Thales – den moderna vetenskapens föregångare

KRÖNIKA | Gay Glans

Om jag suttit i Vetenskapsakademiens Nobelkommitté skulle jag argumenterat för att den grekiske filosofen Thales, skulle få ett postumt hedersomnämnande. Om jag vunnit gehör för mitt förslag är tveksamt eftersom han levde för 2600 år sedan i den Joniska hamnstaden Miletos. Men jag hade insisterat; Thales är den moderna vetenskapens föregångare som revolutionerade tänkandet.

Förutom att han bildade den första filosofiska skolan, var han historiens förste tänkare som formulerade en vetenskaplig hypotes om världsalltet: Allt är vatten, allt har uppstått ur vatten. Svaret var givetvis helt galet. Men han revolutionerade tänkandet genom att hävda att ursprunget till alltings existens är materien och inte Gud. Hans materialistiska perspektiv ligger alltjämt, om än kraftigt modifierat, till grund för den moderna vetenskapen.

Anaximenes, 585 f.v.t. ansåg till skillnad från Thales att luften och inte vattnet är kosmos urämne. Men i övrigt var de överens; Gud var oviktig. Ditintills hade det varit en otänkbar tanke. Inget, varken stjärnorna på himlen, markens grödor eller fåglarnas flykt, var möjligt utan en högre gudomlig makt. 200 år senare hånade en av historiens mest inflytelserika filosofer, Aristoteles, de joniska materialisterna för deras ogudaktighet. Inget kunde existera utan guds avsikt, enligt honom. Till och med slavarnas utsatthet var instiftat av det gudomliga.

Det skulle dröja drygt 2000 år innan Aristoteles världsbild utsattes för ett obevekligt grundskott. När Darwin 1859 presenterade evolutionsteorin som förkastade tanken på att det skulle finnas en gudomlig avsiktlig plan med det som sker i naturen. Det blir vad det blir utan att en skapare är i farten. En teori som försatte kristendomen i ett djupt teologiskt dilemma som de fortfarande kämpar med.

Enligt Demokritos, 460 f.v.t. består världsalltet av tomrum och extremt små partiklar. Partiklar som han gav namnet atomos, efter grekiskans odelbar. Atomerna rusar enligt honom oordnat omkring i kosmos och klumpar slumpmässigt ihop sig till nya ämnen. Han ansåg dessutom att alla företeelser kan förklaras med atomernas rörelser i tomrummet. Att som Demokritos hävda att också människans medvetande är en aspekt av vårt fysiska jag, var en minst sagt omvälvande tanke.

De joniska filosofernas bidrag till materialismen och det vetenskapliga tänkandet tog inte slut med Thales, Anaximenes och Demokritos. Det fanns fler. En av de viktigaste var Herakleitos 540 f.v.t. Han gav sig i kast med att beskriva hur förändring och utveckling är möjliga. Med sin flodmetafor; du kan inte stiga ner i samma flod två gånger eftersom den ständigt förändras, definierade han dialektiken. Han hävdade att genom motsatsernas spel på atom- och makronivå, sker förändring och utveckling. Friedrich Engels 1820-1895, skrev entusiastiskt i Anti Düring, 1878, att de joniska filosoferna var ”natural-born”- dialektiker.

Enligt den amerikanske marxisten George Novack,1905-1992 innehöll de tidiga materialisternas teorier inkonsekvenser på grund av samhällets och vetenskapens omogna tillstånd. Men deras grovhuggna slutsatser var kreativa och i grunden riktiga, vilket Novack ansåg utgjorde grundvalen för den framtida materialismen och moderna vetenskapen.

Att Thales grundade den första filosofiska skolan i Miletos var ingen slump. Inte mindre än 90 kolonier runt Svarta havet var knutna till staden och man kontrollerade handeln i medelhavet. Som Greklands viktigaste marina handelsstad sjöd det intellektuella livet av idéer från när och fjärran.

Ulf Danielsson, teoretisk fysiker vid Uppsala universitet, skriver i Världen själv: ”Allt är fysik och att det inte finns någon verklighet utanför materien.”  ”Vårt själv”, fortsätter han, är rotat i vår kropp och måste vara det av det enkla skälet att matematik, språk, symboler, och än viktigare mening och semantik, inte existerar utan en fysisk kropp. Han anser också som den materialist han är, eller naturalist som han definierar sig, att ”det finns ingen anledning att tro att vi ens är i närheten av att förstå vad denna värld av materia är kapabel till.”

Forskare i modern mening var inte de joniska filosoferna. De ägnade sig inte åt avancerade observationer och experiment för att bevisa riktigheten i deras hypoteser. De var filosofer som råkade hamna rätt i sitt filosofiska spekulerande. Och jag är tämligen säker på att de med entusiasm hade stämt in i Ulf Danielssons och den moderna vetenskapens materialistiska världsbild. Något som borde berättiga dem, inte till ett postumt fysikpris, men i varje fall till ett ärofullt hedersomnämnande.