Vilket är år det?

Att lederna skaver och bråkar när man blir gammal går att försonas med, det visste man ju i förväg. Det är värre när man börjar undra vilket årtal man lever i. Det skriver Bodil Carlsson.

KULTURESSÄ | Bodil Carlsson

Internetuppkopplingen lägger av. Inga nyheter utom i TV-rutan, som växlar mellan tacksamma fattigpensionärers matpaket, hennes höghet kronprinsessans julevangelium och kommerskanalernas grälla sockervadd.

Sedan är nätet plötsligt igång igen och allt är sig likt. Aftonbladet är sig likt, fast tipsen om hur jag kan förlänga min penis har bytts mot en stor nyhet från skönhetsredaktionen om bästa oljan för ”hud som är lite äldre”: 695 spänn för 30 ml. En video från Gaza med varning för ”starka bilder”. Den inleds med reklam för gravidförsäkring där ett nyfött barn milt läggs till rätta på mammans mage. Sedan kommer klippet från Gaza. Bylten invirade i vita skynken på rad utanför ett sjukhus. Några av byltena är små. De hade väl ingen gravidförsäkring.

TV igen. Morronens kulturnyheter. Intellektuell kille i omsorgsfullt rufsat hår drar listan med 2023 års nyord. Listan är spretig för 2023 var ju ett spretigt år, förklarar han för oss som är lite efter i rufsighet, så det spretiga är kongenialt. Nästa kulturnyhet: de hetaste färgerna på kläder 2024 är pastell. Glitter och fransar är det nya svarta. Vem tillverkar kläderna?

Byter kanal. I morgonstudion mysflabbar medelålders medelklass över maträtter lika stajlade som de själva. Vad ska man servera på nyår för att räknas? Ostron som förrätt. Vem odlade ostronen?

Sedan skall det bjudas på waguy. Varifrån kommer köttet? Från en boskapsras, som i hundratals år användes som dragare i jordbruket i Japan. Nu är den lockbete på miljonärernas favoritställen. Kokött får bara kallas waguy om det kan bevisas komma från renrasiga kor med just den härstamningen. Numera föds de förstås upp lite varstans i världen för alla som kan betala för att äta dem, vilket inte är så många sett som andel av världens befolkning, och där ligger lockelsen. Varför är det så bra att äta just DNA- testat waguy? Jo, förstår ni, mer än hälften av allt intramuskulärt fett i wagyukött består av omättade fettsyror och då minskar ju ätarens totala kolesterolhalt samtidigt som det bra kolesterolet ökar …lovar den svenska reklamsidan för detta senaste dragplåster för innefolket. Se det så här, läsare: om man betalar 4 000 för ett kilo kött, har man råd att gå på vilka dumheter som helst och givetvis känns det bättre vara hälsomedveten än att bara skylta med sin konsumtionsgrupp. Avslutades denna nyårsmiddag i TV4 med en kopp kaffe bryggd på bönor som gått genom tarmkanalen på palmmårdar för exklusiva toner i smaken eller är det redan passé?

Holländarna började odla kaffe som exportgröda på sina kolonier i Indonesien på 1700-talet. En liten nattaktiv trädklättrare, kallad palmmård, tyckte om bären, så de som jobbade på plantagerna samlade palmmårdsspillning för att rädda de osmälta kaffekärnorna – man hade inte råd att låta dyrbarheter gå till spillo. De kaffet drack de själva. Med tiden blev mårdkaffet känt som kopi luwak och under 90-talet förvandlades det till en åtråvärd exklusivitet för världens mera statusmedvetna konsumenter. 4000 för ett kilo? 50 dollar för en kopp? Vem kan stå emot? Idag finns småindustrier med tjuvjagade trädmårdar hopträngda i rader av nätburar, där de tvångsmatas med kaffebönor. Och eftersom exklusivitet är en så flyktig företeelse, har palmmårdarna efterträtts av utrotningshotade afrikanska bonoboapor, thailändska elefanter och en brasiliansk fågelart som alla levererar kaffe bryggt på halvsmälta bönor ur en ändtarm.

De förvuxna barnen på konsumtionsdagiset är globalt tillräckligt många för att fylla säkerhetszoner byggda av Frontex, av selekterade nyheter, av hälsotips och TV-middagar som lär oss vad de rika äter; av lugnande försäkringar om 1,5-gradersmålet ena veckan och nästa vecka sänkt bensinpris.

Världens rikaste rika ser nog något annat komma. Deras säkra zoner byggs av sten och betong och säkerhetsföretag bakom höga stängsel på uppköpta öar. De säkrar eget jordbruk, egen vattenförsörjning, egen el och ett betryggande avstånd till större delen av världsbefolkningen. Ja, jo – öarna har förstås småstugor där arbetskraften ska bo, men i huvudsak är det nog den egna kretsen som det byggs för.

På en indonesisk ö slår sig Jakarta ihop med kinesiska pengar ihop för att bygga en ekocity med världen största solpanelsbygge. Fiskarna och jordbrukarna som bor där idag ska ut. Dem kan man vara av med.

En av marknadsekonomins grundregler är att ett ständigt ökande utbud av en vara gör att efterfrågan och priset faller. Vår tids ständigt ökande utbud är människor. Det finns tillräckligt med människor som håller efterfrågan igång. Det finns för många som inte gör det. Man behöver inte överskottet. Kommer de i båtar över medelhavet? Låt dem drunkna. Svälter ihjäl i Sudan? Vem bryr sig? Överlevande palestinier? Bort. Behövs jordbruksarbetare på den ockuperade marken? Flyg in folk från fattiga delar av Thailand i stället, de är åtminstone tacksamma för jobbet i stället för att väsnas och när säsongen är slut, kan de skickas hem igen. 80% av dem som bygger de ståtliga husen i Dubai, som städar dem åt de inflyttade och sopar gatorna för dem som flanerar i solen, är importer på slavkontrakt. Mäklarna från ett antal länder svärmar som asflugor runt stadens ständigt växande lyxkvarter för rika ryssar, européer och indier. Önskas kalla drinkar i solnedgången? De mest exklusiva barerna erbjuder fjordis från Grönland, packad i kylcontainers för fossildriven frakt via Danmark, Medelhavet och Suez-kanalen till Dubai: den renaste is ni kan få tag på, sammanpressad under tryck i 100 000 år, fri från alla föroreningar som människan har spridit.

Så ser globaliseringen ut.

Här hemma glänser en gammal herrgård, en gång i tiden fideikommiss och säte för adelsfamiljer, sedan kurslokal och hotell för SAF, nu inköpt och renoverad av en dam som gav den i 30-årspresent till sin son: vår tids fideikommiss. Damen låter polska arbetare utan asbestskydd renovera sina hyresfastigheter och piffa upp fönsterlösa cykelrum för folk som inte hittar någon annanstans att bo. Den som googlar på Wonna de Jong ser bilder på någon som är slående lik en vampyr.

På YouTube skrevar en annan kvinna i tajta läderbrallor framför en soptipp, hon står på taket till en lastbilshytt och håller upp en skylt med stora rosa bokstäver. Think Pink! Någon som suttit i fängelse för bokföringsbrott i porrföretagsbranschen och hade kontakter med kända gangsters kunde alltså starta ett nytt företag och få svenska kommunledningar med i leken?

Förbluffad mejlar jag Botkyrka kommun och får svar omgående. Think Pink hade aldrig något avtal med kommunen. Det var andras sopor, som företaget tog betalt för, bara för att smygdumpa dem på Botkyrkas mark. Från Gullspångs kommun kommer samma svar: inget avtal – soporna kom från ”annan aktör” och dumpades på ett industriområde. En regel säger, att man får lagra max 10 000 ton avfall i tre år innan dumpstället registreras som deponi. Det kräver tillsyn och pengar att sköta en deponi och man får räkna med ovälkomna inspektioner. Så innan de tre åren har löpt ut, kör man i väg sopberget och dumpar det på en ny plats. Bara i Botkyrka går saneringen av de efterlämnade rosa tankarna loss på 200 skattebetalarmiljoner.

De som bor i närheten riskerar giftutsläpp i generationer. Den risk entreprenören tar är maxad till sex år på kåken. 2019 gick företaget med 9 miljoner i deklarerad vinst. Inga stora pengar kan man tycka, snarare misstänkt lite pengar för så många ton avfall, men Bella Nilsson själv plockade ut 13 miljoner i aktieutdelning medan avfallet kördes runt och dumpades och brann och på något vis försvann de redovisade aktiepengarna utomlands. Undrar ni också, var de gömde resten?

Man får inte vara dum, om man vill bli rik.

Jag var oförberedd på att långtidsminnet gör så ont. Man vänder sig om och ser det som är borta.

Åker som har blivit barrskogsplantager där inhyrt folk jobbar för skitlöner med att stoppa ner tusen granplantor om dagen. Allmännyttiga hus byggda av folk med kollektivavtal och skyddsombud, lägenheter med löpande underhåll, hyror som man hade råd med, förorter som ingen skämdes för att bo i, vanligt folks livsmiljö – leksaker nu för överbelånade fastighetsmagnater och botoxade psykopater.

Man ser hur stor vampyrekonomin har vuxit sig under en enda livstid.

De där ökande sociala skillnaderna som det pratas så mycket om och görs så lite åt – de är globaliseringens konsekvens: gapet mellan de som kan efterfråga och de som inte kan. De som inte kan efterfråga är lika mycket spill som Think Pinks sopor. Råvarorna slukas i ena änden, resterna spys ut i den andra och längs vägen hålls ett globalt mellanskikt på gott humör med dyrt kött i TV.

Här hemma vittrar offentlighetens försvarslinjer i handfallen hjälplöshet. I andra länder har försvarslinjerna aldrig funnits. Råhögern växer: den talar för vampyrerna samtidigt som den tilltalar de icke efterfrågade Råhögern erbjuder dem känslan av att vara efterfrågade i en ekonomi som kör ifrån dem och lämnar dem i diket; råhögern serverar dopad grupptillhörighet som kompensation – den överlägsna nationaliteten, den ädlare kulturen, det överlägsna könet – och kallar det för kulturkrig. Vapenindustrin gör rekordvinster. Börserna dansar och ler. De verkliga eliterna skapar framtidsöar på flykt från resten av oss.

Så vilket år är det?

1928?

Eller 1939?


BILD Bengt-Olof Lindbergh