Att gå strejkvakt väcker tankar

PÅ PLATS | Jan-Olov Carlsson

Jag började jobba på Volvofabriken i Umeå 1979. Ett knappt år senare utbröt en av de största konflikterna på svensk arbetsmarknad. Storkonflikten 1980 var ett faktum. Under 10 dagar som skakade Sverige togs 100 000 arbetare ut i punktstrejker samtidigt som Arbetsgivarföreningen svarade med att lockouta 700 000 arbetare i privat sektor.

Jag tillhörde dem som blev lockoutade. Konfliktåtgärder vidtogs. Det organiserades strejkvakter vid grindarna alla dygnets timmar och alla veckans dagar. Ingen aktivitet skulle få förekomma inne på fabriken, inga transporter skulle tillåtas komma in på fabriksområdet. Jag minns att jag satt en natt i en husvagn tillsammans med den dåvarande klubbordföranden och bevakade grindarna. Ingenting hände.
Men det slutade med en seger för arbetarsidan.

43 år senare och som pensionär är det dags att vara strejkvakt igen. Ingenting särskilt händer nu heller. Våra instruktioner är att vara trevliga och informativa. Vi ska prata med Teslaägare som ska ha service, notera och rapportera aktiviteter som sker vid verkstaden. Kanske skulle inte samma taktik användas om det gällde en Teslaverkstad i Frankrike. Men nu är vi i ett kylslaget och temperamentsfattigt Sverige.
Det finns en stor skillnad jämfört med förra gången. Inne i verkstan pågår aktivitet trots strejken. Detta trots att nästan alla i den ordinarie styrkan strejkar, tio personer. En eller möjligtvis två metallare är strejkbrytare och kommer att uteslutas. Den enda som inte varit organiserad tidigare gick för några dagar sedan med i IF Metall och anslöt sig till strejken. Ett avgörande argument för honom var att strejkvakterna stått utanför varje dag, oavsett väder och kyla, för att förbättra villkoren för arbetare. En IF-metallare anställdes för cirka två veckor sedan. Av juridiska skäl arbetade hen en dag för att sedan ansluta sig till strejken. Ytterligare en person skulle ha anställts. Den personen hoppade av före tillträdesdagen på grund av Teslas agerande.

När Tesla organiserar strejkbryteri måste leden slutas allt tätare. Fortfarande kommer dock transporter av bilar, både nya och skadade. Fortfarande kommer transportbilar med material, bilar hämtar skräp, ett nytt städbolag som bryter fastighetsanställdas sympatistrejk, elektriker från Polen, servicetekniker från Tyskland och från andra verkstäder i Sverige.

LÄS OCKSÅ: Strid med höga insatser på Tesla

Jag var förbi och pratade en stund med strejkvakterna häromdagen. Man märker att det fötts ett nytt hopp i kampen. Nu inväntar alla vad som kommer att hända efter den 20 december då internationella sympatiaktioner i Danmark, Norge och Finland träder i kraft.
Tage Erlander uttryckte vid något tillfälle: ”Det kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid.” För att behålla vitalitet och kampvilja i den fackliga rörelsen måste det finnas levande erfarenheter av att genomföra facklig kamp. Och förstås av framgångar.
Kanske är Teslakonflikten en sådan stor strid, trots att det snart är två generationer sedan den förra. Denna gång handlar striden om en av de mest centrala fackliga frågorna: kollektivavtalets värde. Kollektivavtalet legitimerar den fackliga rörelsen mer än något annat. Innehållet i kollektivavtalen är en sak. Där finns mycket att förbättra och ta strid om. Men utan kollektivavtalet som sådant rämnar hela fronten.

Storkonflikten 1980 gällde lönerna. Den skedde med bakgrund av en motoffensiv från Svenska Arbetsgivarföreningen som gick ut på att ”sätta klackarna i marken” och investera för framtiden. Genom den borgerliga valseger 1976 tändes en förhoppning bland hökarna inom SAF om att kunna dämpa fackföreningsrörelsens självförtroende, som vuxit av framgångar under 70-talets starka lokala kamper. Den gången lyckades de inte. Men sedan dess har samhällsklimatet och de politiska förutsättningarna förändrats radikalt.

2023 är fackföreningsrörelsen på defensiven. För att inte tala om arbetarrörelsen som helhet. Högerregeringen är väsentligt mer fackföreningsfientlig än Fälldin-regeringen var på 70-talet.
Utgången av Teslakonflikten är därför inte given. Att ett nederlag skulle vara en spik i kistan för den svenska fackföreningsrörelsens självbild och historiska framgångar är däremot helt givet.
Just detta, och något motsägelsefullt, gör mig optimistisk.

Till skillnad från en lönekamp inser de fackliga ledningarna, utan undantag och på alla nivåer, att detta inte är en strid som får förloras. En lönekonflikt är alltid en avvägning om när man kan kompromissa eller i värsta fall backa. Kampmoralen och förtroendet för fackföreningarna kommer att påverkas under en tid. Som efter storstrejken 1909 och Metallstrejken 1945. Det går att komma tillbaka.
Men om Tesla tillåts vinna och överleva utan kollektivavtal öppnas dammluckorna. Allt större delar av arbetsmarknaden kommer på sikt att undantas från kollektivavtal. Till sist nås en kritisk punkt när täckningsgraden av kollektivavtal är så låg att även arbetsgivare som idag bekänner sig till ”den svenska modellen” väljer att överge den och sluta teckna centrala kollektivavtal. Om den dagen skulle komma har de fackliga ledningarna inte något existensberättigande. Den plattform deras makt och inflytande bygger på skulle då vara borta. Tillspetsat kan man säga att Teslakonflikten handlar om den fackliga existensen.
Den får inte, kan inte, tillåtas bli förlorad.

Enskilda medlemmar resonerar kanske inte så varje dag. De allra flesta förstår att kollektivavtalet har ett stort värde för att tillgodose gemensamma intressen och att det står som motvikt till arbetsgivarnas totala och oinskränkta makt att få bestämma villkoren. Det är en ovanligt bra grund att mobilisera kring.
Det finns en annan sak som gör mig ännu mer optimistisk. En kamp för ett starkt och gemensamt arbetarintresse föder ett klassmedvetande om hur samhället i stort är uppbyggt. Går man strejkvakt växer detta medvetande exponentiellt.
Kanske var det detta Tage Erlander också hade insett. Den stora frågan är hur kampen kan breddas och göras mer tydligt för en större allmänhet. Detta tänker jag diskutera med mina strejkvaktsvänner nästa gång det är dags. Och det är snart.


FOTO: ”Skymning, snö och åtta friska minusgrader när jag, Janne, Carina och Martin går på vårt pass som strejkvakter utanför Tesla. Även i Umeå använder Tesla strejkbrytare. Skämmes Elon Musk och Tesla! Janne var klubbordförande för IF Metall på min gamla arbetsplats Volvo Lastvagnar.”
– Jonas Sjöstedts Facebook-sida 1 december