EFTERTANKEN | Håkan Blomqvist
Putin bad Israel om ursäkt, men signalen är skickad. Påståendet från Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov om Hitlers judiska blodslinjer och judar som de värsta antisemiterna har nått några miljoner uppmärksamma öron. Det går alltså utmärkt att delta i kriget mot det ”nazistiska Ukraina” och samtidigt vara antijudisk. Inte bara för att Zelenskyj har judiskt påbrå utan för att självaste Hitler hade det och att judar själva kan vara värre antisemiter.
Så häktas ännu en spärr mot folkhatet av, denna gång extremt illavarslande mot rysk – och även ukrainsk – antisemitism. I det forna tsaristiska Storryssland fungerade antisemitismen som yxa mot dåtidens socialister, demokrater och arbetarrörelser. Strejker och revolter mot förtryck och fattigdom möttes av våld och antijudiska pogromer.
”Det är judarnas fel”, agiterades från den förfascistiska Ryska Folkunionens ”Svarta hundraden” som plundrade och lade shtetls, judiska samhällen, i ruiner i slutet av 1800-talet. I samband med första ryska revolutionen 1905 började den ryska säkerhetstjänsten, Ochrana, sprida den antisemitiska konspirationsbibeln Sion Vises Protokoll över världen. Bakom revolutioner, strejker, republikanism, kapitalism, demokrati och socialism låg, angav Protokollen, en judisk världskomplott för att slita sönder de kristna nationerna och tsardömets ”eviga Ryssland”. Därigenom länkades traditionell kristen antijudiskhet till den moderna världens svårigheter och kriser.
| LÄS OCKSÅ: Brännmärk krigsbrottet!
Protokollens modernare antisemitism tillsammans med klassisk och djupt rotad kristen antijudiskhet fick formidabelt genomslag inte bara i det ryska tsardömet utan även i den borgerliga världen i både Central- och Västeuropa. Ja, kombinationen blev till prototyp för Hitlers förkunnelse om den hotande världsjudendomen. I samband med ryska inbördeskriget efter revolutionen 1917 svepte antijudiskt våld över det forna tsardömet från de Vita motrevolutionära styrkorna. Bara i Sydryssland och just Ukraina massakrerades 1919 omkring 150 000 judar i en ”förförintelse” som utraderade judiska befolkningar och samhällen. Föräldralösa och hemlösa judiska barn kunde räknas i miljontal.
Även från den revolutionära Röda Armén förekom övergrepp, men dessa, illa nog, räknades i hundratal och bekämpades av bolsjevikledningen med dödsstraff. Hur en undervegetation – ibland öppet grasserande – av antisemitism överlevde i de forna tsarryska områdena visades under andra världskriget och förintelsen då tyska invasionstrupper inte hade svårighet att finna lokala polska, ukrainska, ryska och baltiska medhjälpare att göra områden och stater ”Judenfrei”. Även efter kriget blommade antisemitism upp tid efter annan i Sovjetunionen och randstaterna vid interna partistrider där antijudiska stämningar mobiliserades som i Polen 1968. Under Ukrainas första självständighetsår på 1990-talet skedde en antisemitisk come back genom partier som Svoboda och nationalsocialister samt senare Pravy Sektor, Högra sektorn, som hyllade Stephan Banderas mordiska ukrainska nationalister under världskriget och även ukrainska SS.
Så Lavrovs antisemitiska signal var ingen lapsus utan ett meddelande om att antisemitism och antinazism – i Kremls påhittade tappning – kan gå hand i hand. För att blidka Israel bad Putin om ursäkt för Lavrovs uttalande. Lenin skulle låtit skjuta honom.