Inte ett öre, inte en hen till militarismen

”Det handlar om att med vapen i hand och med livet som insats försvara Sverige”. Ulf Kristerssons välbekanta uttalande kan bara tolkas på ett sätt; att våra unga måste vara beredda att offra sina liv för Sverige eftersom Sverige är viktigare än deras egna liv? Ett krav som de unga har anledning att känner oro inför, medan upprustningsivrarna inte tycks bekymra sig vad det dessutom kan innebära. Att de unga, om de överlever kriget, riskerar ett liv bortom all anständighet.

KRÖNIKA | Gay Glans

Dalton Trumbo skrev i förordet till 1970 års utgåva av ”Johnny got his gun” (Johnny var en ung soldat): Hur förhåller det sig då med våra 300 000 skadade? (Vietnamveteraner). Finns det någon som vet var de är? Hur de känner sig? Hur många armar ben, öron, näsor, munnar, ansikten, penisar de har förlorat? Hur många som kommer att vara förlamade för resten av livet? Hur många som lever vidare som lobotomerade kollin och ligger och tynar bort i små avskilda rum?

Daltons bok borde bli en del av en debatt om krigets fasor, en debatt som sorgligt nog är frånvarande i den upprustningsiver som råder. Om du ifrågasätter upprustningen stämplas du som Putin kramare, nyttig idiot, eller till och med landsförrädare. Det är något som varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet riskerar att anklagas för, efter deras accepterande av försvarsberedningens krav på kraftig upprustning.

I sin bok ”Kvicksand” uppmärksammar Henning Mankell ett antal krigsveteraner från första världskriget som drog sig undan från världen. De levde tillsammans i ett stenhus omgärdat av en hög mur. Anledningen till den självvalda isoleringen berodde på att deras uppenbarelser väckte kraftiga reaktioner hos allmänheten. Det handlade inte om avslitna penisar, ben, armar och i övrigt vanställda kroppar. Utan det var deras svårt deformerade ansiktsskador efter granatsplitter och gevärskulor som var så groteska att människor inte stod ut med att se dem; de tittade ner i marken eller gick åt sidan, ofta både och. Männens uppenbarelser väckte så starka reaktioner att de valde ett liv i total avskildhet.

På morgnarna samlades männen till frukost. De försökte föra ett samtal. Men det var svårt med bara en överkäke i behåll eller med halva ansiktet bortskjutet, inklusive mun och tunga. Förlusten av näsa, öron, syn och hörsel, var ur kosmetiskt synvinkel de minst uppseendeväckande skadorna.

Under Vietnamkriget beräknades att 300 000 unga amerikaner blev skadade för livet. Ingen vet hur många av dem som tynade bort i mörka rum, avskilda från världen. Däremot vet vi att cirka 50 000 veteraner begick självmord efter kriget, vilket var lika många som dog i strid. För att inte tala om de miljontals vietnamesiska offren. Motsvarande siffror för första och andra världskrigen är groteskt mycket större.

Inget av detta verkar påminna dagens upprustningsivrare om att söka andra lösningar än massiv upprustning, inklusive utplacering av 17 amerikanska baser med möjliga kärnvapen på svenskt territorium. Inte heller verkar arbetarpartierna, inklusive Vänsterpartiet, vara intresserade av att organisera en internationell antimilitaristisk kamp för att förhindra en kommande masslakt.

Det är dags att ändra på det nu. Vi måste rikta blickarna mot tidigare historiska erfarenheter, allt från Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts antimilitaristiska internationalism. Inte ett öre, inte en hen till militarismen. Och inte att förglömma, Lysistrate. Visserligen förekom hon i en komedi av Aristofanes 411 år före vår tideräkning. Och hennes kampmetod, där kvinnorna oavsett nation skulle vägra männen sex så länge kriget varade, är orealistisk. Men hennes internationalistiska perspektiv var exemplariskt. Något vi idag, 2500 år senare, borde ta lärdom av.