Personalbristen växer. Barngrupperna ökar. Både personal och barn far illa. Världens bästa förskola är inte längre värd namnet. Ändå blir det inget uppror. Men det finns de som höjer rösten. Som kämpar för förändring. Emma Lundström har talat med förskolläraren Maria Karlander som vägrar att stillatigande acceptera det oacceptabla.
INTERVJU | Emma Lundström
I början av november förra året skrev förskolläraren Maria Karlander en insändare i Göteborgs-Posten som var ett rop på hjälp från ett sjunkande skepp. Ett SOS. Maria Karlander närmast skrek: ”Vad är det som gör att samhället inte vaknar? Vad är det som gör att politikerna tänker ”budget i balans” i stället för att inse att förskolan sätter grunden för trygga barn?” Barn som kan bli trygga vuxna. Tre månader har gått sedan dess. Och ingenting har hänt. Maria Karlander fick visserligen många reaktioner på sin insändare. Men inte från beslutsfattarna.
– Det känns som att vi har viftat med röda varningsflaggor ett bra tag utan att de som har beslutandemandatet bryr sig om det. Bara för några år sedan sa jag att förskolan är ett korthus som håller på att falla. Men nu har det redan fallit. Det handlar om att vi ska klara av att ha ett hållbart yrkesliv och de flesta inser nu att det inte kommer att ske. Därför väljer både barnskötare och förskolelärare att lämna yrket, säger hon och berättar att bara under senaste året har tre barnskötare och två förskolelärare lämnat enheten i Partille där hon jobbar.
Det absolut största problemet är att barngrupperna har blivit för stora. Maria Karlander menar att enheterna medvetet rapporterar in felaktiga uppgifter till Skolverket. Om de på avdelningarna delar barngruppen i två under för- och eftermiddag och växlar mellan att vara ute och inne, då är det flera enheter som anmäler det som två barngrupper fastän det är en.
– De högre vistelsetiderna tillsammans med de stora barngrupperna gör att vi har stor beläggning från morgon till kväll. Men vi har inte tillfört fler personal. Däremot har personalens administrativa uppgifter ökat markant, säger hon. Hon berättar att det finns få ställen som har tre personal mer än två timmar per dag. Det innebär att de ofta har 23 barn på två personal. Det kan också resultera i att en personal är ensam kvar med femton barn.
– Det innebär att man inte kan gå på toaletten. Man lever under ständig stress. Ljudvolymen är väldigt hög. Många av oss lider av tinnitus. Många av oss har tarmbesvär. Många har problem eftersom man behöver kissa i förebyggande syfte. Det gör att blåsan får fel signaler, säger hon och förklarar att det förr var belastningsskador som var problemet. Nu är det stress och hörselproblematik.
”Det är bara trams att det heter förskola. Enligt Skolverket får man inte kalla det för förskola om det inte finns någon förskollärare där. Enligt läroplanen och skollagen är det vi som är ansvariga för undervisningen. Men ofta finns det ingen förskollärare där. Ändå kallas det för förskola.”
>> PRENUMERERA PÅ INTERNATIONALEN FÖR ATT LÄSA RESTEN AV ARTIKELN <<
Arkivbild. Foto: Cramo Group. cc-by-sa