Vart tog det läsvänliga landet vägen?

KRÖNIKA | Emma Lundström

Vi håller på att förlora någonting väldigt värdefullt. Någonting som i det närmaste kan sägas vara en del av den svenska folksjälen. En folkbildningsanda som har satt Sverige på kartan internationellt som ett ganska upplyst land.
Ett land där människorna uppmuntras att söka kunskap och där det finns möjlighet att förkovra sig oavsett social och ekonomisk bakgrund. Där det finns folkhögskolor, vuxenutbildningar, bildningsförbund och kvällskurser. Ett land fullt av bibliotek. Folkbibliotek, skolbibliotek och arbetsplatsbibliotek. Trygga, lugna, kunskapsspäckade platser för alla.
Det är detta som vi nu håller på att förlora. I rasande fart. Biblioteksdöden har blivit ett begrepp. En sökning på nätet resulterar i många träffar och ett omtänksamt svar från Microsofts Bings artificiella intelligens: ”Jag förstår att du är orolig över bibliotek som läggs ned i Sverige.”

Bing påpekar att Kungliga biblioteket varje år undersöker verksamheten på Sveriges bibliotek genom att ta fram Sveriges officiella biblioteksstatistik. Jag får också veta att enligt tidningen Vi så har 435 folkbibliotek lagts ned i Sverige sedan 1998. Bing tycker att ”det är tråkigt att höra att bibliotek stängs” men försöker samtidigt muntra upp mig: ”Det finns fortfarande många bibliotek kvar i Sverige som är öppna för allmänheten.”
Den artificiella intelligensen lyckas därefter klämma in en löfteslös politisk floskel: ”Bibliotek är en viktig del av samhället och jag hoppas att det kommer att finnas bibliotek tillgängliga för alla i framtiden.”
Sedan frågar den helt vänligt: ”Finns det något annat jag kan hjälpa dig med?”

Ja, kanske, tänker jag. Enligt Bibliotekslagen (2013:801) ska varje kommun ha folkbibliotek. Det är inte reglerat hur många, men lagen är tydlig. I paragraf 6 står det att ”folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov”. Jag skulle gärna vilja veta om alla kommuner har bibliotek idag. Vad säger du, Bing?
Den artificiella intelligensen svarar snabbt och precis så som en svensk byråkrat skulle ha svarat: ”Ja, varje kommun i Sverige har ett bibliotek som är tillgängligt för allmänheten, ett folkbibliotek. Biblioteken ska utan avgift ge allmänheten tillgång till litteratur oavsett publiceringsform. Barn och ungdomar, nationella minoriteter, personer med annat modersmål än svenska samt personer med funktionsnedsättning ska prioriteras. Kommuner och regioner lägger omkring fem miljarder kronor på bibliotekens verksamhet, där den största delen går till folkbiblioteksverksamheten.”
Det låter ju bra. Sedan kommer Bing till den brännande punkten: ”De offentliga biblioteken har i uppdrag att verka för läsfrämjande, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken har därmed en viktig funktion som mötesplats och som arena för det offentliga samtalet. Hoppas detta hjälper!”
Meddelandet avslutas med en glad emoji.

En plats som främjar fri åsiktsbildning och en arena för det offentliga samtalet. En plats som väcker läslust, som öppnar upp kunskapens ask och bjuder in alla. Som kan vara en stig in i läsandet även för den som inte har haft tillgång till böcker hemma, den som inte har hört en enda bok läsas högt. En plats som inte stänger ute. Som istället bjuder in.
Alltså en plats som inte alls passar in i det Sverige som håller på att skapas. Det Sverige som verkar så ivrigt att sudda bort landets folkbildningsstämpel. Som sänker civilsamhället och hugger huvudet av kulturen med en bila. Det Sverige som nu avvecklar den breda och fria press som andra länder tittat på med avund.
Det är ett land som inte vill ha fri åsiktsbildning och ett konstruktivt och ifrågasättande offentligt samtal.
Det är inte för inte som Jonas Fröberg undrar i en krönika i DN 29 januari vad biblioteksdöden gör med vår gemensamma bildning, med vår demokrati och med oss som människor.

Precis som Bing har Jonas Fröberg läst tidningen Vi:s granskning av biblioteksdöden från 2022. Där står det att i genomsnitt över 1 800 böcker från folkbiblioteken har slängts, makulerats eller sålts per dag under de senaste 25 åren. Det konstateras att det vid årsskiftet 2020/2021 fanns 1080 folkbibliotek fördelade på Sverige 290 kommuner.
På drygt tjugo år hade alltså var fjärde folkbibliotek försvunnit. Störst har biblioteksdöden varit i Stockholm. Där har drygt hälften av biblioteken, 56 stycken, lagts ned sedan 1998.
Samtidigt har läsandet i skolorna minskat dramatiskt. Få elever har tillgång till ett bemannat skolbibliotek.
Också i samhället i stort har läsandet gått ned bland både barn och vuxna. I Lärarstiftelsens rapport om biblioteksdöden 25 april 2022 står det att ”förutsättningarna för det läsvänliga landet försvinner”.
Hur ödesmättat låter inte det?
Jonas Fröberg skriver också i sin krönika att en rad statliga myndigheter och museer har stängt sina specialbibliotek för allmänheten, liksom att elva sjukhusbibliotek lades ner mellan 2015 och 2022, något som han finner problematiskt ur demokratisynpunkt: ”Det är nämligen bara fysiskt på plats på sjukhus- och universitetsbibliotek som vi i allmänheten kan ta del av ny forskning – i databaser.”

Precis som Jonas Fröberg vet jag vad jag ska göra när jag kommer till en ny stad. Jag går till biblioteket och skaffar mig ett lånekort. För mig är de inträdesbiljetter till omistliga världar. Helt gratis. Det yttersta beviset på strävan efter demokrati.
Jag har kvar dem vartenda ett. Även om biblioteken de hör ihop med inte längre finns kvar. Åtminstone inte det jag besökte mycket som sjuttonåring i Dublinförorten Dundrum hösten 1997.
Där biblioteket en gång låg, ligger det nu ett gigantiskt köpcentrum. Konsumtion före kunskap. Ibland tänker jag på det där köpcentret som en symbol för den tid vi lever i.