Fattigdomens betydelse

EFTERTANKEN | Håkan Blomqvist 

Så kan den inte längre döljas. Rapporterna om den växande fattigdomen i dagens Sverige duggar tätt. Nu senast från Svenska Röda Korset som i rapporten ”Grundläggande humanitära behov i Sverige” på ett femtiotal sidor kartlägger fattigdomsläget från norr till söder. ”Vi delar ut sammanlagt cirka 150 matkassar i veckan och det är en stor skillnad från jämfört med fyra år sedan. Då delade vi ut 20 matkassar i veckan”, meddelar Svenska kyrkan i Örnsköldsvik. ”De sista pengarna gick till hyran så nu får jag gå hit och be om mat”, säger en pensionär i Ronneby. ”De som tidigare klarat sig men levt på marginalen får inte längre ihop ekonomin med ökade matpriser, el och hyror”, menar Frälsningsarmén i Gävle. ”Det är en desperation jag inte sett tidigare. Barn är hungriga”, säger en representant för den ideella föreningen Vilda Kidz i Norrbotten. ”Vad händer med de barn som går med sina föräldrar och hämtar matkassar? Vad får de för bild av hur man ska leva i välfärdssamhället Sverige?”, skriver Stadsmissionen. I landskap efter landskap visar Röda Korset hur andelen invånare med ”låg ekonomisk standard” ligger på omkring 15 procent medan andelen ensamstående med barn som har det ekonomiskt knappt ligger kring 30 procent. I ”Hemlöshetsrapporten” från Sveriges Stadsmissioner blir bilden inte ljusare. Både öppen och dold hemlöshet ökar i snabb takt, inte minst genom vräkningar. ”Mellan 2018 och 2022 ökade antalet genomförda vräkningar med över 30 procent och 2022 genomfördes 2 523 vräkningar nationellt”, anger rapporten som pekar på hur även barn drabbas i högre utsträckning. ”Första halvåret 2023 ökade antalet hushåll med barn som vräkts kraftigt jämfört med tidigare halvår. Mellan januari och juni 2023 berördes 345 barn av avhysningar. Detta är en nivå som inte har synts sedan efterdyningarna av finanskrisen 2008–2011.”

Och så där kunde vi fortsätta när inflation, växande arbetslöshet och brutala sociala nedskärningar river upp maskorna i det så kallade välfärdsnätet och låter ökande delar av befolkningen glida ner i vad som utan omskrivningar kallas fattigdom. När den så kallade Låginkomstutredningen 1965 visade att stora grupper av befolkningen levde under mycket knappa förhållanden kunde ordet ”ännu” läggas till. Alla var inte lika häpna som Sveriges finansminister Gunnar Sträng (S) som undrade hur någon med så små inkomster ”var funtad å huvudets och kroppens vägnar”. Utan ordet ”ännu” kunde peka på att välfärdssamhället ännu inte var tillräckligt utbyggt.

Idag är det snarare till den legendariske svenske författaren Carl Jonas Love Almqvists ”Svenska fattigdomens betydelse” som tankarna förs. Almqvist skrev sin rannsakan av den svenska överklassen och folkets läge 1838 i en tid när nationalismen var på frammarsch och kungligheter, fabrikörer, godsägare och grosshandlare fjädrade sig i ”svenskhet”. Tvärtom, menade Almqvist, denna överklass flöt bara ovanpå helt avsnörd från det verkliga folket som sedan generationer levde i fattigdom. Ja, själva definitionen av svenskhet var fattigdom, menade han och anknöt på sätt och vis till nationalskalden Esaias Tegnérs berömda – eller ökända beroende på preferens – uttalande vid Svenska akademien två år tidigare: ”Blott barbariet en gång fosterländskt var”.

Men för Almqvist, som började företräda en slags folklig, radikal och demokratisk nationalism, handlade den svenska fattigdomen inte om något nedvärderande utan om de breda folklagrens verkliga liv, kärnan i ”det svenska”. Den svenska befolkningen tillhörde Europas fattigaste och där snart en fjärdedel var på väg att emigrera över Atlanten. Den svenska huvudstaden kunde bara börja växa genom födelseöverskott från 1860-talet när dricksvattnet renades och barnadödligheten minskade… Fattigdom och armod var ett normaltillstånd fram till den framväxande välfärdsstaten på 1940- och 50-talet. Det är lätt att glömma bort idag att välfärdsåren, hur relativa dessa än kunde vara, endast pågick under några decennier. Och att 1965 års ”ännu” inför våra ögon förvandlas till dåtid.

När nationalekonomen och nyliberalismens extremist Marian Radetzki under det glada 1990-talet agiterade för massiva lönesänkningar på bästa sändningstid och fick frågan hur en låginkomsttagare skulle klara en familj med ännu lägre lön, påminde han med en harkling om att pigor och drängar förr i tiden sällan hade råd med familjer…

Är det dit vi nu är på väg, medan de välbeställda surfar vidare på sina skattebefriade kapitalvinster och deras regering plundrar välfärdsbygget och den svenska fattigdomens betydelse avtecknar sig allt skarpare. 1838 var det mesta inte ens i början, innan fattigdomens folk började röra på sig och tvinga en förblindad överhet att inte bara se, utan också ge efter. Låt det inte ta lika lång tid denna gång.