Om de vardagliga samtalen

KRÖNIKA | Andreas Nyman

Under några år pendlade jag till Uppsala. Det innebar omkring två timmar på tåg varje dag och mindre tid användes till att plugga, som var tänkt, än till att tjuvlyssna på andras samtal. Jag minns särskilt två ungdomar som klev på i Knivsta i valtider.
”Jaha så du röstade?”, ”Ja, men jag kan ingenting så jag röstade på Moderaterna!”.
Så enkelt är såklart inte sambandet alla gånger, men när man ser sig om på internet är det lätt att ändå undra. Några återkommande teman är klimatet, jämställdheten, fördelnings- och migrationspolitiken. Debatter som osar av hat och hot och ofta i yttrandefriheten namn. Gamla frågor blir som nya i skitigare förpackning. Parollerna att ensam är stark och själv bäste dräng moderniseras avklätt till att du får skylla dig själv om det går dåligt.
Är maten för dyr? Välj billigare varor!
Blir pensionen låg när du tagit hand om dina barn? Gör andra val, få andra resultat!
Känns samtiden otrygg? Förbered er på krig!

I höstas kom ett av de snart vuxna barnen hem och förklarade att vi förlorar mot SD och högern när det handlar om att få ut vårt budskap. Hon och en klasskamrat hade pratat om att vänstern var underrepresenterade i digitala medier och att tidningar och böcker så klart var fint och bra men kunde kännas lite avlägset för unga.
Och det finns verkligen en hel uppsjö av SD-personer på TikTok, högerextrema Swish-journalister och moderata mobbare på Twitter.
Vi ska naturligtvis inte sänka oss till samma nivå som när Sverigedemokraterna står i egen webb-TV och gör buskissatirer över att alla invandrare är rånande våldtäktsmän.
Vänsterpartiet har gjort försök att nå ut till ungdomar genom att sända filmade riksdagsdebatter på TikTok. Jag vill inte säga det där om att tala till bönder på bönders vis, men det måste väl finnas något däremellan?
Nu i vinter ska det anordnas kurser i politisk TikTok för den breda vänstern. Jag tror det är helt rätt väg att gå, som ett första steg i alla fall.
Visst finns det ännu webb-TV, poddar och tidningar som lutar åt vänster, men det är uppenbarligen inte nog. Vi behöver de vardagliga samtalen.

Hur vi pratar om saker, och vilka ämnen som är på dagordningen, påverkar hur vi ser på samtiden. Och samtiden har blivit märklig. Som när Kristdemokraternas nya EU-listetta verkar ha valt kläder ur den dystopiska TV-serien The Handmaids Tale, och det är svårt att avgöra om det är en olycklig slump eller nån antifeministisk blinkning till såväl sympatisörer som meningsmotståndare.
Lika overkligt blir det när nyheten att Italien har avkriminaliserat fascisthälsningen sprids och diskussionen på sociala medier handlar om muslimer, varför det är tillåtet att sjunga internationalen i Sverige och att sossarna var de verkliga nazisterna. Hur kan det ha landat så här fel?

Röster tystnar när presstödet tas bort och åsiktsmångfalden minskar när anslag till misshagliga organisationer dras in.
Fokus vänds bort från politiken och regeringen känns som ett gäng dokusåpakändisar, men i skuggorna håller åtminstone ett parti en tydlig ideologisk kurs. Ojämlikheten ökar i samhället och välfärden rivs ner, samtidigt står politiker och viftar med falukorv eller stjäl våra skattepengar till 60-årskalas.
För några år sedan sammanfattades tidsandan på ett bra och tydligt sätt av en man som konfronterats med att sprida rasistiska lögner på nätet. ”Det spelar ingen roll om det är hittepå, det är förjävligt ändå!”.

Vi måste ta tillbaka samtalen, i tvättstugan, snabbköpet, lunchrummet och även då i digitala medier. Det spelar nog ingen större roll hur väl vi gör det andra om vi inte har den förankringen.
Det finns en gammal tanke att politiken ska vara som fisken i vattnet, en naturlig del av vardagen. Men idag är fiskarna många gånger Sverigedemokrater.
Jag har märkt att det kan göra en enorm skillnad bara att säga ifrån, att det inte verkar lika lätt att uttrycka till exempel rasistiska eller antifackliga åsikter om man känner minsta lilla motvind. Jag tror inte att det handlar om konflikträdsla utan mer om nån slags känsla av anständighet och vad som är rätt och fel.

Jag är ingen talare, och kanske just därför händer det att jag anspelar på andras kända tal. På rak arm kan jag nämna Martin Luther Kings odödliga ”Jag har en dröm”, och Malcolm X’s ”Med varje till buds stående medel”. Men jag undrar vems röst statsministern lånade när han läste upp sitt ”Med vapen i hand och med livet som insats”.
I lunchrummet, på jobbet, berättar en kollega att hennes mor ringt oroligt från Kroatien. Vad är det som händer egentligen?! Är Sverige i krig?!
Krigshets och vapenskrammel. Stolt skicka barnen i strid för ett Nato vi inte ens fått rösta om. Jag tror det finns ett ganska spritt motstånd mot detta vansinne och att många är beredda att säga ifrån, och jag hoppas att de gör det.