Kvinnor inom Gruv, Byggnads och Kommunal delade erfarenheter.
PÅ PLATS | Håkan Blomqvist
År 2019, efter Metoo, blev starten för vår organisation. Vi satte ihop ett litet häfte med kvinnors berättelser om sexuella trakasserier på jobbet och lade ut det en natt på alla LKABs arbetsplatser. Vi kallade det ”Händer i mörkret” och det fick ett stort genomslag.
Karin Stöckel från Gruvarbetarkvinnor var en av de kvinnliga LO-medlemmar som under Facklig Vänsters rikskonferens i början av juni deltog i panelen om kvinnors fackliga organisering. Samtalsledare var Eva Nikell med tjugofem års erfarenhet på Jämo och DO – och som yngre, från metallarbete på bland annat Arendalsvarvet. Ingången blev vilka särskilda frågor kvinnor haft att möta på jobbet.
Det har handlat om ”livmodersfrågan”, om graviditeter, mens och amning, menade Karin Stöckel som berättade att kvinnor numera utgör 23 procent av gruvarbetarna i Malmfälten, under och över jord, en kraftig ökning de senaste tio åren. ”Men företagen har varit dåligt förberedda” och policydokument om jämställdhet har ofta mest varit ord på ett papper.
Men vi satte tonen med ”Händer i mörker”, blev starkare och började bygga upp Gruvarbetarkvinnor som idag har 200–300 medlemmar i gruvgruppen på Facebook. Även många män har varit med.
Lisa Ledin från det kvinnliga nätverket inom Byggnads, NÄTA, hade liknande erfarenheter, men inom Byggnads är bara 2,4 procent kvinnor, 2 500 i hela Sverige.
Många företag har hoppat på flugan om jämställdhet men har samtidigt varit helt oförberedda. Samma frågor om omklädningsrum med mera återkommer hela tiden. Genom alla underentreprenörer får vi börja om gång på gång. Och det blev ganska mycket förlöjligande efter Metoo, typ ”oj, nu råkade jag snudda dig, då blir det väl Metoo…” Det är lite som om killar måste sätta på sig en mask på byggena för att delta i jargongen, men ett generationsskifte har börjat. Förhoppningsvis med snabbare resultat än när Eva Nikell jobbade på Arendal och det tog två år av protester från de kvinnliga anställda innan nakenbilder plockades ner.
Även Silvana Vretovska från Kommunal kunde berätta om problem med sexuella trakasserier efter tjugofem år som undersköterska, inte minst från patienter och brukare. ”Det vi råkar ut för är ofta i hemmen.” Men att ta upp saken kan bemötas med att ”du ska vara professionell”. Men det kan också handla om medlemmar som sagt upp sig medan kollegan som trakasserat fått vara kvar.
Silvana Vretovska berättade att inom Kommunals områden är siffrorna från gruvindustrin omvända, här är cirka 23 procent män. Och menade hon, även i kvinnodominerade miljöer kan det råda en hård kultur, till exempel om sexuell läggning.
LÄS OCKSÅ: Vänsterpartiets fackliga rikskonferens
Ett annat tema i den kvinnofackliga diskussionen gällde den högt uppdrivna arbetstakten. ”Vi jobbar alldeles för mycket”, menade Karin Stöckel och att all aktivitet utanför jobbet blev lidande, som all ideell verksamhet och det som får ett samhälle att fungera. Silvana Vretovska menade att vårdsektorn blivit som bandet på Volvo. ”Vi tar in unga killar och tjejer som är utslitna före trettio.”
Även om paneldeltagarna kunde lyfta fram många likheter från svårigheter på arbetsplatserna kunde samtidigt strategierna vara olika.
Bolagets policy om jämställdhet är mest fina ord på ett papper som lyfter fram jämställdhet och mångfald uppifrån, som få bryr sig om. Vi arbetar istället underifrån och har utsett kvinnoombud både under och ovan jord.
Där håller jag inte med, menade Silvana Vretovska som istället ansåg att det var viktigt att fackligt kunna stödja sig på sådana policies för att göra allvar av orden.
Alltmedan samtalet fortsatte om hur både arbetsmiljö- och diskrimineringslagar kan användas på olika områden och
i olika frågor.
Seminariet hade anordnats i samarbete med Kvinnors organisering i Vänsterpartiet. Med intro av poeten Jenny Wrangborg som läste en av sina dikter och inramning av den mäktiga utställningen ”Vi som arbetar med våra kroppar”, av Annica Carlsson Bergdahl.
Foto Elisabeth Ohlson Wallin, ”Vi som arbetar med våra kroppar”