Lisebergsbranden visar att arbetsmiljöfrågorna kan handla om liv och död

Den väldiga branden på bygget av Lisebergs vattenpark i Göteborg är ännu en i raden av katastrofala olyckor inom byggbranschen. Som det verkar har också här ett dödsoffer krävts.

INRIKES | Lars Henriksson

Ingen utomstående kan ännu säga vad som gått fel, den direkta orsaken kan mycket väl visa sig vara lika tragiskt trivial som vid de många andra arbetsplatsolyckor som krävt arbetares liv. En felaktig åtgärd, en missad inspektion, bristande kunskap. Ingen borde dock vara förvånad över att fler dör på jobbet, framför allt inte inom i byggindustrin. Där är riskerna många, konsekvenserna när det går snett stora och arbetsplatserna alltid stadda i förändring. På byggen, liksom de flesta andra arbetsplatser, har tempot drivits upp liksom kraven på att hålla allt snävare tidsplaner. Till detta har kommit en snårskog av underentreprenörer där sikten gått förlorad, från företag i gråzonen till de rent kriminella. Osäkra anställningar har brett ut sig där den som är rädd om jobbet inte gärna påpekar brister. En förutsägbart dödlig blandning. Det verkar även ha gällt på NCC:s Lisebergsbygge där Göteborgs-Posten redan i somras rapporterade om en rad missförhållanden. Så var till exempel tre utländska underentreprenörer inte anmälda till utstationeringsregistret. Ett företag hade inte registrerats för skatter i Sverige samtidigt som 25 arbetare inte var inloggade på arbetsplatsen. En ägare till en underentreprenör hade dömts för ekonomisk brottslighet och dessutom för misshandel när han försökt köra på en anställd med en lastbil! Byggnadsarbetareförbundet har stämt ett företag till Arbetsdomstolen på grund av att det hade anlitat en underleverantör utan kollektivavtal. Företag har polisanmälts av Arbetsmiljöverket för arbetsmiljöbrott. Och så vidare. Troligen en rätt normal situation på större byggarbetsplatser i dagens Sverige.

Vid tidigare olyckor, som när fem arbetare tragiskt dödsstörtade i en felmonterad bygghiss i Sundbyberg, har fokus riktats mot myndigheterna. Och en väl fungerande arbetsmiljöinspektion är självklart viktig. Men det går inte att inspektera bort varken små miljöproblem eller allvarliga dödsfällor, säkerhet kan bara skapas underifrån. Det är till sist de som dagligen arbetar på en arbetsplats som har både kunskapen och det odelade intresset av att bevaka arbetsmiljön och därför är arbetsmiljön också en maktfråga. Liksom allt annat på en arbetsplats råder det en ojämlik maktrelation när det gäller arbetsmiljön. Och liksom allt annat på en arbetsplats kan den ojämlikheten bara jämnas ut om vi uppträder gemensamt, organiserade. Därför har vi bland annat skyddsombud, valda av arbetskamraterna och knutna till de fackliga organisationerna.

I en LO-enkät från 2016 sa mer än vart tionde skyddsombud att de utsatts för hot och var tredje att de hindrats från att utföra sitt uppdrag. Det är inte förvånande att vart femte skyddsombud, 12 000 stycken, försvann mellan 2008 och 2020, en minskning som helt skett inom LO-området, just där de allvarligaste riskerna och den farligaste arbetsmiljön finns.

När nu byggkonjunkturen är på väg neråt kommer fler företag att bjuda under varandra, kapa kostnader och ta genvägar. Med ökad arbetslöshet – redan 187 000 i byggsektorn – ökar pressen på de anställda, både i själva jobbet och på att inte säga ifrån mot brister och missförhållanden.

I april ska Arbetsmiljöverket lämna förslag på regeringens uppdrag om hur skyddsombudens koppling till fackföreningarna ska kunna brytas, genomskinligt maskerat som att ”fler ska vilja engagera sig som skyddsombud.” Det vore ännu en maktförskjutning åt fel håll och ett slag mot de anställdas möjligheter att fortsätta vara besvärliga när det gäller säkerheten på jobbet. Frånkopplad från den fackliga organisationen hamnar det enskilda skyddsombudet i ännu större underläge mot arbetsgivaren. Det blir ännu svårare för den som ska kunna gå i clinch med sina överordnade och genom att påstridigt påpeka risker kanske förorsaka förseningar och driva fram kostnadskrävande förbättringar.

Liksom när det gäller alla andra rättigheter kan de vars liv det handlar om varken förlita sig på företag eller myndigheter när det gäller arbetsmiljön, bara på varandra. Facklig sammanhållning är på många arbetsplatser bokstavligt talat en fråga om liv och död.