Den 30 maj 2022 ordnade den ideella organisationen Etikkommissionen en utfrågning av politiker angående
deras asylpolitik. Men det allra viktigaste, frågan om rättssäkerhet, berördes bara i väldigt allmänna ordalag.
KOMMENTAR | Karin Fridell Anter
Sommaren 2016 antog riksdagen en tillfällig migrationslag, som kom att tillämpas retroaktivt för alla som då väntade på asylprövning. Fem år senare blev den i allt väsentligt godtagen som ny migrationslag, med den uttryckliga avsikten att lägga fast ett långsiktigt hållbart regelverk.
Den nya lagen var betydligt strängare än den som gällde fram till 2016, och många av dem som blev prövade enligt den nya lagen skulle ha fått uppehållstillstånd enligt den gamla. Det fanns också en annan mycket viktig skillnad: Enligt den gamla lagen fick flyktingar permanenta uppehållstillstånd, men den nya lagen anger att uppehållstillstånd som regel ska vara tillfälliga, och att man kan få dem omvandlade till permanenta först efter flera år, och med krav på egen försörjning.
Förändringen från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd fick hård kritik av många remissinstanser. Migrationsverket påpekade att de många förlängningsärendena skulle öka verkets arbetsbörda. Men den kanske starkaste kritiken gällde integrationen: Hur hade man tänkt sig att människor skulle kunna och vilja känna sig rotade och välkomna i Sverige om de bara fick uppehållstillstånd på 13-36 månader?
Den 30 maj 2022 ordnade den ideella organisationen Etikkommissionen en utfrågning av politiker angående deras asylpolitik. Alla riksdagspartier utom M och SD deltog och svarade under två timmar på frågor som formulerats av organisationer inom civilsamhället, med Lisa Pelling från Arena Idé som moderator. När det gällde uppehållstillståndens längd var Miljöpartiets Maria Ferm och Vänsterpartiets Lorena Delgado Varas båda mycket tydliga: Permanenta uppehållstillstånd är grunden för trygghet, och ger därmed förutsättningen för integration.
Frågan om ”volymmål” var aktuell i det parlamentariska arbetet inför den nya lagen, och Rikard Larsson (S) var noga med att markera att hans parti inte accepterat Moderaternas förslag om ett sådant mål. Men kanske var det mest en formsak? Kristdemokraten Christian Carlsson var ärlig och tydlig när han förklarade bakgrunden till den nya lagstiftningen: Hela syftet med förändringarna var att minska asylinvandringen, alltså i praktiken ett volymmål, sade han. Anledningen till att ge tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd var att genom stramare politik minska söktrycket. Ingen trodde att det skulle hjälpa integrationen, men den frågan sågs helt enkelt som underordnad.
Centerns Martin Ådahl menade att människor som inte får asyl i stället ska ges möjligheten att stanna som arbetskraftsinvandrare. Han underströk också att den kriminalitet som alltid diskuteras tillsammans med migrationsfrågor inte ska skyllas på flyktingarna. De som nu är gängkriminella är inte flyktingar, de är barn eller barnbarn till flyktingar, och det är Sverige som har skapat deras situation, sa han. Bland de frågor som togs upp på mötet fanns också betydelsen av att barnkonventionen blivit svensk lag 2020, möjligheten till familjeåterförening och skillnaderna i de ukrainska flyktingarnas mottagande jämfört med de mera långväga som kom 2015.
Men det allra viktigaste, frågan om rättssäkerhet, berördes bara i väldigt allmänna ordalag. Alla närvarande politiker talade vackert om att garantera rätten att söka asyl och få en rättssäker prövning. Liberalernas Martin Ängeby sa att det av humanitära skäl är viktigt att de som inte har asylskäl får sina nej snabbt och sedan förmås att lämna Sverige. Vänsterpartiets och miljöpartiets representanter fördömde de medicinska åldersbedömningarna, som försvarades av socialdemokraten med hänvisning till att det annars skulle varit ännu sämre. Både socialdemokraten och centerpartisten såg behovet av ny praxis för hbtq-personer och kristdemokraten tryckte på de orimliga bedömningarna av konvertiter.
Men kärnfrågan? Vad ligger bakom de generellt godtyckliga bedömningarna av vad som är asylskäl, och att många, kanske tusentals, människor som inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige sedan har fått asyl i andra europeiska länder? Här kom en del av svaret från asylrättsjuristen Viktor Edling, som deltog som juridisk expert. Han har tidigare arbetat på Migrationsverket och han beskrev den utbildning i bevisvärdering som han fick gå medan han var anställd där. ”Jag lärde mig jättemycket som jag inte kunde tidigare”, berättade han, ”om hur man kan värdera en muntlig utsaga på ett metodiskt och systematiskt sätt”.
Sådana saker är avgörande för att handläggaren och beslutsfattaren ska kunna fatta rättssäkra beslut om den sökandes rätt till asyl. Men – och här kommer problemet – kursen gavs bara en gång varje halvår, och då bara för en handfull personer som själva hade sökt sig till utbildningen. De allra flesta på Migrationsverket har inte gått någon sådan utbildning, och senare, när Viktor arbetade vid en migrationsdomstol såg han att kvaliteten på Migrationsverkets utredningar skiftade väldigt mycket.
Varför, kan man då fråga sig, är Migrationsverkets personal så dåligt utbildad – ett faktum som har erkänts även av verkets generaldirektör. Maria Ferm menade att de flesta partier vill hålla nere anslagen till Migrationsverket för att markera att man inte ger mycket pengar till flyktingar och invandring. Detta fastän det leder till längre väntetider och otillräcklig personalutbildning – och därmed till sämre rättssäkerhet.
Det Viktor Edling inte tog upp var varför landets domstolar accepterar så undermåliga utredningar och oftast går på Migrationsverkets linje när besluten överklagas. Det är också mycket märkligt att Migrationsöverdomstolen inte tagit upp flera fall för att skapa tydliga prejudikat. Godtycket och rättsosäkerheten fortsätter. Det fattas nya beslut om att utvisa människor till att leva i skräck för att de är homosexuella eller kristna. Den som flytt från tvångsgifte och hedersvåld i talibanernas Afghanistan förväntas ”anpassa sig till landets seder”. Och allt detta accepteras av regeringen och riksdagsmajoriteten.
BILD Flyktingarna som kom 2015 drabbades retroaktivt av den nya lagen 2016. Här identitetskontroll på Hyllie station hösten 2015. FOTO Johan Wessman/NEWS ØRESUND