KRÖNIKA | Emma Lundström
Att bli kallad arrogant går inte att försvara sig mot. Det menade Lena Andersson när Daniel Suhonen i radion kallade henne för just det. Efter den där texten i Svenska Dagbladet. Texten med rubriken Hungrar barnen är det föräldrarnas fel.
Där hon hävdar att alla i Sverige har råd att äta sig mätta. Där hon i det närmaste raljerar kring att det finns barn i det här landet som hungrar. Där hon gör som hon ofta brukar: hakar upp sig på ord för att sänka resonemang som hon inte håller med om.
Jag skiter uppriktigt sagt i vad Lena Andersson tycker om svensk arbetarrörelse. Jag ger inte mycket för hennes funderingar kring metaforer för samhällsdebatten. Vad jag bryr mig om är att hon har mage att sitta på sin höga häst och tala om för människor som har svårt att få tillvaron att gå ihop vad de ska laga för mat till sina barn.
Det är nyheterna kring att barn äter extra mycket i landets skolbespisningar nu under den ekonomiska krisen – särskilt under fredagar och måndagar – som har fått Lena Andersson att reagera. Detta att företrädare för Frälsningsarmén tycker att barn i Sverige måste kunna äta sig mätta. Detta att det talas om att barn hungrar.
Lena Andersson tycker att det är överdrifter. Hon slänger sig med ord som hyperbol och weltschmerz och häpnar över att det i detta land, där alla garanteras skolgång och bidrag, fortfarande finns ”människor som inte vet hur de ska föda sin avkomma”.
Sedan skriver hon att man kan leva hela sitt liv utan paprika och ändå inte drabbas av skörbjugg.
Och det är här jag börjar tänka på Stig Dagerman.
Tänk vilken dagsedel han hade kunnat skriva om det här.
Lena Andersson vill ha precision och ärligt uppsåt i samhällsdebatten. Och precision är vad hon kommer med när hon ger de fattiga mattips. Grönsaker ska de inte äta – där ”finns knappt några kalorier vilket gör dem irrelevanta i relation till hunger”. Och eftersom hon har bestämt sig för att det är just ordet hunger vi talar om så spelar det ingen roll om barnen får vitaminbrist. I P1 säger hon att det finns ganska mycket näring i billig mat, men i själva texten tycker hon inte att föräldrarna ska fokusera på näring. Nej. De fattiga ska äta mat fylld av stärkelse och fett: ”Det finns inte en vuxen i Sverige som inte har råd med ris, mjöl, jäst, potatis, baljväxter, lök, havre, couscous, och utöver det ett äpple om dagen.”
Säger Lena Andersson.
Så då måste det vara sant.
Eller?
Lena Andersson nöjer sig inte med att sparka på låginkomsttagare för att de inte klarar av att ge sina barn den mat de behöver – och då trampa lite extra på de ensamstående mödrar som är de som drabbas värst just nu. Hon kommer på ännu ett sätt att sparka neråt när hon ironiserar över att övervikten bland barn, i de inkomstgrupper det rör sig om, kommer att försvinna framöver. Eftersom de inte fyller magarna med vitt bröd längre.
Sedan lyckas hon även svinga mot klimataktivism och få in lite gammal förlegad vetenskap om att ren risdiet skulle vara bra för kroppen. Hon verkar också tro att de berörda barnen tidigare har levt på ”hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter” och att de är hungriga för att föräldrarna inte kan laga mat.
För Lena Andersson handlar frågan till syvende och sist om hur människan ska utnyttja sitt förnuft. Något hon tycks mena att fattiga människor inte gör på rätt sätt. Eftersom de inte lyckas med vad hon tydligen skulle lyckas med, om hon inte hade det så gott ställt.
Har hon kanske till och med lite städhjälp? Och råd att äta en och annan paprika?
Egentligen hade jag inte behövt skriva allt det här. Egentligen hade det räckt med Stig Dagerman:
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
/…/
Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.