Simma lugnt, men till seger!

KRÖNIKA | Andreas Nyman

Mitt första riktiga arbete var i brevbäringen på posten. Sommarjobbet hade övergått i månadsvis korttidskontrakt. Det var jobbigt att aldrig veta om lönen man just arbetat ihop kanske skulle vara den sista. En dag råkade jag nämna för den lokale fackbasen att mitt gamla kontrakt hade gått ut och att jag nog behövde ett nytt. Han tog tag i mig och stormade iväg till platschefen. – Andreas har jobbat utan kontrakt i två dagar. Nu jäklar får ni fixa med tillsvidareanställning!
Han som hjälpte mig var vänsterpartist i statsanställdas förbund, som inom några år skulle byta namn till Seko.
Det känns som det var en enklare tid. Generellt mer trygga anställningar där man ibland kunde göra lite ungdomliga snedsteg utan att det behövde få så stora konsekvenser. Men så har ju också Sverige förändrats i grunden sedan dess. Från att ha varit bland de mest jämlika till det land med snabbast ökande klyftor, och jag tror en förklaring kan ligga just där kring det fackliga.

Tankesmedjan Arena idé har sammanställt en rapport som visar att den fackliga anslutningsgraden bland arbetare minskat från drygt 80 procent till strax under 60 procent under de senaste 25 åren. Så låga siffror har det inte varit i Sverige sedan början av 30-talet.
Förklaringen kan ligga på individnivå, som känslan att det smakar mer än det kostar. Eller bero på den fackliga närvaron på arbetsplatsen, om folk känner att de får hjälp och om förtroendevalda syns på jobbet.
Rapporten pekar på att det idag oftare är den egna nyttan som styr om någon blir medlem eller ej, medan det förr fanns en större social påverkan. Vi har drillats i individualism under fyra decennier och det börjar märkas i vardagen, intresset avtar för kollektiva lösningar.

Vår nuvarande regering är inte bara den sämsta sedan den allmänna rösträttens införande, den är också den mest arbetarfientliga. Ofta till angrepp mot fackföreningar och skyddsombud, och med försämringar av arbetsvillkor, sänkning av a-kassan och lägre sjukpenning.
Sådan politik är inte utan konsekvenser. Vilket syns tydligt i en så självklar sak som att kunna stanna hemma när man är sjuk. Enligt statistiska centralbyrån går varannan låginkomsttagare till jobbet även om den känner sig sjuk, mot var tredje höginkomsttagare. Värst är det i handeln, där så många som 70 procent svarat att de går till jobbet sjuka. Både av ekonomiska skäl och av lojalitet till sina arbetskamrater.
Karensavdrag och underbemanning gör sjuknärvaro till en klassfråga.

Det är som om utvecklingen går baklänges. Häromdagen såg jag en drygt 100 årig facklig propagandabild, där en arbetare kläms i en skruvpress mellan låga löner och höga hyror och den känns oroväckande aktuell.
Vi har fått lära oss att tävla och sälja spetskompetens. Att just vi borde få lite mer även om det innebär att nån annan får lite mindre. Att solidariteten har fått offras för egenintresse. Jag har själv haft lyxen att slippa det där, då jag under hela mitt yrkesliv haft förmånen att lyfta enhetlig tarifflön, något som jag uppskattat som ett rättvist, solidariskt och jämlikt system.

I början av 1940-talet skrev den socialistiske agitatorn och folksångaren Pete Seeger och Almanac singers sången Talking union. Det är en lite skämtsam instruktion hur man bygger en fackförening från grunden. Vilka problem man kan stöta på, att chefen inte är vår vän och att om vi bara håller ihop till slutet så kommer vi att vinna. ”Take it easy, but take it!”, i sammanhanget ungefär simma lugnt men till seger.


Mitt eget fackliga
engagemang började just så, i barfota-anda, hos syndikalisterna på tunnelbanan. Dagar i strejkvakt, nätter vid stencileringsmaskin och en gemenskap vi byggde från grunden. Inte heller här var det löften om guld och gröna skogar som fick mig att gå med, utan handgriplig hjälp att gå från deltid till heltidsanställning.
Med det fackliga väcktes också ett intresse för kampens historia, musik och kultur. Strejkande pyramidarbetare, gruvarbetare som la ned arbetet eller textilarbetare som slog sönder mekaniska spinnrockar. Alla exempel på hur arbetande människor gått ihop för att försvara sin gemensamma situation på arbetsplatsen. Den solidariteten borde vara kärnan i allt fackligt arbete.

Så hur vänder vi den nedåtgående trenden? Det är utan tvekan så att vi behöver bli fler. Mina egna erfarenheter liksom rapporten från Arena idé pekar på att engagemang och handgripliga resultat är det som avgör om någon går med i facket.
Jag är ingen vän av kampanjer om att värva en ny medlem och få ett presentkort på Coop, men om det funkar kan såklart ändamålen helga medlen. Ryggsäckar med föreningslogotyper och försäkringar är nog också bra, men det kan väl ändå inte vara ryggraden i den fackliga organiseringen? På 70-talet spreds en slogan om att göra fackföreningarna till kamporganisationer. Jag tror det är en bättre väg.

Min gamle fackbas från posten gick bort för några månader sedan, alltför ung. Det känns ändå skönt att jag fick tillfälle att tacka honom och påminna om hur han hjälpt mig, då vi sågs ibland när jag vände spårvagnen.
Idag är jag själv medlem i Vänsterpartiet och aktiv i den lokala Sekoklubben, och jag hoppas att jag kan göra ett liknande avtryck.
Om vi bara blir fler, och om vi håller ihop till slutet, så kommer vi att vinna!