På klädfronten intet nytt

Just nu rasar människor och media över Aftonbladets avslöjanden om att förorenat vatten väller ut från klädföretaget H&M:s fabriker i Bangladesh. Nu? Varför inte tidigare? För det är ju ingen nyhet. Egentligen.

KRÖNIKA | Emma Lundström

Varför är det så att det är först när ni får eländet serverat rätt upp i ansiktet, i en riktigt smaskig story, som ni reagerar? Varför är det först då som politikernas munläder börjar gå på om tuffare lagstiftning för modejättarna? För att så länge ingen säger något högt så är de allra flesta beredda att låtsas som inget, för att kunna fortsätta shoppa fritt och ohämmat. Eftersom det är vad livet går ut på. Eller?

Det är snart 23 år sedan jag skrev en rapport på uppdrag av Indiska Magasinet AB om vattenföroreningarna som orsakades av klädindustrin i södra Indien.
Indiska var då ett familjeföretag som värnade om sitt varumärke på ett sådant sätt att man var mån om sitt goda rykte och om sina indiska kontakter. Dessutom samarbetade företaget med en miljögrupp i produktionsområdet.
När det kom krav från indiska myndigheter på att utsläppen från klädindustrin måste renas, flyttade andra klädföretag till länder där sådana krav ännu inte fanns.
Länder som Bangladesh.
Företag som H&M.
Men Indiska stannade kvar.

”Den svenska regeringen upprörs förvisso, men utgår från att företagen följer regler och riktlinjer. Det värsta verkar nästan vara att H&M:s varumärke besudlas av avslöjandet. Problemet är alltså egentligen inte att utsläppen sker, utan att vi får reda på det.”

Jag erbjöd mig att skriva en rapport åt företaget som en del av en folkhögskoleresa till södra Indien. Under mötena med dåvarande chefen, Anders Thambert, fick jag uppfattningen att han på allvar ville veta vad som hände därnere. Om kraven efterlevdes i praktiken.
I tre veckor reste jag mellan de tre industristäderna Dindigul, Tirupur och Karur, med bistånd av miljögruppen Peace Trust. Min uppgift var främst att se om det vatten som användes i textilindustrin renades som det skulle. Alltså om det skickades till så kallade CETP:s – Common Effluent Treatment Plants.
Det gjorde det. I alla fall såg det så ut. Problemet var bara att det inte fanns någonstans att göra av det giftiga avfallet, kallat sludge, som blev resultatet av reningsprocessen.
Detta avfall lades därför direkt på marken och låg där som stora gråvita fält av kemiskt avfall. När det regnade löstes det upp och förenades med grundvattnet.

Vad ledde det till?
Giftigt dricksvatten. Magbölder. Cancer.
Alla möjliga konstiga hudåkommor och andra sjukdomar.
Förgiftade grödor.
Döfödda barn.

Det var alltså egentligen ingen idé att ha på reningsverken överhuvudtaget, så länge det inte fanns någon slutförvaring av det kemiska avfallet.
Det visade sig också att reningsverken ofta bara sattes på när vi kom för att inspektera. För syns skull.
Jag skrev färdigt rapporten. Anders Thambert tackade för insatsen.
Vad Indiska sedan gjorde med informationen vet jag inte. Bortsett från att de fortsatte sitt samarbete med Peace Trust ett tag. Sedan byttes ledningen ut. Indiska slutade att vara Indiska och blev bara ännu ett klädföretag med likadana kläder som de andra. Kanske även de producerade i Bangladesh.
Nu har företaget gått i konkurs. Vilket inte är förvånande. Om man har ett hjärta och sedan plockar bort det. Då blir det inte mycket kvar.
H&M har inte haft något hjärta till att börja med. Så mycket kläder som möjligt. Så snabbt som möjligt. Så billigt som möjligt. Det är vad modejättar som H&M är ute efter. Oavsett hur mycket green washing de sysslar med.

Aftonbladets granskning visar att minst fyra av företagets ”fast fashion”-fabriker i Bangladesh släpper ut förorenat vatten. Reaktionen från H&M låter lite som: Hoppsan det hade vi ingen aning om, kära kunder, det ska vi genast se över. Som om de inte vet att människor, av slapphet och ohejdad vana, ändå kommer att fortsätta handla hos dem. Oavsett vilka sjukdomar människorna får av det förorenade vattnet i Bangladesh. För att det har blivit en vana att reagera utan att agera i kapitalismens tidsålder.

Den svenska regeringen upprörs förvisso, men utgår från att företagen följer regler och riktlinjer. Det värsta verkar nästan vara att H&M:s varumärke besudlas av avslöjandet. Problemet är alltså egentligen inte att utsläppen sker, utan att vi får reda på det.

Varje år tillverkas runt 100 miljarder nya plagg i världen. Hälften slängs inom ett år. För snart 23 år sedan frågade jag en platschef på ett textilfärgeri om varför produktionen måste se ut så här, vad som behövs för att situationen ska förändras. ”Ingenting kommer att förändras så länge ni i väst kräver nya kläder hela tiden. Vi skulle kunna ha en ekologiskt hållbar produktion, men då skulle det inte gå tillräckligt fort”, svarade han.
Jag kommer aldrig att glömma uttrycket i hans ansikte. Det var både hånfullt och uppgivet på samma gång.
Om det förslag på hårdare regler för europeiska företag som EU-kommissionen lade fram i februari i år – kallat Corporate Sustainability Due Diligence Directive, CSDD – kan leda till en drastisk förändring i positiv riktning är svårt att tro.
När det uppenbarligen inte har hänt någonting sedan millennieskiftet.