Tesla, skamstraff och Judas Kräkrot

Kampen för fackliga kollektivavtal på Tesla har åter ställt frågor om strejkbryteri på dagordningen. Likt för över ett sekel sedan försvarar bolag och borgerliga debattörer strejkbryteri och hoppas kunna begränsa den fackliga rätten till solidaritetsaktioner. Arbetarhistorikern Håkan Blomqvist ger glimtar från kampen mot strejkbryteri när dessa strider rasade på svensk arbetsmarknad.

FOKUS | Håkan Blomqvist

En dikt med titeln ”Ode to a Scab”, om strejkbrytare, tillskrivs ofta Jack London, men det finns inga bevis för att han skrev den. Texten kan spåras tillbaka till åtminstone 1912, då den cirkulerade anonymt i ett antal fackliga tidskrifter. Londons namn knöts till den 1950, långt efter hans död. Den lyder:

”Efter att Gud skapat skallerormen, ödlan och vampyren hade Han en del avskyvärt material kvar av vilket han skapade strejkbrytaren. Strejkbrytaren är ett tvåbent djur med en själ som en korkskruv, en hjärna av vatten och en ryggrad av gelé och lim. Där andra har hjärtan, har han en tumör av ruttna principer. När en strejkbrytare kommer gatan fram vänder människor ryggen åt medan änglarna gråter i himlen och djävulen stänger portarna till helvetet för att hålla honom ute. Ingen människa har rätt att vara en strejkbrytare så länge det finns vatten nog djupt att dränka honom i eller ett rep långt nog att hänga hans kadaver i. Judas Iskariot var i jämförelse med strejkbrytaren en gentleman. Efter att ha förrått sin mästare hade han heder nog att hänga sig – det har inte strejkbrytaren.”

Oavsett citatets härkomst var det just denna syn som länge kom att prägla fackliga aktivisters syn på strejkbryteri och strejkbrytaren. Inte bara i de våldsamma amerikanska klasstriderna utan även i de svenska medförde strejkbryteri ofta konfrontationer och våld. När fartyget Amal-thea sprängdes av ungsocialister i Malmös hamn 1908 var det i kamp mot engelska strejkbrytare, varav en dödades och flera skadades. Militärens massaker på demonstrerande arbetare i Ådalen 1931 handlade ytterst om att försvara strejkbrytare liksom polisens beskjutning av strejkvakter i Sandarne och Klemänsnäs året därpå.

Genom den så kallade Åkarpslagen från 1899 hade det gjorts straffbart att tvinga någon att delta i en strejk och lagen kom flitigt till användning mot strejkvakter i bland annat storstrejken 1909. Men lagen kunde kringgås genom att förstärka det sociala trycket mot strejkbryteri.
En vanlig form som sällan uppmärksammats i arbetarhistorien var de så kallade ”hemföljningar” som studerats av historikern Martin Ericsson och återgetts i tidskriften Arbetarhistoria 2020. Vad Ericsson kallar ”skötsamt våld” som allmänt godtogs av även den reformistiska arbetarrörelsen, handlade om att i skaror tätt förfölja strejkbrytare på hemväg från jobbet så att skor trampades av, hälar och ben fick motta sparkar medan förolämpningar haglade. En polisrapport från en textilarbetarstrejk i Borås 1931 citeras av Ericsson: ”Män och kvinnor samlades utanför arbetsplatserna och följde därpå den eller de misshagliga till deras bostad samt utsatte dem under vägen för missfirmelse och misshandel genom att tränga dem, trampa dem på fötterna, knuffa dem och spotta på dem samt, i vissa fall, kasta snöbollar, isstycken eller kolbitar på dem.”

En annan form kunde handla om stank. 1925 strejkade ett fyrtiotal fabriksarbeterskor på Stockholms kapsylfabrik, ”Kapsylen”, där idag anarkisternas Kafé 44 är inhyst och hela fastigheten sedan slutet av 1970-talet utgjort ett alternativcentrum. Strejken angreps av bolagsledningen med organiserat strejkbryteri. Kommunistiska Folkets Dagblad publicerade namn, adress och till och med foton på strejkbrytarna, eller ”svartfötter” som de kallades. Dessa följdes hem till sina bostäder där flygblad sattes upp i trapphusen med information om vilka ”svartfötter” som bodde där. Dessutom kletades ”brytartanternas” dörrhandtag in med det illaluktande ämnet koltetraklorid så att alla skulle känna stanken från händer och kläder på spårvagnen dagen efter. Att kolteraklorid är ett giftigt ämne som ”skadar lever, njurar och centrala nervsystemet och dessutom är cancerframkallande”, som dagens Wikipedia anger, var antagligen ingen allmän kunskap för ett sekel sedan. Eller kanske skulle ha spelat mindre roll. Arbetet på kapsylfabriken var mycket hälsovådligt utan skyddsåtgärder, vilket bland annat var orsaken till strejken. Så här skriver en historik (Boken om Kapsylen, Kartago förlag 2008): ”Färgen som sprutades på kapsylerna var farlig. Kvinnorna fick själva skaffa fram trasor och masker för att skydda sig mot färggiftet. Blyförgiftning och avklippta fingrar hörde inte till ovanligheterna. Några förbandslådor eller andra hygienartiklar fanns inte. Enligt statistik från den tiden var dödligheten hög bland fabriksarbeterskor och hela 30 procent av graviditeter slutade i missfall.”

LÄS OCKSÅ: Att gå strejkvakt väcker tankar

I arbetarpressen publicerades alltsedan början av 1900-talet regelmässigt så kallade ”blockadlistor” där ökända strejkbrytare angavs med namn och adress och inte sällan med öknamn som Kapar-Olle, Svarta Johan, Pip-Johan eller Judas Kräkrot – ”den trogne tjänaren i kapitalismens vingård”. Det hände att socialdemokratiska redaktörer stämdes och fälldes i domstol som C N Carleson, ”Carle” 1906. Men då hade stämningar fått stöd av starkare intressen, som av högertidningen Svenska Morgonbladet. Annars gällde det snarare för de brännmärkta att ta sig långt ifrån arbetarrörelsen och forna arbetskamrater – eller be om förlåtelse. När två unga pojkar vid fabrikör Bydals fabrik i Stockholm fortsatt att arbeta trots fackföreningens blockadbeslut sattes de upp på blockadlistan. Tidningen Social-Demokraten kunde emellertid kort därefter under rubriken ”Två som bättrat sig” meddela att pojkarna efter blockadnotisen snabbt anslutit sig till strejken och därmed åter välkomnats i ”klassgemenskapen” med orden: ”De betraktas inte längre som förrädare.” Vädjan om förlåtelse för begånget strejkbryteri kunde inkomma åratal i efterhand i förhoppningen att kunna bli av med stämpeln. Telefonisterna fackföreningstidning kunde långt in i 1930-tal publicera sådana vädjanden från blockadbrytare under telefoniststrejken i Stockholm 1922. ”Jag var så ung då och förstod inte bättre”, som en kvinna vädjade ett femtontal år senare.

Med Saltsjöbadsavtalet mellan LO och Svenska Arbetsgivarföreningen 1938 kom de centrala organisationerna på svensk arbetsmarknad att ta ett järngrepp över förhandlingar och så kallad arbetsfred. Här centraliserades svensk fackföreningsrörelse till närmast byråkratisk oigenkännlighet med tvingande normalstadgar mot lokala beslut och strejkaktivitet. Men till det så kallade ”huvudavtalet” hörde också en överenskommelse att inte använda strejkbrytare i fackliga konflikter om kollektivavtal.

När Tidöregeringen nu öppnar dörren för att inskränka den fackliga solidaritetsrätten och försvara Teslas fälttåg mot kollektivavtal öppnas även historiens källardörrar till återkomsten av tider där strejkbryteri kom att handla om alltifrån skamstraff, stank och nedtrampade hälar till sprängladdningar och militärt våld.
Något att begrunda i dessa historielöshetens yttersta tider.