Generalstrejken i Argentina – en betydelsefull kraftmätning

Generalstrejken som utlystes av landets främsta fackförbund den 24 januari visar på en växande och militant folklig mobilisering mot högerextremisten Javier Mileis omfattande ekonomiska krigsåtgärder i Argentina.

KOMMENTAR | Alex Fuentes

Generalstrejken 24 januari var ett avgörande eldprov för Javier Milei, men också för den peronistiska oppositionen och vänstern (trotskisternas ”Vänster– och Arbetarfront”).
På ett möte i samband med World Economic Forum Davos slog Milei fast att ”socialism är en fara för Väst”, samt att socialism är ”ett fattigt fenomen”. På hemmaplan vevar Milei mot allt och alla, bland annat genom att hota oppositionspolitiker med stryk.
Den 20 december 2023 inleddes den politiska strid som kommer avgöra Argentinas omedelbara framtid. Mileis regering offentliggjorde en nationell omorganisationsplan, en mega-lag med 600 åtstramningsåtgärder, genom ett dekret med extremt nyliberalt innehåll, vilket attackerade historiskt demokratiska landvinningar. Men en massiv och spontan folklig protest avvisade omedelbart Mileis extrema arrogans. Demonstranterna tog regeringen och de utposterade polisiära styrkorna på sängen när de vällde ut på gatorna och gjorde narr av regeringens påbud att med polisvåld hindra protesten. Protesten var den första kraftmätningen mellan tydligt artikulerade klassintressen och några dagar senare utlyste Fackförbundet CGT generalstrejk den 24 januari. Den senaste generalstrejken i Argentina ägde rum 2019, riktad mot Mauricio Macris högerregering.

Milei insisterade med emfas att införa ”Dekret om Nödvändighet och Brådska” (DNU) och ”Busslagen”, som bland annat hotar demonstranter med fängelsestraff om trafiken störs. Den senare är ett försök att förvandla den grundlagsskyddade rätten att protestera till ett brott. De missnöjda i landet reagerade med att slå på kastruller, först i husen och från balkongerna och därefter genom att inta gatorna för att marschera vidare mot regeringsbyggnaderna. Talkörerna ekade: ”Landet är inte till salu!”, ”Milei, skräp, du är en diktaturlakej!”, ”Generalstrejk!”. Det blev för många tydligt att dekretet är grundlagsstridigt, att det är en attack mot de mest grundläggande rättigheterna och att Milei är benägen att ta till våld. ”Att låta människor dö av hunger, göra dem hemlösa, och den absurda och skamliga kommenderingen, är ett tydligt uttryck för våld”, påpekade vissa. ”Om demokratin idag attackeras ovanifrån är det nödvändigt att kunna försvara den underifrån”, underströks av andra.
Mer fattigdom och mer av auktoritärt styre är en mycket farlig kombination och om extremhögern lyckas genomföra sitt projekt kommer det att få förödande konsekvenser, som leder tankarna till Pinochets Chile. Mileis regering gör sitt yttersta för att ta över den lagstiftande maktens befogenheter vilket står i strid med landets grundlag. DNU:s formuleringar visar ingen som helst respekt för rådande fördelning av makt och befogenheter och sätter sig i många fall över gällande lagstiftning – till och med Grundlagen.
Om DNU verkställs kan en ändring av grundlagen godkännas genom ett presidentdekret, en formell början till en väg i riktning mot autokrati. En annan fråga om DNU har att göra med att många av dess skrivningar påverkar inom fält som mänskliga rättigheter lagar i en retroaktiv mening.

Som det ser ut just nu verkar det ganska osannolikt att rättsväsendet eller parlamentet kommer att kunna avbryta Mileis DNU. Mileis parlamentariska representation i kongressen är förvisso en minoritet (29 procent), men hittills har det inte vuxit fram något parlamentariskt block i direkt opposition mot Milei. Men vi vet inte hur ledamöterna kommer att rösta. Det antas att de 108 deputerade och 35 senatorerna från det största oppositionsblocket (peronister) kommer att gå emot DNU. Det lilla blocket av deputerade från den trotskistiska vänstern, ”Vänstern och arbetarfronten”, kommer otvivelaktigt göra detsamma. Den lilla gruppen La Libertad Avanza (Mileis politiska konstellation) röstar förstås för, tillsammans med majoriteten av de borgerliga politiker som ställt sig bakom Mileis regering. Sedan finns det några federala block av olika slag; peronister som anser sig vara motståndare och representanter för provinsregeringar med en vacklande inställning, det vill säga villiga att förhandla. Avgörandet kommer vila på det så kallade borgerliga Radikala Partiet (34 deputerade och 13 senatorer), tills nyligen en allierad till den tidigare högerpresidenten Macri, men nu i opposition.
Men vem kan egentligen sätta stopp för Mileis attacker? Parlamentariskt motstånd är ingen garanti för att hans kuppartade försök att köra över rättsväsendet och den lagstiftande makten hindras. Det finns två möjliga vägar. Utifrån den ena, om parlamentet röstar mot DNU, skulle han kunna kräva en folkomröstning för att ändå försöka få sin vilja igenom. Den andra är att arbetare, fackföreningar, och sociala rörelser fortsätter att visa sina muskler på gator och torg för att komma ur denna återvändsgränd. Argentina står inför ett historiskt vägskäl. Det är mot denna bakgrund som generalstrejken den 24 januari måste ses.

LÄS OCKSÅ: Vart går Argentina?

Enligt tidningen el DiarioArgentino var det ”fackföreningarna och de trotskistiska arbetarkommissionerna” som ledde generalstrejkens stora kraftmätning där 1,5 miljoner människor deltog (600 000 i huvudstaden Buenos Aires). Gatorna fylldes av strejkande i landets alla städer: ”Vi gör det för våra rättigheter!”, ”Landet är inte till salu, det ska försvaras!”. Kollektivtrafiken, järnväg och flyg lamslogs liksom fabriker, industrier och köpcentra. Regeringen skickade en armé av poliser för att stoppa de strejkande som började marschera mot kongressbyggnaden, men lyckades inte hindra dem. Regeringen hade tänkt lägga fram sitt extremt hårda åtstramningspaket i parlamentet samma dag som strejken ägde rum, men tvingades på grund av strejken skjuta upp det och har redan tvingats till eftergifter (139 av åtgärderna har dragits tillbaka). Hälsovård, utbildning, transporter, fabriker och byggnadssektorn stannade till 90 procent. Generalstrejken visade vem som får landet att rulla och vem som kan stoppa det. Det var en första rond där strejkande folkmassa vann.
Vänsterns tidigare presidentkandidat, Miriam Bregman, sa efter generalstrejken: ”Vi kan förhindra alla åtgärder som de återigen vill pådyvla oss, det är inte arbetarna som ska betala för krisen och festen för en handfull rika människor”.
Nu måste Argentinas vänster fortsätta och intensifiera samordningen av kampen mot ultrahögern mellan alla sociala rörelser. Kampen kan endas vinnas genom den politiska och sociala styrkan hos dem där nere. Argentina kan komma att stå inför en vändpunkt.


FOTO Frente de Izquierda y de los Trabajadores – Unidad