Jag lovar – aldrig ur min strupe

KRÖNIKÖREN | Gay Glans

Efter sjutton dagar ombord på den internationella rymdstationen är det nu dags för den tredje svensken i rymden att komma hem. Klockan 15:05 denna eftermiddag lämnade kapseln rymdstationen ISS. Astronauten Marcus Wandt, stridspilot i sina mest kraftfulla dagar, har visat världen att vi svenskar är ett folk att räkna med. Betydligt fler än den fantastiska Daniel Ståhl är ”made of steel” från Sverige. Vi har inte glömt det nationalvisan påminner oss om, att Sverige tronar på minnen från fornstora dar. Då ärat vårt namn flög över jorden.

Rader som i mina öron låter hotfulla och har gjort från det att jag som elev på högstadiet i nordskånska Tyringe, knep käft när visan sjöngs i skolan. Trots att jag redan då uppskattade de vackra sjöarna och skogarna, höll jag tyst. Några fjäll hade jag aldrig fått uppleva. Men att fjällen var oerhört vackra, det visste jag. Däremot var jag som skåning bekant med brutaliteten som befolkningen i Skåne var utsatt för under: fornstora dar. Våldtäkterna av kvinnor och barn besjungs givetvis inte i visan. Inte heller avrättningar av trilskande bönder på resta spetsade pålar.

Lejonet från Norden, eller hjältekungen kallad, Gustav den II e Adolf, förnyade krigskonsten, (Konst?) under trettioåriga kriget. Mindre känt är att han förknippades med ”Schweden trunken”. En tortyr och avrättningsmetod för att tvinga upproriska bönder att tala: Efter att en tratt kördes ner i halsen på offret fylldes magsäcken med människo- och djurträck. Innan döden kom som en befriare var plågorna ohyggliga.

Exemplen på svensk brutalitet under de, så vackert besjungna, fornstora dagarna kan mångfaldigas. Visst förtjänar Gustav Vasa och Gustav den II e Adolf erkännande för moderniseringen av landet. Men djävlar? Jo, det var dem. Och inte att förglömma att, de olika numrerade kungarna med början på Karl, var bondeplågare av värsta valör.

Det är högst troligt att fruktan för det svenska överensstämmer mer med sanningen än det visan hävdar: Då ärat vårt namn flög över jorden.

Förutom att hylla forntida svensk erövringsdårskap, vill visan pusha nutida svenskar till nya stordåd: Jag vet att Du är och Du blir vad Du var. Vad annat än förhoppningar, eller snarare övertygelsen om att vi svenskar inte räds att än en gång ta till vapen för att Sverige skall förbli stort? Nu när både alliansfriheten och neutraliteten är passé. Då som nu lierar vi oss med likasinnade. Nu gäller det för krigsalliansen Nato att bevara och ta för sig av vad som är möjligt i strid med andra imperialistiska block. Med kärnvapen om det skulle behövas.

I TV breder höga officerare, med kolorerade ordensband på bröstet, ut texten. Som om de vore Gud Fader själv. Sanningssägare som aldrig behöver ifrågasättas. Men aldrig att de uppmärksammar klimatkrisen. Krigsmakten slipper ta hänsyn till störande miljökrav, så varför skulle de? Att allt mänskligt liv och miljontals arter riskerar försvinna från den karta de laborerar med tanks, artilleri, flygvapen och ubåtar, är en ickefråga i deras värld. Nu gäller det att mobilisera svenskt stål av alla slag. Daniel Ståhl, som jag gillar starkt och astronauten Wandt, passar bra in i den bilden.

Jag hör Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht för mitt inre. Hur de inför hotet om ett storkrig 1914 kämpade för att ingen arbetare skulle skjuta på andra arbetare oavsett vilken nation de tillhörde. Hur de som ledare för Spartakistförbundet höll fast vid parollen som Andra Internationalen svek; inte ett öre, inte en man till militarismen. Paroller som kostade Luxemburg och Liebknecht livet; mördade av anhängare till rutten nationalism och militarismen.

Med ålderns rätt lär jag inte bli krigsplacerad. Men jag lovar alla antimilitarister, alla internationalister att jag står fast vid mitt tidiga beslut från tonåren, att aldrig låta nämnda visa ljuda ur min strupe.


FOTO European Space Agency, ESA @youtube