Först tog de mjölken…

EFTERTANKEN| Emma Lundström

Komjölk. Jag dricker den inte. Jag är vegan och det har jag varit sedan Adam var länsman. Men det hindrar inte att jag blir förbannad över nyheten att Köping drar in mjölken i skolor och förskolor från och med i höst. För det är ju inte som att de ersätter den med havremjölk eller sojamjölk eller någon annan likvärdig mjölk. De tar bara bort den. Som en åtgärd för att få ihop budgeten. För att vi har ett skolsystem i Sverige som bygger på vinst, inte på att barnen ska ha det så bra som möjligt.

Jag menar. De drar in på lärare, specialpedagoger och kuratorer. De drar in på vaktmästare och städpersonal. Vilket gör att hela skolmiljön försämras markant för barnen och den personal som är kvar. Ändå har alla de barn som har det knapert hemma hittills kunnat äta sig mätta i skolan. Vi vet ju det eftersom Lena Andersson basunerat ut att hon tycker att deras föräldrar borde kunna fylla deras magar med gröt och ris istället.
Men nu ryker alltså mjölken i Köping.

Den ryker för att kommunen ska spara in 300 000 kronor per år. För att måltidschefen i Köping måste få ett nollresultat i budgeten. Och ett nollresultat är uppenbarligen viktigare än att barnen får i sig den där mjölken. Den som det tjatades om att alla måste dricka när jag själv var barn. Oavsett om de tålde den eller inte.
Det är inte mjölken jag hakar upp mig på utan det faktum att den tas bort.

Vad ryker härnäst? Vad ska offras för nollresultatet? När blir det för dyrt med skolmat? När blir det dags att offra barnen helt och hållet på vinstaltaret? När blir ironin verklighet? När kommer det ett anspråkslöst förslag?
Jag bara frågar. Inte för att jag tycker att alla ska dricka komjölk – den är ju till för kalvarna – men för det budskap som en sådan nedskärning skickar. Och för att så snabbt som det går åt helvete idag med allt vad Sverige tidigare stått för – sådant som fred och välfärd – så känns det som att vad som helst kan hända.
För nollresultatets skull. Och vinstens.