Joe Sacco med ilskan som drivkraft

En mager man med glasögon och ett leende som är så milt och vänligt att det kan få vem som helst att slappna av och börja prata. Som kan doppa sin penna i bläcket och teckna fram becksvarta skeenden i världen på ett sätt som öppnar våra ögon och låter oss se precis hur det är. Den som mött Joe Sacco – om än bara för ett par minuter – förstår ganska snabbt varför han har kunnat sätta ett sådant avtryck med sina knivskarpa, journalistiska serieromaner: han lyssnar, ser och begriper.

FOKUS | Emma Lundström

Han har rapporterat från Palestina, Bosnien och Kanada. Med en journalistisk skärpa som skär genom lager efter lager av förutfattade meningar. Alltid i serieform. Alltid närvarande själv. Genom sina bilder har han vridit och vänt på föreställningarna om ”de andra”. Han har förpassat oss till krigets vansinniga skräck och vardagen i en krigszon, visat oss mänskligt lidande som gräver i mag­gropen och låtit de förtrycktas röster höras. Han har tecknat fram platser som Gaza, Sarajevo och nordvästra territorierna av Kanada så att vi som läser hamnar där.
Utan att någonsin ha tagit en enda teckningslektion.

När Joe Sacco kommer till årets upplaga av Littfest i Umeå är det första gången han besöker Sverige på tjugo år och han presenteras som en legend.
Och visst är han det. Men mannen som försynt häller upp vatten åt de övriga paneldeltagarna under det första samtal han medverkar i, ger omedelbart intrycket av en människa som inte har användning för någon piedestal. En människa som kommer som han är och möter omgivningen som den är. Vare sig det är i Palestina, Indien eller Sverige.
Samtalet handlar om förföljelse och förtryck riktat mot tecknare. Det leds av en man från Journalister utan gränser. Den andre deltagaren är Ahmed Kabir Kishore som har flytt till Sverige från Bangladesh efter att ha utsatts för tortyr när han suttit fängslad. För att han tecknat journalistiska berättelser från vardagen under Coronapandemin.
För att makten förstår hur farliga bilder är. Eftersom de, som Joe Sacco säger, går direkt till hjärtat:
– Jag vill att läsaren ska öppna mina böcker och omedelbart vara på en plats, i en tid och ett rum. Det kan göra människor arga för att det är så direkt. Som en kniv som går rakt in. Det är därför redaktionella tecknare är de mest förtryckta av alla konstnärer. För att de kan håna makten och göra det inom loppet av en sekund. Du behöver inte läsa massa text, du behöver inte ens vara läskunnig för att förstå poängen.

Joe Sacco slog igenom internationellt 1996 med Palestina – Ockuperad nation: rapporter från Gaza och Västbanken. En serieroman baserad på hans egna upplevelser i början av 1990-talet.
Palestinier var inte då, och är inte nu, ett populärt ämne i USA.
– Jag växte upp i tron att palestinier är terrorister. Under Israels invasion av Libanon 1982 och massakrerna på palestinier av Israels kristna allierade, började jag ifrågasätta det. Varför trodde jag att palestinier var terrorister? Jag var tvungen att kritisera hela idén om objektiv journalistik. Jag hade studerat journalistik och jag kände mig bedragen av professionen jag älskade, säger han och berättar att han förstod att han själv måste ta reda på hur det egentligen låg till:
– Vad jag fann var att du kan kalla dig objektiv och erbjuda fakta som är fakta, som att det har skett en flygkapning eller en bussbombning. Men det finns andra saker med i bilden, historien till exempel. Vissa fakta rapporteras, andra inte. Jag insåg att journalister går in i en situation ­
– särskilt om de inte kommer från platsen – med en massa förutfattade meningar och med sitt kulturella bagage. Som journalist måste du vara medveten om dina fördomar och vad du tar med dig. Jag tror inte på journalisten som någon slags halvgud som flyter omkring i luften och är allseende och allvetande.

Safe Area Goražde handlar om Bosnienkriget och gav Joe Sacco Eisnerpriset 2001. I Gaza: fotnoter till ett krig, satte han sin journalistiska strålkastare på massak­rerna som ägde rum i Khan Yunis and Rafah i Gaza i november 1956.
Joe Sacco menar att det är ganska lätt att se var han står politiskt genom att titta på vad han väljer att skriva om: ”Om jag skriver om palestinier, urfolk eller migranter som försöker korsa havet till Europa, så är det för att jag har sympatier för de människorna.” För honom är journalistiken – när den är som bäst – ett kall: ”Det är som att vara en jesuit förr i tiden.”
Men istället för att komma och pracka på människor en religion, kommer Joe Sacco för att lyssna, se och förstå.
2020 kom Paying the Land som bygger på hans möten med människor från Denefolket i Kanadas nordvästra territorier och som skildrar både det historiska koloniala förtrycket och hur intresset för olja, gas, metaller och ädelstenar är en slags fortsatt kolonialism som tränger undan urfolksgrupperna och deras kultur. Boken utsågs till årets bok 2020 av bland annat The New York Times och The Guardian.
Om denna den senast utkomna boken handlar det andra samtalet under Littfest. Ett samtal med serietecknaren Mats Jonsson, som genom sin serieroman När vi var samer har gjort en oerhörd och gripande insats för att ta fram Sveriges koloniala historia i dagsljuset och visa den för vad den är.

Mats Jonsson samtalar med Joe Sacco om vad det innebär att utrota en urfolks­kultur genom att krossa möjligheterna till överföring av kunskap mellan generationerna.

Dene är ett urfolk som lever i Kanadas nordvästra territorier. På ett område som är fyra gånger så stort som Sverige, men som bara har lite över 40 000 invånare. Där finns fortfarande flera samhällen som inte har någon väg.
När Joe Sacco skulle påbörja arbetet med Paying the Land fick han rådet att se sig själv ur Denefolkets synvinkel. Genom den koloniala linsen: Varför är du här? Vad tänker du utvinna från dem? Han fick också en massa andra teoretiska råd om hur han skulle bete sig hos ett urfolk och vad han fick och inte fick fråga om. Råd som han först försökte följa, men sedan skrotade. Eftersom det bästa sättet att komma till en plats är att vara sig själv och vara lyhörd för vad det är människorna på platsen har att berätta.
För Joe Sacco är det viktigt att vara ärlig med det han ser:
– Ibland ser du saker som inte ställer människorna i den bästa dager, men det är en del av den mänskliga erfarenheten: saker och ting är komplicerade och inte alla offer är änglar. Jag är inte aktivist för jag försöker inte måla den bästa bilden av det jag ser, utan den ärligaste bilden.

I arbetet med Paying the Land blev det snart tydligt att internatskolorna skulle spela en betydande roll. En av de första Joe Sacco intervjuade, Paul Andrews, ville berätta om traumat när han togs från sin familj som liten pojke för att sättas i en av de internatskolor som kanadensiska staten och kyrkan tillsammans drev för att ta död på urfolkets kultur och sätt att leva. Paul Andrews berättade en vacker historia om att vara i en varm, seminomadisk familjecirkel. Om att följa djuren, leva av landet och känna sig som en del av en liten gemenskap där han visste vad han skulle göra och där han fann mening. En tillhörighet han brutalt slets loss från.
I likhet med samerna koloniserades inte Dene av soldater, utan av byråkrater och företagare. Kung Charles II av Storbritannien gav i princip området till The Hudson Bay Company som levererade bäverskinn till Europa. Denefolket var de som fixade skinnen.
Området består i hög grad av boreala skogar och stora ödemarker. Därför var det inte särskilt intressant för bosättare. Men så hittades guld och olja. Markerna blev plötsligt begärliga och människorna som levde på dem behövde brytas loss från dem.

Fördragen var många under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. De kallades vänskapsfördrag och för Dene var de det. De tog inte de mångfaldiga byråkratiska formuleringarna om att de måste ge upp markerna på allvar. De ansåg inte att de hade den rätten.
– För Dene var blotta tanken på att ge upp markerna fånig. De trodde aldrig att de ägde markerna till att börja med, markerna ägde dem. För dem var formuleringarna bara meningslös juridisk jargong. Det de fokuserade på var att barnen kanske skulle få lite utbildning. Att de kanske skulle få fem dollar om året var, säger Joe Sacco och berättar att Dene alltid gav marken en gåva när de kom till en ny plats. Inget stort, men ett tecken på tacksamhet. En idé om reciprocitet: ”Ge något till markerna så kommer markerna att ge något till dig.”
Alltså raka motsatsen till västvärldens överexploatering av naturresurser, mark, berg, vatten.
Under arbetet med boken besökte Joe Sacco en övergiven guldgruva tio minuters bilresa från staden Yellowknife. Den öppnade på 1930-talet och är idag en av de största förgiftade platserna på jorden:
– Den kanadensiska regeringen har lagt över en miljard dollar på att försöka sanera platsen. Den som tjänade pengar på det hela är inte involverad i saneringen, det är de kanadensiska skattebetalarna som får ta notan, säger han och Mats Jonsson nickar och menar att det låter bekant. Liknande platser finns i Sverige.

När guldet ska separeras från malmen skapas arseniktrioxid. Dammet från processen är oerhört giftigt. I den nedlagda guldgruvan finns ungefär 250 000 ton giftigt damm som måste göras av någonstans.
– Den idé de kom på, i västlig briljans, var att lägga allt i gruvan – som ju inte längre är i bruk. De har skapat kammare och använder en teknologi som gör att det giftiga dammet fryser. De har pumpar som håller vatten ute, eftersom det finns en viktig sjö där och de inte vill att arseniktrioxiden ska hamna i vattnet. De säger att det är en bra lösning i hundra år. Frågan är vad som händer sedan? säger Joe Sacco och fortsätter:
– Vi västlänningar tar vad vi vill ha. Vi gör inte vad urfolk gör: säger en bön när de tar något. De betalar markerna med en gåva, vi betalar med den här giftiga substansen. Det är så vi betalar markerna.
Mats Jonsson undrar hur den enorma resursutvinningsindustrin har påverkat Dene och deras sätt att leva. Joe Sacco menar att dessa människor, som tidigare levde på och av markerna, nu bor i reservatliknande samhällen där de förväntas vara en del av löneekonomin. Resursutvinningen är i princip den enda industrin för okvalificerad arbetskraft. Många tvingas alltså arbeta med det som förstör de marker och den natur som deras för­fäder vördat.
Men många är arbetslösa. Går på bidrag. Det finns ett omfattande beroende av alkohol och droger. Precis som på många andra håll i världen där urfolkskulturer har brutits sönder av kolonialmakter.
Och precis som på andra håll i världen där urfolk har blivit fråntagna de marker de förvaltat åt kommande generationer, finns det de som försöker ta dem tillbaka. Det finns fall där det har lyckats. Men aldrig när det gäller det som är under mark­ytan.
– Även om styret i de nordvästra territorierna gärna pratar om att återbörda marker till urfolken så vill de alltid säkerställa att de själva har rätt till det som är under markytan. Det koloniala projektet har inte slutat, det pågår.

Den internatskola som Paul Andrews hämtades till som barn var bara en av många. Minst 150 000 urfolksbarn sattes i internatskolor i Kanada. De togs från sina föräldrar och sina liv och flögs hundratals kilometer bort. Syskon sattes i olika skolor. Deras hår rakades av. De sattes i stora sovsalar. Kulturen slogs ur dem. Handgripligen. De fick ett nummer och ett kristet namn. Regeringen och katolska kyrkan arbetade hand i hand. Övergreppen var många. Joe Sacco menar att det var en fängelsekultur och att det som händer i en fängelsemiljö hände där.
Sedan kom barnen tillbaka till sina samhällen brutna. Ofta utan att kunna prata sitt språk längre. De kunde inte kommunicera med sina äldre släktingar. Ofta inte ens med sina föräldrar:
– Det är ett effektivt sätt att döda en kultur på. Den överförs ju från generation till generation. Hur ska den överföras om det inte längre går att förstå varandra?
Många dövade traumat med alkohol. Många upprepade de övergrepp de själva utsatts för.
– När de fick barn visste de inte hur de skulle vara föräldrar för de blev inte uppfostrade av sina egna. De hade svårt att intressera sig för sina barns skolgång för skolan skrämde dem. De kunde inte relatera till barnens utbildning, säger Joe Sacco och berättar att internatprogrammet inte avslutades förrän i mitten av 1990-talet. Det är mindre än trettio år sedan.

Just internatskolorna har varit en av de stora frågorna för Kanadas sannings- och försoningskommission som avslutades 2015. Också i Sverige har en sanningskommission påbörjats och Mats Jonsson undrar om det kan leda till någonting bra. Joe Sacco menar att traumat inte tog slut för att kommissionen skrev en rapport. Det pågår.
– Det bästa den gjorde var att den gav människor tillåtelse att berätta sina historier så att det finns officiellt inspelat vad de utsattes för på internatskolorna. Den drog slutsatsen att det hade skett ett kulturellt folkmord mot urfolken och lade ansvaret hos regeringen och kyrkorna, säger han och menar att det erkännandet är bra:
– Det är jävligt mycket mer än vad vi har gjort i USA. Vi har inte konfronterat de här frågorna alls. Men bara för att du avslutar en rapport och knyter ihop säcken, betyder det inte att problemet är löst.
Många av de människor som berättade sina historier för kommissionen var så trasiga. En del av dem fick så mycket som 90 000 kanadensiska dollar i ersättning. Många av dem var redan drogberoende. De återupplevde traumat inför kommissionen och hade sedan mycket pengar att lägga på alkohol. Joe Sacco berättar att många drack sig till döds. Deras liv var redan sönder.

Till skillnad från forskare som har besökt Dene, skrivit doktorsavhandlingar om deras liv och sedan aldrig hörts av igen, har Joe Sacco något han kan ge tillbaka till de människor som gav honom sina berättelser.
– En torr avhandling är en torr avhandling. En seriebok är en seriebok. Du kan ge den till människor och de kan uppskatta den, säger han och berättar att han skickade boken till alla han intervjuade. Förlaget hjälpte honom också att skicka lådor med böcker som kunde delas ut på plats.
Reaktionerna från Dene själva har mestadels varit positiva. Särskild på den delen som handlar om hur det var att växa upp i vildmarken. Där har han metodiskt försökt att genom bilder återskapa ett liv som i princip inte längre finns. Det har gett de äldre möjlighet att använda boken för att visa de yngre hur det var och samtala om det.
De var inte skeptiska mot serieformatet.
– När människor ser sitt liv avspeglas i konsten förstår de det. Det var samma sak när jag intervjuade gamla människor i Gaza. Om jag hade skrivit en prosabok hade de inte kunnat läsa den, med en tecknad bok kan de öppna och säga: det där är ett flyktingläger, så där är mitt liv. Igenkänningen är omedelbar.

När Joe Sacco studerade journalistik vid University of Oregon trodde han inte att han skulle bli serietecknare. Det var bara något han hade gjort sedan han var liten, vid sidan om. Vad han ville var att ha en deadline och skriva snabbt. Nu arbetar han på historier som tar fem till sju år att färdigställa. Och världen kan skatta sig lycklig för det.
– Ibland tänker jag att jag är en författare fångad i en serietecknares kropp. Jag har påbörjat romaner, men jag vill inte vara en B-plusförfattare. Jag tänker på så speciella sätt nu. Bilderna och orden sitter ihop, säger han och menar att alla medier har sin styrka:
– Med bilder öppnar personen boken och är direkt på plats. Det behövs inget språk.
Precis som den flamländske renässansmålaren Pieter Brueghel den äldre vill han öppna ett fönster till en annan värld.

Det gör han också just nu. Den här gången är det Indien som är föremålet för hans skarpseende. Det våld som präglar det indiska samhället under den fanatiska hindunationalism som råder.
Han hade gjort tio sidor av den boken, när möjligheten kom att göra boken om Dene:
– Jag släppte genast Indien eftersom det är en väldigt våldsam bok och jag tänkte att det skulle vara mindre våldsamt att skriva om resursutvinning i milda Kanada. Sedan insåg jag hur våldsamt det har varit där också, säger han men tillägger att det ändå var annorlunda att göra Paying the Land:
– Det var en njutning att rita organiska saker och landskap. I boken är markerna en karaktär eftersom marken är en så stor del av hur Dene ser på sig själva. De pratade om markerna med sådan vördnad och det behövde jag respektera i boken.
Det är viktigt för Joe Sacco att teckningarna är en del av journalistiken. Det är mycket korrekt information i dem. Han går grundligt till väga i sin research. Ingenting är slumpmässigt. Han är fortfarande analog i sitt arbetssätt. Han doppar pennan i bläcket och tecknar.
– Jag vet att många arbetar med datorer, men jag tycker verkligen om den fysiska handlingen av att rita, och jag skulle inte vilja förlora den.
När boken om Denefolket var färdig kom Indien tillbaka med kraft. Våldet mellan muslimer och hinduer har inte minskat sedan han började arbetet för tio år sedan. Den hindunationalistiske premiärministern, Narendra Modi, underblåser våldet så mycket han bara kan. Ett våld sanktionerat av staten.
Under arbetet med boken har Joe Sacco förstått att våldet till stor del har att göra med valcykler.
– Boken är en reflektion över demokrati och hur våld används i en demokrati. Demokrati utesluter inte våld. Det syns mycket tydligt i Indien och börjar synas tydligt i USA och andra länder också. Så: roliga tider framöver, säger han med en röst full av sorgsen ironi.

Under boksigneringen pratar vi lite om situationen i Indien och vår gemensamma idol Arundhati Roy. Jag frågar honom om det kommer att ta sju år innan den nya boken är färdig. Nej, säger han med sin mjuka, vänliga röst. Den ska han försöka göra klart så fort som möjligt. Det brådskar. Utvecklingen skenar. Tiderna är oroliga.
Det är inte överraskande att Joe Sacco har sagt att ilska är hans största drivkraft. Ilska över sakernas tillstånd. Ilska över hur de som besitter makten behandlar de maktlösa. För honom är det vad journalistik handlar om – att kanalisera ilskan och göra något konstruktivt av den.

Joe Sacco föddes på Malta 1960. När han var ett år flyttade familjen till Australien, 1972 till Los Angeles i USA. 1981 tog han sin journalistexamen. När det inte gick att hitta ett arbete med den sorts journalistik han ville bedriva, flyttade han tillbaka till Malta och förvandlade sin hobby till ett riktigt jobb. Han gjorde bland annat en romantisk seriebok med namnet Imħabba Vera, på svenska Sann kärlek. Idag bor han i Portland, Oregon.
Paying the land har kallats för Joe Saccos magnum opus. Boken skiljer sig i hög grad från hans tidigare böcker. De har ofta skildrat krigszoner med allt vad det innebär av helikoptrar och automatvapen. Paying the Land handlar om ett annat sorts krig – ett som kanske inte syns lika tydligt, men som drabbar lika hårt: det kulturella folkmordet.


FOTO: Emma Lundström