“Programförslaget duckar för vår viktigaste uppgift”

I förra veckan anordnade Vänsterpartiets avdelningar på Södermalm i Stockholm inför en fullsatt möteslokal ett samtal om Vänsterpartiets nya partiprogram. I samtalet deltog programkommissionens ordförande Jens Börjesson, vänsterdebattören Mathias Wåg och historikern Kjell Östberg. Vi publicerar här Kjells inledning.

DEBATT | Kjell Östberg

Vi är många som idag ställer oss frågan varför den svenska vänstern är så svag i ett läge när välfärden utarmas, klyftorna ökar och kapitalismens oförmåga att lösa allt ifrån bostadsbrist till klimatkris framstår tydligare än någonsin. Det är ju frågor som är vår hemmaplan.
Jag tror att en orsak är att vänstern inte ser ett radikalt samhällsomvandlande perspektiv som en nödvändig utgångspunkt för realistiska samhällslösningar redan idag.
Och jag tror inte att det förslag till nytt partiprogram som vi just nu diskuterar bidrar till att avhjälpa detta.
En återkommande invändning mot det är att det är luddigt.
Jag tror att programkommissionen själv besvarar varför det är så: att det i själva verket är meningen.
Man säger att om programmet är för konkret och innehåller mer långsiktiga krav kan det överskugga partiledningens mer kortsiktiga utspel till exempel i ett valprogram. Därför bör partiprogrammet nöja sig mer att ge en mer lös och övergripande berättelse.

Jag tolkar det att man ska undvika att partiprogrammet innehåller sådana långtgående krav som kan ställa till det för partiledningen i valutfrågningar. Den ska slippa svara på besvärliga frågor om socialism eller vem som ska äga bankerna.
Att som programkommissionen vill ersätta konkreta partiprogram med berättelser blev ett mantra för alla politiska partier för ett par decennier sedan. En berättelse, ja det är ju enligt synonymordboken en story, en skröna, en fabel.
Det är något man ställer samman för att ge en positiv bild av partiet, samtidigt som man undviker mer kontroversiella formuleringar. En formulering som att ”Vänsterpartiet är ett politiskt parti som samlar människor för att bygga ett bättre samhälle, där alla kan leva i trygghet, frihet och jämlikhet” bidrar knappast till klarhet om vad partiet vill
Den skiljer sig obetydligt från andra partiers berättelser, som ”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt”
Eller Miljöpartiet ”vill ha ett samhälle där individen ges möjlighet att bidra efter förmåga till samhällets utveckling och där alla har lika rättigheter.”
Eller vem kan invända mot en formulering som ”Vi vill skapa ett folkhem som i så hög grad som möjligt är präglat av trygghet, välstånd, demokrati och en stark solidaritet”? Det är SD:s berättelse.

Jag vill i stället lyfta fram tre teman där jag menar att Vänsterpartiet kan ge de tydliga bidrag som vänstern i stor utsträckning saknar idag – och som definitivt saknas i programförslaget.
Det första är det socialistiska perspektivet, grundläggande sedan partiet bildades för över hundra år sedan.
Att i dessa klimatkatastrofens yttersta tider ange vägar ut ur kapitalismen, att en annan värld är möjlig, är vår allra viktigaste uppgift för att göra vänstern relevant. Det handlar inte om att beskriva något framtida lyckorike.
Det handlar om att dra slutsatser av de historiska erfarenheter vi har av socialismens möjligheter och omöjligheter, dess framgångar och nederlag.
Ett socialistiskt samhälle måste få sin utformning av dem som bygger den. Men två viktiga slutsatser har den radikala vänster vi tillhör dragit av denna diskussion. Det handlar om ett samhälle fritt från utsugning där produktionsmedlen ägs tillsammans och överskottet av det som produceras fördelas solidariskt.
Och lika viktigt, det handlar om ett samhälle där makten kommer underifrån. Det måste bygga på en självorganisering på arbetsplatser, i bostadsområden, på skolor och i sociala rörelser.
I programförslaget heter det i stället vagt.
”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv. Där det finns bra skolor, bostäder och möjligheter i livet för alla. Där det finns gott om tid för kärlek och omsorg om varandra.” Längre än till intet förpliktade formuleringar, som att ”frigöra delar av produktionen från kapitalets bojor”, är man inte beredd att gå.

LÄS OCKSÅ Vänsterpartiet programdebatt 2024

Vackra, kloka ord, men vilket parti skulle inte vara socialistiskt om detta var definitionen?
Men socialism får inte bara bli en till intet förpliktande plym. Ett mål långt i fjärran
Ett andra bidrag som vänstern måste ge handlar om vägen dit. Om reformer som utmanar nuvarande maktförhållanden. Om strategin.
För att Vänsterpartiet ska kunna bli relevant är den stora utmaningen att koppla samman alla de krav som bostadslösa ungdomar, utsliten vårdpersonal eller kompromisslösa klimataktivister ställer just nu med en kamp för ett annat samhälle.
Det handlar inte om någon steril diskussion om reform eller revolution. Det är en återvändsgränd, påpekade redan Vänsterpartiets legendariske partiledare CH Hermansson. Inget krav, ingen vinst är för liten att kämpa för. Men det gäller att inte stanna på halva vägen, menade han och argumenterade för att partiet skulle verkar för reformer som ingriper så djupt i samhällets struktur att de bereder väg för ett annat sätt att organisera samhället.
Bostadskrisen kan inte lösas på kapitalets villkor. Återskapandet av den solidariska välfärdsstaten kräver djupa ingrepp i det privata ägandet. För att inte tala om vad klimatkrisen kräver av långtgående samhällsförändringar.

Det säger sig själv att ett program som vill nöja sig med att ge en lös och övergripande berättelse inte kan formulera den typen av systemutmanande krav. Det finns en rad alldeles utmärkta skrivningar om vilka reformer som är önskvärda. Men det saknas en strategi.
Det finns i och för sig en rad förslag på något som kallas strategiska reformer, reformer ”som både gör livet rikare och friare, här och nu”, heter det svepande och inte helt kristallklart.
I sig önskvärda målsättningar som ”klokare ägareformer””,” eller ”nyare bättre sätt att organisera samhället” blir i sig uddlösa om de inte konkretiseras. Och vad betyder ”starkare ägande i finanssektorn” mer än en reträtt från partiets tidigare självklara krav på att bankerna ska ställas under samhällets kontroll?
Det är uppenbart att programmet är oförmöget att tänka i Hermanssons banor, att arbeta för reformer som pekar fram mot ett annat sätt att organisera samhället.

Vad innebär det här i praktiken? Jag skulle vilja illustrera med kravet på 6-timmarsdag
Det är i sig inget revolutionärt krav. Men det pekar mot ett annat sätt att organisera liv och samhälle redan idag,
Det utmanar arbetsgivarnas rätt att bestämma utsugningsgrad
Det kan också vara ett steg mot att bekämpa arbetslösheten genom att solidariskt dela på jobben.
Det är inget utopiskt krav. För 50 år sedan stod såväl LO som TCO bakom kravet. S-kvinnorna har det fortfarande på sitt program.
Men i programförslaget står det blygsamt: Vi vill påbörja en stegvis arbetstidsförkortning med bibehållen lön.
Det låter snarare som ett sätt att slippa diskussioner i en valrörelse med socialdemokraternas ledning, som är bestämt emot. Någon vägledning för dem som letar efter vänsterns lösningar på stress och ökad arbetslöshet ger det knappast.
Men det är inte bara det strategiska tänkandet som är oklart. Det är också synen på hur kampen, till exempel för 6-timmarsdagen, ska föras.
Det tredje bidraget till hur vänstern skulle kunna bli ett tydligare alternativ handlar om att makten byggs underifrån

Det är min bestämda uppfattning, som historiker och som politisk aktivist, att alla viktiga sociala reformer och varje steg mot ökade demokratiska rättigheter är ett resultat av sociala rörelsers kamp. Människor sluter sig samman, bygger sina organisationer, skaffar sig kunskaper.
Samtidigt vet vi att genomförandet av sådana reformer kräver att arbetarrörelsen och andra sociala rörelser använder en bred palett av kampformer där organisationsbygget kompletteras med strejker, demonstrationer och olika former av civil olydnad. Ja, införandet av den allmänna rösträtten krävde hot om revolution.
Programförslaget väljer istället att introduceras begreppet Förhandlingsstyrka.
Förhandlingsstyrka skapas av social trygghet, hög sysselsättning och starka organisationer, heter det. Segrar kommer när människor håller ihop kring ett gemensamt mål.
Det är uppenbart att det är ett försök att knyta an till den svenska modellens tradition där fredliga förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter står i centrum. Den modellen har hyllats flitigt av partiledningen de senaste åren.
I själva verket har de stora framgångarna vunnits när arbetarrörelsen lämnat förhandlingsbordet för att utvecklat sin fulla styrka.

1970-talets reformvåg möjliggjordes av ett brott med den svenska modellen.
Den långa perioden av arbetsfred bröts genom en våg av vilda strejker. Demonstrationer var legio. Civil olydnad ett hedersord.
Så vanns LAS, så mobiliserades för löntagarfonder
De politiska kvinnoförbunden, nöjde sig inte längre med att lobba med tröga män utan förenade sig med Grupp 8 i mäktiga demonstrationer för daghemsutbyggnad och kvinnofrid.
Det nya partiprogrammet har noggrant rensat bort alla referenser till den avgörande betydelsen av denna utomparlamentariska kamp. Strejk, demonstration, civil olydnad nämns över huvud taget inte.
Det här är ett område där vänstern har allra starkast erfarenheter och alltid varit pådrivande.
Att rensa bort dessa referenser i partiprogrammet är inte bara att göra oss urarva. Det är också att svika vårt ansvar att föra dessa erfarenheter vidare till nya generationer.
Och framför allt, det är att ducka för vår viktigaste uppgift, att ge vårt bidrag till hur en annan värld är möjlig.