Jag är allting och ingenting

KRÖNIKA | Emma Lundström

”Det syns ju lång väg att du är same, erkänn!” sade en samisk man till mig för ett par år sedan. Och jag hade så gärna sagt ja, absolut. Men jag visste inte vad jag skulle säga. För inte kan jag säga att jag är same. Även om jag har skogssamiska förfäder på min mammas sida. Jag kan inte heller säga att jag är österrikare, även om min morfar kom därifrån. Min pappa lär till viss del ha franska förfäder. Inte heller är jag fransk. Och ingen har någonsin trott på mig när jag utomlands säger att jag är svensk.

Barn med rötter i Latinamerika pratar alltid spanska med mig innan de förstår att jag knappt begriper ett ord av vad de säger. Och en ung kurdisk man – som en gång tolkade åt mig när jag skulle intervjua en annan ung kurdisk man som satt i förvar i väntan på utvisning – blev tårögd för att jag hade likadana ögonbryn som hans syster.

Jag är allting och ingenting.

Är jag same?

När en man på en bar i Ohio – efter att ha studerat mig ett tag från sidan – plötsligt frågade ”vilket är ditt ursprung?”, svarade jag att jag kommer från Sverige och att jag till viss del har samiskt ursprung.

Han hade aldrig hört talas om att Sverige skulle ha ett urfolk och blev djupt fascinerad. Han nöjde sig också med svaret och började inte ifrågasätta och tala om för mig var jag verkligen kommer ifrån, som annars ofta har varit fallet i liknande situationer.

Från det ögonblicket visste mannen i Ohio mer om Sverige än vad många svenskar gör. Fortfarande.

Idag är det samernas nationaldag och jag tänker på mitt samiska arv. Jag tänker också att Mats Jonssons storverk När vi var samer omedelbart borde införas som obligatorisk läsning för alla sjundeklassare i hela Sverige.


ILLUSTRATION Emma Lundström