De försöker skapa trygga och utvecklande dagar för allas våra barn. Men de har knappt förutsättningar för att utföra de mest grundläggande uppgifterna. Varje dag trollar de med knäna för att få det att gå ihop. Ändå går de hem från jobbet med ont i magen för att de känner att de inte har haft möjlighet att ge barnen det de behöver. Camilla Eriksson i Umeå är en av alla de förskoleanställda som önskar att något drastiskt ska ske som förändrar situationen på Sveriges förskolor.
INTERVJU | Emma Lundström
Det är försommar. Camilla Eriksson är föräldraledig. När ledigheten är slut ska hon tillbaka till ett arbete som hon älskar. Men också fasar inför.
– Jag älskar att arbeta med lärande och jag älskar att arbeta med människor. Jag älskar i alla fall tanken på vad mitt arbete borde vara. Och jag älskar de stunder när jag får känna att barnen har det bra och att jag lyckas, säger hon och berättar att de stunderna tyvärr är undantag eftersom en väldigt stor del av arbetsdagen består av pusslande och stress:
– Jag vill kunna vara närvarande med barnen och ha fokus i de pedagogiska situationerna. Men verkligheten är sådan att vårt fokus måste splittras för att alla behov ska tillgodoses. Så det blir halvdant fokus överallt istället.
Hon beskriver hur planerade pedagogiska situationer ofta får stå åt sidan för att all tid går åt till pusslandet för att få dagarna att alls gå ihop:
– Det är en återkommande känsla av misslyckande. Med de förutsättningar och resurser vi har kan vi inte utföra det arbete som vi vill. Det arbete som läroplanen säger att vi ska göra. Det ger en ständig känsla av otillräcklighet.
Arbetssituationen fungerar helt enkelt inte. Resurserna är för få och barngrupperna för stora. Det stora antalet barn per pedagog gör alla möjliga situationer stressiga för både barn och vuxna, menar Camilla Eriksson.
– Bara en sådan sak som att gå in efter att ha vart ute och att få till att alla barnen får av sig kläder och får sina blöjor bytta, samtidigt som någon ska kunna vara i leken med barnen. Att se till att alla barn får i sig bra med mat. Att hinna se och reflektera över varje enskilt barn. Det går inte, säger hon och fortsätter:
– Det som måste gå trollar vi med knäna så att det ändå funkar. Men jag skulle inte kunna säga och stå för att jag känner mig trygg i varje barns vardag på förskolan.
LÄS OCKSÅ: Dags för ett förskoleuppror!
Camilla Eriksson menar också att det är otydligt vilket arbete som egentligen ska utföras av lärare och pedagoger. För samtidigt som de ska utföra det arbete som innefattas i lärarrollen, så finns också arbetsuppgifter som inte tydligt ingår i uppdraget.
– Vi ska torka bord, ta undan efter lunch, sopa golv efter måltider och rengöra bänkytor på avdelning. Så det är inte bara barnen vi har att arbeta med, säger hon och berättar också om hur lärare och pedagoger tar med sig material hemifrån för att det ska finnas saker för barnen att arbeta med:
– Vi tigger möbler. Vi syr och pysslar samlingsmaterial hemma. För den tiden finns inte på arbetet.
En annan sak som hon tycker är galen är det faktum att förskolepersonalen i princip inte har tillgång till några vettiga arbetskläder. De får en skaljacka och ett par skalbyxor. Inget mer.
– Vi skulle ju behöva innekläder med slitstarka knän, bra skor för både inne och ute och för alla årstider, liksom bra ytterkläder, eftersom vi förväntas vara ute i alla väder.
”– Vi behöver mindre antal barn per pedagog och mer resurser till förskolan. Så att vi får möjlighet att utföra det arbete som läroplanen säger att vi ska göra och så att barnen får rätt till allt vad de har rätt till i relation till både trygghet och lärande.”
Det är mycket som behöver förändras inom förskoleverksamheten, tycker Camilla Eriksson. Först och främst behövs en tydlig arbetsbeskrivning. Med en sådan tänker hon att de anställda skulle få en grund att stå på för att kunna motsätta sig att utföra det som inte ingår i uppdraget. Lika viktigt är det med minskade barngrupper. Redan 2018 uppgav 70 procent av förskollärarna att stora barngrupper är det största problemet på arbetsplatsen:
– Vi behöver mindre antal barn per pedagog och mer resurser till förskolan. Så att vi får möjlighet att utföra det arbete som läroplanen säger att vi ska göra och så att barnen får rätt till allt vad de har rätt till i relation till både trygghet och lärande.
Studier visar att stressjukdomar under flera års tid bara ökat inom förskolläraryrket. För ett par år sedan genomförde pedagogikprofessorn Sven Persson och seniorpedagogikprofessorn Ingegerd Tallberg Broman, vid Malmö universitet, en studie om de strukturella förhållandena inom förskolan. De kom fram till att det krävs politiska förslag som ”rör personalens utbildning, kompetens och kontinuitet, löner, lokaler, ute- och innemiljö, och inte minst ekonomiska förutsättningar för att driva verksamheten så den motsvarar uppdraget”.
I grund och botten är det alltså enkelt. Den största förändringen som behövs heter mer resurser.
– Vi behöver mer pengar till förskolan så att vi får resurser till att kunna skapa en värdig lärandemiljö och enskilda lärandesituationer, säger Camilla Eriksson, som inte tror att något sådant kommer att hända om det inte sker något drastiskt:
– Det har gått för långt i förskolan. Det är en vardag som vi inte längre har ord till att formulera vad som är fel med. Det är för stort och för mycket som är åt helvete. Att gå in och peta i smågrejer kommer inte till roten på problemet. Det måste hända något stort för att komma till rätta med hur stort fel det är inom förskolan.
När Camilla Eriksson tänker på att komma tillbaka till jobbet vill hon föreställa sig det som gjorde att hon sökte sig till förskoleyrket: möjligheten att få möta spännande människor varje dag. Men det som istället kommer upp i huvudet är den eviga stressen och pusslandet.
– Det är andan i halsen! Att ständigt påminna sig själv om att andas och bevara lugnet för det kommer man längst med i de sjukt pressade situationer som är, säger hon och funderar vidare:
– Det är övergångarna som är värst. När vi ska in och barnen ska hitta aktivitet. Eller när vi ska ut. Eller när vi ska från lunchen. Och då har vi ändå sjukt bra metoder för att hantera dessa situationer på bästa sätt. Men när ens kropp inte räcker till att vara överallt där den skulle behövas, så bryts ju psyket itu. Det värsta är att vi liksom ställs mot varandra också. Vi VET att vi har sjukt dåliga förutsättningar för att lyckas. Men i stunden kan det vara svårt att påminna sig om det, så vi ser istället tillkortakommanden hos varandra. Det ska vi inte behöva göra på grund av stress. Vi ska kunna lyfta de fantastiska egenskaper som finns hos alla, både barn och vuxna.
En rimlig fråga som uppstår: Vad gör facket? Camilla Eriksson berättar att det lokala stödet från facket fungerar.
– Det är väldigt bra så fort man kontaktar facket. Vi har enskilda riktigt bra personer här i Umeå. Men de står ju också rätt handfallna inför barngruppernas storlek. Det blir inte den större problematiken som berörs när man kontakter facket. Det blir mer fokus på enskilda frågor. Det är också därför det behövs ett uppror, för det här är liksom för stort. Det är för jävla mycket som är fel.
