Nu ökar trycket på att öppna gruvor för brytning av så kallade sällsynta jordartsmetaller i Sverige. Och fort ska det gå.
KOMMENTAR | Göran Eklöf
Det var ett noga valt tillfälle, och en välregisserad förställning, när LKAB tillsammans med regeringen härom veckan presenterade en stor fyndighet av järnmalm strax utanför Kiruna, som sägs innehålla minst en miljon ton av sällsynta jordartsmetaller. Djupt nere i den befintliga gruvan fick den tillresta EU-kommissionen och ett 80-tal europeiska journalister höra om malmkroppen som skulle kunna bryta EU:s totala beroende av att importera de strategiskt viktiga metallerna.
De sällsynta jordartsmetallerna är en grupp av 17 metalliska grundämnen med vissa gemensamma men ändå unika kemiska, magnetiska och fluorescerande egenskaper. Efterfrågan på flera olika jordartsmetaller har ökat kraftigt på senare tid, eftersom de används i allt ifrån mobiltelefoner och datorer till vindkraftverk och elbilsbatterier. En ökad tillgång på dem framställs därför som avgörande för den ”gröna omställningen”. Ett problem är att det mesta av metallerna i dagsläget utvinns i Kina, som dessutom kontrollerar stora delar av kedjan från bearbetning till försäljning.
Jordartsmetallerna är egentligen inte särskilt sällsynta. Däremot förekommer de sällan i former och koncentrationer som gör en brytning lönsam. Jordartsmetallerna i den nya fyndigheten i Kiruna är t ex mindre koncentrerade än i den föreslagna gruvan i Norra Kärr intill Vättern. Men i Kiruna ligger de i järnmalm som också är rik på fosfor – ett annat strategiskt viktigt mineral – vilket skulle sänka kostnaderna för att utvinna vart och ett av dessa grundämnen. LKAB hoppas därför kunna öppna en ny gruva inom 10-15 år.
Men för att tillgodose angelägna behov av jordartsmetaller bör brytning av nya fyndigheter vara det sista alternativet. Först av allt måste system utvecklas för att återvinna metallerna ur all den utrustning som dagligen skrotas. Återvinning av jordartsmetaller faller idag inte under det producentansvar som gäller för elektronik i Sverige, och globalt återvinns bara någon procent av metallerna. Den främsta anledningen är, enligt de svenska branschorganisationerna, ekonomin – det är helt enkelt billigare att köpa nytt. Metallerna utgör en mycket liten andel av det elektronikskrot som samlas in, och att separera dem är energikrävande och i vissa fall tekniskt svårt. De smältverk som återvinner elektronik har därför inte investerat i processer som gör det möjligt att skilja ut jordartsmetallerna.
Därutöver finns en stor potential att minska efterfrågan. Att till exempel ersätta de nu cirka 5 miljoner personbilarna och 700 000 lastbilarna på Sveriges vägar med lika många eldrivna fordon är inte en hållbar utveckling. Samhället måste planera och investera i en massiv omläggning från personbilar till kollektivtrafik, och av godstransporter från väg till spår och fartyg. Och för att transporterna ska minska.
Likväl lär det finnas behov av att tillföra nya jordartsmetaller. De bör då i första hand utvinnas ur de enorma mängder avfall som anhopats vid befintliga gruvor – något som LKAB också planerar för att göra i en ny industripark i Luleå. Enligt företaget ska anläggningen kunna leverera hela 30 procent av dagens importbehov av sällsynta jordartsmetaller i EU bara genom att återvinna och förädla gruvavfall.
LKAB och regeringen är entusiastiska inför möjligheten att öppna en ny gruva, men från de samer som traditionellt nyttjar den mark där fyndigheten ligger hörs andra tongångar.
– Det samiska traditionella renskötselområdet klyvs i två delar och samernas rätt att utöva sin kultur omöjliggörs, säger företrädare för Gabna sameby i ett pressmeddelande.
Fyndigheten ligger under den enda kvarvarande flyttleden för samebyns renar. Och att den tänkta brytningen ska ske under jord, och effekterna därmed skulle vara begränsade, ger Karin Kvartfordt Niia från Gabna sameby inte mycket för:
– Här har man fått flytta en hel stad efter en underjordsgruva, säger hon till Sveriges Radio.
Det handlar heller inte bara om den enskilda gruvan och infrastrukturen omkring den, utan om de ackumulerade effekterna av decennier av exploateringar som medfört begränsningar och försämrade villkor för de samiska näringarna.
Mycket talar för att pressen på Sverige att utvinna jordartsmetallerna kommer att öka. EU-parlamentet antog en resolution om ”råvaror av avgörande betydelse” redan 2021. Dit hör, förutom jordartsmetallerna, även litium och kobolt. Parlamentet förutsåg ett behov av ”en ansvarsfull och hållbar anskaffning” när försörjningen inte kan tillgodoses genom återvinning, begränsad efterfrågan och andra åtgärder. EU-kommissionen, som nu i mars väntas presentera förslag till en ny strategi för dessa råvaror, siktar även tydligt på att utveckla en industri inom unionen:
– Vi kommer att identifiera strategiska projekt i leveranskedjan – från utvinning till förädling, från bearbetning till återvinning, sade kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när hon presenterade initiativet i september.
EU-strategin kommer knappast att hinna beslutas under det svenska ordförandeskapet, men regeringen lär göra vad den kan för att få den på plats.
Regeringen, EU-kommissionen, LKAB och gruvbranschens intresseorganisation SveMin menar alla att tillståndsprocesserna för prospektering, brytning och bearbetning måste förenklas och förkortas. Men det finns, bortsett från en del onödiga byråkratiska hinder och flaskhalsar, goda skäl för att miljökonsekvensbedömningar, samråd, granskningar, måste få ta tid. Eventuella problem ska inte bara identifieras utan även åtgärdas, vilket kan leda tillbaka till ritbordet och därmed till behov av nya analyser och samråd.
Vad gäller särskilt samerna kräver internationell urfolksrätt dessutom en högre grad av deltagande och inflytande än vad som ofta är fallet i Sverige. Därtill kommer möjligheten för företrädare för allmänheten att överklaga. Här har de fyra högerpartierna inte bara krävt att miljöorganisationernas talerätt ska begränsas. De har till och med flaggat för att Århuskonventionen som reglerar sådana rättigheter bör omförhandlas.
”Det skulle riskera att sätta viktiga delar av rättssamhället ur spel, och miljön kan drabbas hårt”, skriver Naturskyddsföreningen, Greenpeace och WWF i en gemensam debattartikel.
FOTO: WESLEY OVERKLIFT/LKAB