Mikael Wiehe är ute på en avskedsturné och har aviserat att han överhuvudtaget sätter punkt för det konstnärliga skapandet i offentligheten. Därmed tystnar den röst som ända sedan början av 1970-talet varit själva sinnebilden för den ”röda musiken”.
KULTUREN | Anders Karlsson
Mikael Wiehe föddes 1946, son till en dansk journalist och svensk keramiker. De första åren framlevdes i Köpenhamn varefter familjen 1952 flyttade till Malmö. Mikael Wiehe drogs redan i unga år till musicerandet och kom från 1963 att ingå i olika bandkonstellationer. Via jazzen och popen hamnade han i den alternativa musikrörelse som brukar benämnas ”proggen”. År 1970 bildade Wiehe – tillsammans med bland andra Björn Afzelius – Hoola Bandoola Band. Hoola Bandoola skrev historia under dessa sex år i Wiehes långa karriär.
Vad är det som gör att det finns unga även idag som går och gnolar på Vem kan man lita på? eller kan delar av texten till Victor Jara? Proggen inbegrep en uppsjö av individer och skapelser som till såväl form som innehåll spretade i lite olika riktningar, även om den samhällskritiska tonen var regel.
Det som kännetecknade Hoola Bandoola var inte enbart själva budskapet utan bandet bestod dessutom av väl sammansvetsade och skickliga musiker. Det var därtill sällan frågan om plakattexter med standardfraser och slagord utan snarare vardagliga berättelser och finstämd poesi. Inte att förringa är heller den ton av humor, optimism och glädje som bandet förmedlade. Dessutom var Wiehe en karismatisk frontfigur som gjorde avtryck i samhällsdebatten. Efter att Hoola Bandoola upplöstes 1976 har också Wiehes vidare skapande haft en tydlig länk till denna tid – man kan nog till och med säga att den utgjort hans bottenplatta.
Hoola Bandoola gav ut fyra album och debuten ägde rum med Garanterat individuell (1971). Från denna platta minns vi kanske främst låten Fred (Till Melanie) med textpassagen ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Är vi alldeles säkra på det att det värsta av allt är krig?” Här har vi också Vävare Lasse som blir utsatt för våld och förlorar sin egen vävstol och istället dagarna i ända tvingas att arbeta i en mörk, ogästvänlig textilfabrik. Marx’ Kapitalet band 1, och beskrivningen av den ursprungliga kapitalackumulationen, omgjort till skillingtryck. Titelspåret Garanterat individuell är en uppgörelse med den i vissa alternativkretsar existerande drogromantiken: ”LSD och heroin är ett sätt att komma ut. Sömntabletter och morfin för att äntligen få slut på instängdheten och bli fri. Ändå är allting som förut”.
Burrhuvet är en humoristisk satir över den testuggande vänster som i långrandiga ordalag talade om sötebrödsdagarna ”efter revolutionen” och där den enskilda människan i abstraktionens tecken sorterades bort: ”Hur kan man älska en klass om man föraktar individen?”. Hemmet bör främst ses som en inlaga mot den psykvård som i så hög grad förlitade sig på tablettmedicinering.
På efterföljaren Vem kan man lita på? (1972) är titelspåret ett skojfriskt räfst- och rättarting med allt vad auktoriteter heter. Rocksamba är bland det mest moralstärkande man kan tänka sig när det självklart fastslås att: ”Vi klarar det. För varje dag blir den saken klarare, vi ska begrava det, det som förtryckte och förslavade”. Keops pyramid är en illustration över hur folket under historiens lopp tvingats att kröka rygg och lacka svett för dem som lever på andras arbete.
Albumet På väg (1973) präglades av Hoola Bandoolas samarbete med Södra Bergens Balalajkor. Vem minns inte Karin Biribakkens underbart klara stämma i Karins sång? Här hade har vi också den finstämda och något sorgliga När man jämför samt den mer uppfordrande Ingenting förändras av sig själv.
Fri information (1975) kom att bli gruppens sista album. Med Victor Jara formulerades solidariteten och motståndet gentemot militärkuppen i Chile. Samma år som Fri Information släpptes spelade Sverige tennis mot Chile i Båstad, vilket gav upphov till stora protester, något som Wiehe gav uttryck för i kamplåten Stoppa matchen (ej med på Fri information). Noterbart är också att Björn Afzelius på detta album var pappa till fyra texter, bland annat kärleks- och solidaritetssången Juanita.
Hoola Bandoola uppstod självklart inte i ett vakuum utan var en del av den alternativa musikrörelse som under 1970-talets första del upplevde en omfattande tillväxt. Den kännetecknades bland annat av inträdesfria festivaler, där den på Gärdet 1970 utgjorde själva startskottet och inspirationskällan, icke-profitdrivna distributionskanaler som Musiknätet Waxholm (MNW), tidningen Musikens makt och det sympatiska credot att alla kan spela!
Efter tiden med Hoola Bandoola fortsatte Mikael Wiehe med sina solidaritetsspelningar, bland annat till ANC:s frihetskamp och Sandinisternas Nicaragua, ofta tillsammans med Björn Afzelius. Med sånger som Flickan och kråkan, Titanic och Det här är ditt land har han serverat oss musikaliska pärlor som håller över tid.
Vi avslutar här bredvid med texten till De grekiska partisanernas frihetssång, från Wiehes album Sjömansvisor (1978). Bakgrunden är det grekiska inbördeskriget 1944 – 49 där den motståndsrörelse som gått i spetsen för landets frigörelse från axelmakternas ockupationen (Tyskland, Italien och Bulgarien) kämpades ner av den grekiska eliten i samverkan med en brittisk/amerikansk intervention.
Aldrig ska solen lysa som den lyste
när vi steg i land
Aldrig ska solen lysa som den lyste
över hav och land
Segern betrakta’ vi som vår
Freden och friheten var nära dåTider förflyter och förgår
Dagar blir månader och år
Ändå så kommer jag ihåg
solen som lyste i ditt hårAldrig ska månen skina som den gjorde
när vi gav oss av
Aldrig ska månen skina som den gjorde
över land och hav
Segern var borta i ett slag
Friheten hade lidit nederlagTider förflyter…
Alltid ska havets vågor vagga sakta
ifrån strand till strand
Alltid ska havets vågor minna oss
om det som var vårt land
En dag så vänder vi tillbaks
Vänder till seger då vårt nederlagTider förflyter och förgår
Hoppet om framtiden består
Dagar ska komma liksom då
när solen ska lysa i ditt hår