Nej, egentligen är det kanske inte så svårt att förstå den tyska socialdemokratins ängslan inför att skicka Leopardstridsvagnar till Ukraina. Det skriver samtidshistorikern och socialisten Håkan Blomqvist.
FOKUS | Håkan Blomqvist
De tyska Socialdemokraternas oro handlar inte bara om att tanks passerar NATO:s forna röda linje mot offensiva vapen. Det ukrainska försvarets stora behov av tyngre vapen, inklusive stridsvagnar, syftar ju till att förhindra att frontlinjerna fryses fast i en köttkvarn där Rysslands miljonreserver kan räcka längre. Med moderna stridsvagnar hoppas den ukrainska militärledningen kunna bryta upp fronter och kringränna de ryska styrkorna. Antagligen ett rimligt perspektiv, militärt sett.
Och kanske ängslan inte bara handlar om rädsla för ryska repressalier, rentav militära. Tysklands erfarenheter härvidlag är som bekant förödande. Men att just under åttioårsminnet av tyska Wehrmachts förkrossande nederlag i Stalingrad i januari 1943 och inför samma åttioårsminne av världshistoriens största pansarslag vid Kursk i juli samma år låta tyska stridsvagnar återigen rulla österut måste ge skräckinjagande spöksyner.
Det var efter nederlaget vid Stalingrad som den tyska militärledningen under senvåren sökte återta initiativet genom ”Operation Zitadelle”. Med nära åttahundratusen man, 2 500 stridsvagnar plus tusentals kanoner och andra vapen skulle den ryska offensiven slås tillbaka i ett stort område kring Kursk vid gränsen till Ukraina. Men den sovjetiska överlägsenheten i manskap, bortåt två miljoner man, och materiel – över femtusen stridsvagnar för att inte tala om närmast ofattbara mängder artilleri – fällde utslaget i det gigantiska slaget som rasade i nära två månader. Den tyska krigsmakten kunde aldrig resa sig.
Det krävs inget geni för att förstå hur tyska stridsvagnar på Ukrainas jord – bara någon mansålder efter det ”Stora fosterländska kriget” – kommer att användas av Putinpropagandan. Röda Arméns legendariska motstånd och segrar över Hitlertyskland utgör den nationella ryska 1900-talsberättelsens själva hjärtpunkt, ja en av de få erfarenheter som väcker stolthet och patriotism bland många som annars vämjs av oligarkmaktens FSB-block i Moskva. ”Spasibo diedu, za pobiedu”, tack morfar för segern, lyder trycken på femåringarnas T-tröjor när Segerdagen firas den 9 maj. Och regimen gör allt för att måla upp en analogi, en likhet, mellan 1940-talets ödeskamp och nuets krig. Ja, faktiskt inte helt olikt hur vi i väst jämför försvarskriget mot den ryska invasionen av Ukraina med kampen mot fascismen när det begav sig. Det är bara att Putinpropagandans perspektiv är det omvända.
Vad som för oss låter så groteskt, att Ryssland strider mot ett nazistiskt Ukraina, blir i den ryska propagandan inte helt orimligt för de mindre kritiska. Tyska stridsvagnar i Ukraina handlade i ett historiskt alldeles nyss om ett av historiens värsta folkmord. De tyska skyttesoldater som massmördade över 40 000 judar, män, kvinnor och barn, i Babij Jar utanför Kiev hösten 1941 hade ryckt fram efter stridsvagnskolonnerna. Ukrainska fascister som bidrog till naziutrotningen av miljoner utförde sitt värv i skydd av tyskt pansar. Den ukrainska SS-divisionen Galicien rullade österut på tyska larvfötter.
Att ukrainsk fascism, högerextremism och antisemitism under självständighetens första decennium på 1990-talet kunde agera öppet tycks för de mottagliga bekräfta Putinpropagandan. Att det judiska Ryssland står splittrat och flera stora judiska organisationer tagit ställning för Putin tycks dels handla om försvar av stabilitet, men också om intryck av den antinazistiska berättelsen. Medan den ”ryska sidan framförallt har ljugit om vad som händer nu har den ukrainska ljugit om vad som hände förr”, skriver journalisten Sam Sokol i boken Putin’s hybrid war and the Jews.
Men ”förr” är en mäktig faktor i människors medvetande. Som Karl Marx uttryckte det för över hundrasjuttio år sedan: ”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” Något som Friedrich Nietzsche senare besvor med förkastelsen av ”historiens förbannelse”.
Men den historiska maran finns där att hänsynslöst exploatera för nuets imperialistiska ryska krig. Att tyska stridsvagnar på kurs österut kan, oavsett deras militära betydelse för Ukrainas försvar, reaktivera förbannelsen och spela Putinpropagandan i händerna hör till den ängslan som inte bara tyska socialdemokrater känner.