Gruvarbetarstrejken i Storbritannien

Genom att tvinga de brittiska gruvarbetarna på knä ville Storbritanniens ”järnlady” Margaret Thatcher statuera exempel, försvaga vänstern och avskräcka andra arbetare från att göra motstånd mot kommande attacker. Toryregeringen hade förberett sig väl genom att låta bygga upp kollager och särskilda polisenheter att sätta in mot strejkvakter och blockader av koltransporter från gruvorna. I vissa distrikt rådde i det närmaste undantagstillstånd. Det är i dagarna fyrtio år sedan striden inleddes. Internationalens Göran Eklöf följde kampen på plats. Här är hans berättelse.

FOKUS | Göran Eklöf

I början av mars 1984 meddelade det statliga brittiska kolbolaget NCB att 20 gruvor skulle stängas, och några av dem inom bara några veckor. 20 000 gruvarbetare skulle därmed förlora sina jobb. Beskedet utlöste omedelbart strejker vid flera enskilda gruvor, och den 12 mars utlyste gruvarbetarfacket NUM den nationell strejk som skulle komma att pågå i nästan ett helt år.
För den brittiska premiärministern Margaret Thatcher och hennes konservativa regering handlade striden inte bara – eller ens främst om – att stänga ner en industri med sjunkande lönsamhet. Genom att tvinga gruvarbetarna och deras starka fackförening NUM på knä ville hon statuera ett exempel, försvaga vänstern inom arbetarrörelsen och förhoppningsvis avskräcka andra arbetargrupper från att mobilisera till motstånd mot kommande attacker.
Thatcher hade förberett sig väl för strejken, bland annat genom att låta bygga upp ett kollager som skulle täcka minst sex månaders förbrukning och mobila polisenheter att sätta in mot strejkvakter och blockader av koltransporter från gruvorna.
I vissa distrikt, särskilt där strejkbryteri var relativt utbrett, rådde i det närmaste undantagstillstånd. Massiva polisinsatser mobiliserades för att bryta strejkvaktskedjorna och göra det möjligt för strejkbrytare att ta sig till och från gruvorna. Polisvåldet var omfattande. Vid en enda konfrontation, i gruvan i Orgreave, hade 3 300 poliser mobiliserats. Efter tre timmars sammandrabbningar fick 80 personer föras till sjukhus. En av dem var gruvfackets ordförande Arthut Scargill, och tidningen The Sun rapporterade att de närvarande poliserna jublade när han tillsammans med en bloddränkt strejkvakt fördes iväg till en ambulans.

Stödinsamling i Sverige


Internationalen rapporterade utförligt från strejken, och det dåvarande Socialistiska Partiet bidrog aktivt till stödarbetet i svenska fackföreningar och bland allmänheten. Jag arbetade själv då på tidningen, och fick möjligheten att göra ett par resor under strejkåret för att kunna rapportera på plats från gruvområden i England och Wales. Socialistiska Partiet organiserade sedan två landsomfattande stödturnéer i Sverige med gruvarbetare och gruvarbetarhustrur som jag träffat på resorna.

Det första besöket gick till Södra Wales, det distrikt som skulle komma att drabbas värst av NCB:s nedskärningsplaner och där uppslutningen i strejken också var starkast. Gruvstaden Merthyr Vale kändes som en krigszon. En massiv svart mur av poliser blockerade huvudgatan, med sina karakteristiska längor av tegelhus, för att hindra de strejkande från att upprätthålla blockaden. Vid tiden för mitt besök strejkade 28 000 arbetare, medan bara 84 agerade strejkbrytare. Endast tio arbetare nappade på gruvbolagets erbjudande om 15 000 kronor i julbonus för den som återgick till arbetet.
– Vi har redan drabbats hårt, förklarade gruvarbetaren Marc Thomas för mig. Varje år sedan 1980 har arbetare i Södra Wales strejkat mot stängningar av gruvor, och förlorat.

Några dagar senare träffade jag Tony Benn i samband med ett strejkmöte i Nottingham. Benn var parlamentsledamot för Labour, tidigare minister i flera Labourregeringar, och nu en av de främsta företrädarna för den radikala vänstern inom partiet.
Regeringen hade just presenterat ett bland många förslag som syftade till att ”svälta” flera gruvarbetare tillbaka till jobbet. Strejkande arbetare ”förutsattes” få 15 pund i veckan från NUM:s strejkkassa, och därför skulle 15 pund också dras av från socialbidraget. Ensamstående utan barn skulle då hamna på noll. Kvinnor som jag senare träffade i Yorkshire berättade hur de tvingades stjäla kol från tippen, både för att sälja och för att värma sina egna hus. Innan strejken hade bolaget självt kört ut kol till arbetarna, men nu var det plötsligt olagligt att hämta det själv.
Tony Benn menade att strejken gav arbetarrörelsen större lärdomar än någon annan händelse under hans livstid:
– Vi ser hur hela statsapparaten används mot arbetarna: försöken att muta, svälta, trakassera, misshandla, fängsla och smutskasta dem. Jag tror att de flesta gruvarbetare, och även en massa andra arbetare, har kommit till insikt om hur staten fungerar.
Därför, menade Benn, stod gruvarbetarna i främsta ledet inte bara för försvaret av jobben och fackföreningen, utan också för de demokratiska rättigheterna. Det var också en del av förklaringen till varför strejken hade så starkt stöd inom breda grupper i samhället: bland unga och arbetslösa som vill ha jobb, bland svarta som alltid trakasserats av polisen, bland de äldre som behöver kol för att inte frysa ihjäl på vintern. Och därför var solidariteten med och stödet till gruvarbetarna så viktigt.


Gruvarbetarna fick ett omfattande stöd från flera andra fackförbund, särskilt från transport- och järnvägsarbetarna som blockerade koltransporter och från grafikerna. De senare förde en intensiv men ojämn kamp mot brittiska medier, som inte drog sig för att demonisera gruvarbetarfacket och dess ledning. Tabloidtidningen The Sun utkom en dag med en tom förstasida, sedan tidningens grafiker lyft ut en illasinnad karikatyrteckning av NUM-ledaren Arthur Scargill med rubriken ”Mine Führer” (gruvführern) som skulle ha legat där.
Även i svensk press bedrevs en massiv kampanj mot de strejkande. När en taxichaufför som körde en strejkbrytare omkom rapporterade både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om ”det första dödsoffret” under strejken. Vid det laget hade redan fem strejkvakter dödats, men de räknade visst inte så noga…

Men stödet för strejken bland gruvarbetarna var inte lika stort överallt. I just Nottinghamshire strejkade då bara 15 procent av arbetarna, och många av de fackligt förtroendevalda var själva strejkbrytare.
– Från strejkens första dag har vi inte fått ett öre från vår egen fackförening, berättade gruvarbetaren Martyn Bower. Vi tvingades omedelbart ta initiativ till en stödförening och starta en insamling.
Trots att de var i minoritet så ordnade den lokala strejkkommitten symboliska strejkvakter – ”för att få dem att skämmas” – dygnet runt vid alla gruvor. Men de drabbades här av fler och grövre trakasserier än strejkande arbetare i många starkare distrikt. Strejkvakter greps för att de blockerat vägen, även om de stått på trottoaren eller på de platser som polisen anvisat. Kvinnliga strejkvakter hotades med att få näsorna eller tänderna inslagna – ”det skulle förstöra ditt utseende…”.
– Vi kan fängslas för vad som helst. Faktum är att 50 av våra medlemmar sitter i fängelse. Vi beläggs med höga borgenssummor och utegångsförbud – många tillåts inte lämna sina hus under dygnets mörka timmar.
– Det är lite av vad strejkande gruvarbetare får stå ut med i polisstaten Nottinghamshire, Men polisen har ju fullständigt stöd från en regering som gett sig fan på att krossa vår fackförening, konstaterade Martyn Bower.

I Derbyshire var splittringen mellan strejkande och strejkbrytare jämnare, och en demonstration i Derby till stöd för strejken möttes av glåpord mot de strejkande och mot gruvledaren Arthur Scargill, som skulle tala. En man rusade upp på scenen och försökte knuffa Scargill över kanten. Poliserna som snabbt förde bort mannen log generat åt publikens applåder – de var inte vana vid någon som helst uppskattning från de strejkande.
Efter demonstrationen fick jag en kort pratstund med Arthur Scargill, bland annat om kolindustrins framtid. Han menade att det inte fanns några olönsamma gruvor, bara gruvor som nåtts av för lite investeringar, och att samhället fortsatt behövde mera kol.
– I varje enskilt fall kostar det mer för samhället att stänga en gruva, än att hålla den igång. Och hundratals pensionärer kommer att frysa ihjäl i vinter, oavsett strejken. Vi borde ge bort kolet till dem, om så behövs!
Man måste idag hålla i minnet att medvetenheten om klimatförändringarna ännu inte hade slagit igenom vid denna tid, och att någon avveckling av klimatskäl överhuvud taget inte stod på agendan.

Vid min nästa resa återvände jag till Wales. I Cynon Valley fanns tidigare 48 gruvor, nu fanns bara två kvar. 80 procent av männen var redan arbetslösa. Längst upp i dalen ligger byn Hirwaun, där gruvarbetarhustrun Ann Jones mötte upp i sitt lilla hus. Några staplar med konservburkar och lite torrvaror skvallrade om hennes engagemang i Women Against Pit Closures, som distribuerar de matpaket som den lokala stödkommittén lyckades skrapa ihop till.
– Det här ska räcka till 125 familjer i en vecka, sade hon och svepte med armen, och ändå är det här lite mer än vi brukar få.
Men kvinnorna nöjde sig inte med att dela ut mat och ordna soppkök. Männen var först tveksamma när kvinnorna ville gå strejkvakt, men gav så småningom med sig. Och det fungerade.
– Den längsta tiden vi kunnat stoppa transporten av strejkbrytare var när kvinnor gick strejkvakt. Och då var vi ändå bara 50 kvinnor mot 590 poliser! Polisen blev helt förvirrad och visste inte vad de skulle ta sig till.
Från november fick kvinnorna också vara med på gruvarbetarnas möten och lägga upp taktiken.

Några månader senare befann sig Ann Jones och hennes väninna Barbara Edwards i Stockholm, på inbjudan av Socialistiska Partiet. Det var första dagen på en planerad turné, där de båda kvinnorna skulle medverka vid sammanlagt 17 stödmöten och manifestationer.
På eftermiddagen den första dagen, den 3 mars, skulle de tala på en stor stödgala på Folkets Hus i Stockholm. Men bara någon timme innan fick de ett fruktat besked hemifrån. Gruvarbetarfacket NUM hade med knapp majoritet beslutat att blåsa av strejken, utan någon uppgörelse som kunnat rädda de tiotusentals jobb som hotades av Thatcher-regeringen.
De båda kvinnornas första reaktion var att omedelbart återvända hem för att stötta sina män, men de bestämde sig snart för att fullfölja sin turné.
– Så fort männen återvänder till arbetet kommer kravbreven att börja strömma in och räkningarna staplas på hög i gruvarbetarhemmen, förklarade de för 500 åhörare på Folkets Hus. Därför är det av yttersta vikt att ni fortsätter stödja oss även om strejken är slut.
Ann Jones och Barbara Edwards svävade inte på målet när de förklarade hur strejken kunde sluta som den gjorde:
– Ansvaret ligger inte på gruvarbetarna och deras fackförening. Det faller helt och hållet på ledningen för TUC (brittiska LO) och högermännen i ledningen för Labourpartiet, som inte lyft ett finger för att stödja gruvarbetarna.
Nästa morgon satt de två på flyget, på väg med sitt budskap till gruvarbetare och andra i Kiruna.

PÅ BILDEN Barbara Edwards och Ann Jones


Efter gruvarbetarnas nederlag gick det snabbt utför. När den brittiska kolindustrin privatiserades 1994 fanns bara 15 underjordiska gruvor kvar. 2005 hade de reducerats till åtta. 2015 sattes punkt för den brittiska kolindustrin, när en sista gruvan stängdes.
Sett med dagens ögon kan man konstatera att en utfasning av kolet ändå skulle komma att bli nödvändig och önskvärd ur klimatsynpunkt. Men en sådan omställning måste ske på sätt som inte leder till avgrundsdjupa konflikter och massarbetslöshet för enskilda arbetargrupper och hela landsändar.
Och klimatperspektivet var, som sagt, inte på något som helst sätt del av konflikten på 1980-talet. Parallellt med att kolproduktionen skars ner med tre fjärdedelar fram till år 2000 så överkompenserades bortfallet med en kraftigt ökad brittisk produktion olja och gas.


FOTO Göran Eklöf