”Hela världen ser och hör när barnen i Gaza dör”

KRÖNIKA | Eva Nikell

Lördag på Odenplan i Stockholm; många hundra människor har samlats för att protestera mot den israeliska regeringens krig mot palestinierna i Gaza. Det talas om risk för ett regelrätt folkmord, fler än 28 000 civila har redan dött.
Jag är matt efter en veckas tung förkylning, det här är första dagen jag är ute. Jag är irriterad på mig själv för att jag glömde min fina Palestinaschal hemma, en äkta Arafatschal köpt i Hebron på Västbanken 2011. Det hade känts bra att ha den på sig idag.
Jag går med i demonstrationen en bit, men halkar ohjälpligt allt längre bak i tåget eftersom de flesta går mycket snabbare än jag. Men folk strömmar till från alla håll, och tåget växer bit för bit – många barnvagnar, många yngre familjer; talkörer ropas i solidaritet med Gaza, och Gazas barn. Deltagandet är brett, de allra flesta bär inga politiska beteckningar alls. En fanborg av Palestinafanor i täten, men i övrigt blandade banderoller. Greenpeace, Arkitekter mot bosättarkolonialism, Rädda Barnen…


Många talkörer är klassiskt humanistiska: ”Hela världen ser och hör när barnen i Gaza dör”. Den mest tillspetsade som jag uppfattar är ”One, Two, Three, Four – Occupation No More – Five, Six, Seven, Eight – Israel is a Terrorstate”. Det är få som inte håller med om detta i tåget.
Drygt två tusen deltog i demonstrationen som gick till Israels ambassad på Strandvägen för att kräva ett omedelbart eldupphör.
Vid ABF-huset tvingas jag bryta, jag orkar inte gå med längre på grund av förkylningsefterbörd och muskelproblem.
Den omdiskuterade parollen ”From the river to the sea – Palestine shall be free” ropades några gånger och fanns på några plakat. I avsaknad av exkluderande talkörer eller antisemitiska påhopp är det svårt att tolka den på ett smalt sätt. Den kan lika gärna ses som symbolbilden för ett fritt, sekulärt och enat Israel/Palestina.
För en tvåstatslösning är knappast praktiskt möjligt längre, även om det skulle finnas politiskt stöd för det – knappt 15 procent av det ursprungliga Västbanken kontrolleras idag av den palestinska myndigheten. Det finns i dagsläget inte tillräckligt mycket mark kvar att bygga en palestinsk delstat på som inte är under israelisk militär kontroll.
Alla fredslösningar bygger på att bosättarpolitiken och den israeliska ockupationen av de palestinska områdena måste upphöra – men det som sker är det rakt motsatta.
Men ändå: ett omedelbart eldupphör krävs i Gaza. Blodbadet måste få ett slut. En fredlig samexistens mellan israeler och palestinier måste komma till stånd. Ingen kan leva länge i dödens ständiga närhet. När våldet växt till absurda proportioner kan det slå över till sin motsats, till en insikt om att fred inte bara är önskvärt utan livsnödvändigt.
På lördag den 17 februari planeras för en ny och större demonstration. Då ska jag vara frisk, och komma ihåg att ta på mig min fina Palestinaschal.


FOTO Erik Dahlrot