EFTERTANKEN | Gay Glans
Jag drar mig för att uttala orden ”Vad var det vi sa?” eftersom de kan uppfattas som översitteri. Men i det här fallet är det berättigat. Det var inte igår, eller i förra veckan vi sa det, utan för mer än fyrtio år sedan, under kampanjen inför folkomröstningen om kärnkraft 1980. Och vi socialister har fortsatt säga det: Nej till kärnkraft, nej till kärnvapen.
Utöver alla säkerhetsproblem som kärnkraften innebär förutsätter den en stabil värld utan allvarliga inre och yttre motsättningar. I annat fall riskerar konflikterna att kärnkraften och dess tvilling, kärnvapnen, briserar. Att kapitalismen inte bjuder världen stabilitet vet vi med all önskvärd erfarenhet. Just nu är Europas största kärnkraftverk i Zaporizjzja i Ukraina ockuperat av den ryska armén.
Mattias Karlsson, utredare på den svenska strålsäkerhetsmyndigheten, varnar för att situationen vid kärnkraftverket är utom all kontroll. Att risken för en stor katastrof kan vara överhängande. Internationella atomenergiorganet IAEA försöker förmå Ryssland och Ukraina att ta emot en delegation som bedömer säkerhetsläget vid kärnkraftverket. Något både Putin och Zelenskyj säger absolut nej till. Att Putin gör det förvånar inte. Men att Zelenskyj gör det med motiveringen att en slik delegation skulle ge den ryska ockupationen legitimitet är farligt idiotiskt det också. Uppenbarligen riskerar han hellre ett allvarligt kärnkraftshaveri.
Men hotbilden stannar dessvärre inte vid det. Enligt New York Times har den ryska armén gjort Zaporizjzja till ett fort varifrån de beskjuter Ukraina med missiler. Vad svarar Ukraina på det? Vad kan de göra? Vedergällning genom att skjuta sönder kärnkraftverket?
Nej, det är givetvis uteslutet – får vi hoppas.
De svenska kärnkrafts– och kärnvapenförespråkarna kan hur mycket de vill skylla skurken Putin för den ytterst allvarliga situationen. Visst är han en skurk. Men deras argument att demokratin är den bästa faktorn för att göra kärnkraften säker faller som ett korthus eftersom demokratin är under ständig attack. Också i Sverige.
Detta varnade vi socialister för redan på 70- och 80-talet och att en central uppgift därför måste vara att bekämpa imperialismen, dess massiva upprustning och, inte att förglömma, kärnkraften.
Idag torde många socialdemokratiska kvinnor gråta. Under många år var det socialdemokratiska kvinnoförbundet ledande i kampen mot svenska kärnvapen. De bidrog till att göra Sverige kärnvapenfritt. Om Magdalena i allians med borgerligheten kommer att ändra på det genom att gå med i Nato, är ännu inte helt avgjort.
Idag är våra svenska politiker anmärkningsvärt tysta om situationen vid det Ukrainska kärnkraftverket. Beror det på att nyheterna är besvärande för borgerligheten som anser att klimatkrisens främsta lösning heter kärnkraft och ännu mer kärnkraft? Att opinionen riskerar bli negativ till Sveriges ansökan till kärnvapen alliansen Nato?
Det är trist att behöva upprepa det. Men det vi sa på 70- och 80-talet gäller i allra högsta grad fortfarande – Nej till kärnkraft. Nej till upprustning, nej till kärnvapen.
BILD: Zaporizjzja – Europas största kärnkraftverk och Folkkampanjen Nej till kärnkrafts kampanj-logo. FOTO: Ralf1969