När jag var 14 år anslöt jag mig till schackklubben i min hemort Hjo och började tävlingsspela. Under de följande åren stiftade jag vid brädet bekantskap med många säregna profiler, men speciellt en har för alltid etsat sig fast i mitt minne: Harry Persson. Som spelare var Harry tämligen medioker, nej det var som politiskt original han väckte uppseende. Harry, jämngammal med seklet och kommen från fattiga förhållanden, hade redan i unga år anslutit sig till arbetarrörelsens radikala flygel och kom sedermera att tillhöra dem som alltid försvarade Sovjetunionen – från SKP och oppositionell inom VPK till APK, ett steg som var fullständigt självklart för Harry att ta vid partisplittringen 1977.
Harry bodde tillsammans med sin käresta i en liten stuga en bit utanför Hjos grannkommun Tidaholm. Varje förmiddag puttrade han med sin moped in till Tidaholms centrum där han gick runt och resonerade om politiska angelägenheter med kommunens medborgare. Hans brinnande lokalpatriotism var omvittnad och engagemanget stort – många tackade honom när den långa kampen för en bro över ån Lidan slutade med seger. Det fanns till och med en del folkpartister som röstade på hans parti i kommunvalen och periodvis besatte han en plats i fullmäktige. Därtill sågs han som en hyvens kille vilken alltid när han kunde ställde upp med en hjälpande hand. Sedan att han i parti och minut kungjorde att ”i DDR äger folket allt” uppfattades mer som lustig kuriosa.
Vissa år spelade Hjo och Tidaholm i samma schackserie, så det var på det sättet jag blev bekant med Harry. Det dröjde inte länge innan vi började att dryfta ideologiska frågeställningar. När jag då klargjorde min trotskistiska orientering skrek han över hela spellokalen – och nästan döv på sin ålders höst var han osedvanligt högljudd – ”sådana som du borde skjutas!” Jag tvivlar inte heller ett ögonblick på att han, om instruktionen kommit österifrån, verkligen verkställt ordern, trots att han till vardags var känd för att inte göra en fluga förnär. Annars älskade Harry att berätta om när han under Andra världskriget fick påhälsning av säkerhetspolisen, och hur dess nitiska konstaplar beslagtog hans schackprotokoll – i tron att det handlade om något intrikat chiffersystem i kommunikationen mellan omstörtande krafter. Slutet för Harry kantades dock av svärta. Som en ensam och fysiskt bruten änkling framlevde han sin sista tid på ett vårdhem. Och det sägs att han vägrade tro att Berlinmuren verkligen fallit. Utan den ”antifascistiska skyddsvallen” råkade hela hans existens i gungning.
Det är med en stor portion vemod jag tänker tillbaka på personer som Harry. Nog tål han att skrattas åt, men samtidigt var han en av tusentals gräsrotskommunister som på det individuella planet trots allt stod för hedervärda insatser inom bland annat facket, hyresgästföreningen, fredsrörelsen och lokalpolitiken. Personligen utsattes också många av dem för svåra prövningar och umbäranden. Tänk bara på alla som under kriget placerades i arbetsläger eller som efter kriget förlorade såväl fackligt förtroendeuppdrag som anställning när sossarna proklamerade att varje fackförening och arbetsplats skulle förvandlas till ”ett slagfält mot kommunismen”. Eller alla de som rent psykiskt inte mäktade med att se sina drömmar om den goda socialismen i öster krossas.
Visst representerade dessa människor ett i långa stunder gravt förkalkat parti, vars diktaturvurm självklart också satte djupa spår i sättet att se på hur politiken skulle föras på svensk botten: där man ville reducera sig till att bli något av socialdemokratins ”vänliga påfösare”, där en mer djupgående inre partidemokrati inte existerade och där dess byråkratiska hållning starkt reducerade vikten av dess ingripande i fackföreningar och andra sociala rörelser.
Men, trots det, kämpade många av dessa diktatursvärmare som enskilda individer för ett mer jämlikt och demokratiskt Sverige – det var det som utgjorde den stora paradoxen.
Anders Karlsson