Av det som en gång var världens mesta välfärdsland, är nästan inget kvar.
Skolan är slaktad. Äldreomsorgen är ett rått skämt. Vården går på knäna både bildligt och bokstavligt. Livet igenom utsätts vi för vad det marknadsanpassade, vinstdrivna, kapitalistiska systemet gör med ett samhälle.
Livet igenom förnedras vi av ett system som vi själva ofta är med och upprätthåller.
Och det börjar ju inte med skolan. Det börjar med förskolan. En gång i tiden var förskolan en seger för jämlikheten. Kvinnan skulle inte vara bunden vid hemmet och barnen skulle få pedagogiska och utvecklande dagar på köpet.
Så hur kunde det bli så här?
Hur kunde det bli så att barngrupperna bara blir större och större medan personaltäthet minskar?
Hur kunde det bli så att pedagogerna i princip inte hinner med någon verklig pedagogisk verksamhet eftersom tre personal på 16 barn gör att all tid går åt till att bara ta sig igenom dagarna utan att brännas ut?
Hur kunde det bli så att de förskoleanställda ser sig tvingade att ta emot barn oavsett hur barnet verkar må?
Hur kunde det bli så att utbrändhet är vanligt förekommande och att det är väldigt svårt för de utbrända att komma tillbaka till jobbet, eftersom grundförutsättningarna inte har förändrats?
Hur kunde det bli så att landets förskolor mest av allt fungerar som en avstjälpningsplats där arbetsstressade föräldrar ser sig tvungna att dumpa sina barn, hur kaosartade förhållandena än är?
Och hur, hur kunde det bli så att vi andra bara accepterar att det är som det är?
För, som mitt barns BVC-sköterska sa under treårskontrollen häromveckan: ”Hur ska de förskoleanställda orka göra uppror? De har ju inga krafter kvar till det.”
Hon menade att tre-fyra anställda i en småbarnsgrupp om 16 barn är en orimlighet. Fyra eller fem barn per anställd. Barn som ofta är så små att de inte har språket, har blöja och fortfarande inte har koll på koordinationen fullt ut. Om du har ett barn som hunnit lite längre i utvecklingen är det stor risk för att hen regredierar på förskolan, istället för tvärtom.
Hur borde det vara då? Vad sägs om två pedagoger och två barnskötare på tio barn?
Vad sägs om att förstatliga förskola och skola så att alla barn i hela landet får samma förutsättningar och att situationen för de anställda inte varierar beroende på om de är anställda kommunalt eller privat?
Vad sägs om att starta ett förskoleuppror som kräver bättre villkor och förhållanden, både för de anställda och för barnen?
För att låta det fortsätta som det är, det är ingenting annat än ovärdigt.
Annars har vi ett land där vi utplånas i förskolan, förspills i skolan, står på kö i vården och förnedras i äldreomsorgen.
Den svenska välfärden har dödsrosslingar och det svenska utbildningsväsendet har marknadsanpassats bortom vett och förstånd. Fria skolval, skolpeng och privatägda företag som huvudmän för skolor och förskolor har trasat sönder något som var dyrbart och ömtåligt – ett utbildningsväsende för alla. En förutsättning för en jämlik värld.
Tänk vilket fantastiskt land vi skulle kunna ha om vi inte lät kapitalet styra. Om vi kastade marknadsanpassning i soporna och lät den brinna tills det bara var aska kvar Så kunde kanske välfärden återuppstå som Fågel Fenix. Genom organisering underifrån.
Genom att vi vägrar ge oss förrän våra skattepengar går till det de verkligen är till för. Allas vår välfärd.
Emma Lundström