeuropéer. Då kom uppfattningar om, vad Huhta benämner etnoraser och hur dessa kunde rangordnas i högre och lägre, att uttryckas starkt bland finska socialister.
Till skillnad från de finska arbetarna som visade att de hade höjt sig till den amerikanska arbetarklassens nivå benämndes de strejkbrytande nationaliteterna ”svarta”, inte bara i meningen ”svartfötter” utan främst med anknytning till ”blacks” (”Negroes”) i det amerikanska samhället.

LÄS RESTEN AV ARTIKELN SOM PRENUMERANT