Bara några dagar efter att Vänsterpartiet offentliggjorde krav på sänkta drivmedelspriser – som man kommit överens om tillsammans med KD, L, M och SD – föreslog partiet även åtgärder för att stärka kollektivtrafiken. Bra men inte tillräckligt, tycker Anders Karlsson.
KOMMENTAR | Anders Karlsson
På Aftonbladet debatt, 21/3, föreslår Nooshi Dadgostar ökat statligt stöd till den regionala kollektivtrafiken, bland annat halverad taxa för buss-, spårvagns- och tunnelbanepassagerare samt en ökad satsning på anropsstyrd kollektivtrafik i mer glesbebyggda områden. Därtill skriver Dadgostar att ”V:s långsiktiga mål är en avgiftsfri kollektivtrafik”.
Dadgostar föreslår även halverade banavgifter för att premiera tåget i förhållande till landsvägstrafiken.
Förslagen pekar tydligt i rätt riktning, men varför inte driva kravet på en avgiftsfri kollektivtrafik i alla Sveriges 290 kommuner nu och inte som ” långsiktiga mål”? Den privata bilismen står årligen för runt 20 procent av de svenska utsläppen av växthusgaser och knappast någon reform kan vara mer angelägen än en som verkligen kan bidra till att radikalt minska denna bilism. Därtill bör påpekas att en minskad bilism också skulle få ner döds- och olycksfallsfrekvensen, vilket förutom den rent mänskliga dimensionen också skulle utgöra en ansenlig kostnadsbesparing för samhället. Dessutom slapp vi hela den dyra apparaten med biljettkontroll och administartion.
Avgiftsfri kollektivtrafik är inte heller något udda påfund som aldrig praktiserats i det verkliga livet. Redan idag har fem svenska kommuner – Fagersta, Hallstahammar, Ockelbo, Sala och Surahammar – infört det. Och bland internationella föregångare kan nämnas hela landet Luxemburg och Estlands huvudstad Tallinn.
Men hur bör det finansieras och är det inte förenat med en tung samhällskostnad? Idag betalas det kollektiva resandet i våra kommuner till ungefär hälften med avgifter och till hälften med skatter och det skulle inte vara några konstigheter – eller något samhällsekonomiskt allvarligt betungande – att ta det helt och hållet över skatten. För att få en optimalt träffsäker fördelningspolitisk profil kan en variant vara att öronmärka en återinförd förmögenhetsskatt – med epitetet ”klimatskatt” – till detta ändamål. Det är därtill hög tid att drastiskt ändra på en utveckling som under 2000-talet barkat åt helt fel håll. Siffror från SCB visar nämligen att det genomsnittliga priset för att resa kollektivt i Sveriges kommuner sedan millennieskiftet ökat med dubbelt så mycket som det annars så hett debatterade bensinpriset.
Men för att svälja det ökande kollektiva resandet krävs det väl en ansenlig utbyggnad, något som knappast går att genomföra över en natt? Ja, det är sant att det krävs fler fordon, en utvidgning av linjerna, ökad turtäthet samt att fler förare utbildas. Men om detta ses som en avgörande samhällsprioritering borde det kunna genomföras inom loppet av några år. Och med ”avgiftsfri kollektivtrafik nu” menar vi att inom nästa mandatperiod – tills valet 2026 – borde reformen vara i hamn över hela riket. Men då handlar det om att sätta igång det nödvändiga arbetet på momangen, och inte vila på hanen med formuleringar som ”långsiktiga mål”.
Vänsterpartiet borde med frenesi driva frågan om avgiftsfri kollektivtrafik inför höstens val. Det är ett krav som verkligen har en potential att vinna starkt stöd och mobilisera människor.
■ Vänsterpartiets förslag skulle innebära en avgiftssänkning med 50% i kollektivtrafiken och halverade banavgifter för att premiera tåg- i förhållande till landsvägstrafiken.
[FOTO: Pasi Mämmelä @flickr CC BY-SA 2.0]